Главная страница | Литература 19 века | Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке

Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке
Карин Бойе
Klassiker
Всемирно известный роман шведской писательницы Карин Бойе «Каллокаин» стоит в одном ряду с такими антиутопиями XX века, как «1984» Дж. Оруэлла, «О дивный новый мир» О. Хаксли и «451° по Фаренгейту» Р. Брэдбери. В Великой Империи, стране победившего тоталитаризма, живет талантливый химик Лео Калль. Однажды он разрабатывает препарат под названием «каллокаин», своеобразную сыворотку правды, помогающую узнавать преступные тайны и замыслы жителей Империи. Но, к сожалению, главный герой не учитывает, что тайными могут быть не только крамольные мысли о системе, но и что-то большее – то, что внутри человека, все его чувства и желания. И не всегда эта правда будет во благо – есть вещи, которые лучше не знать…
А вы готовы узнать правду?
Предлагаем вашему вниманию роман К. Бойе «Каллокаин» на языке оригинала.

Karin Boye "Kallocain"

Första kapitlet
Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många – om jag alls vågar tänka mig, att “många” får läsa den – eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är. Jag vill och måste, det är alltsammans. Allt mer och mer obönhörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten i vad som göres och säges, så att helst inte ett ord ska falla på måfå – det är bara författaren till den här boken som har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa. Ty fast mina år här som fånge och kemist – de måste vara över tjugu, tänker jag mig – har varit fulla nog ändå av arbete och brådska, måste det finnas något som inte tycker det är tillräckligt och som har lett och överblickat ett annat arbete inom mig, ett som jag själv inte hade någon möjlighet att överblicka och där jag ändå har varit djupt och nästan plågsamt medintresserad. Det arbetet kommer att vara slutfört, när jag väl har skrivit ner min bok. Jag inser alltså, hur förnuftsvidriga mina skriverier måste te sig inför allt rationellt och praktiskt tänkande, men jag skriver ändå.
Kanske jag inte skulle vågat det förr. Kanske det rentav är fångenskapen, som har gjort mig lättsinnig. Mina levnadsvillkor nu skiljer sig obetydligt från dem jag levde under som fri man. Maten visade sig vara knappt märkbart sämre här – det vande man sig vid. Britsen visade sig vara något hårdare än min säng hemma i Kemistaden n:r 4 – det vande man sig vid. Jag kom något mera sällan ut i fria luften – det vande man sig också vid. Värst var skilsmässan från min hustru och mina barn, särskilt som jag ingenting visste eller vet om deras öde; det gjorde mina första år i fångenskapen fulla av oro och ångest. Men allteftersom tiden led, började jag känna mig lugnare än förr och till och med trivas mer och mer med min tillvaro. Här hade jag ingenting att vara ängslig för. Jag hade varken underordnade eller chefer – så när som på fängelsevakterna, som sällan störde mitt arbete och bara bekymrade sig om att jag efterlevde ordningsreglerna. Jag hade varken beskyddare eller medtävlare. De vetenskapsmän jag ibland sammanfördes med för att kunna följa med nya rön på kemins område, behandlade mig hövligt och sakligt, om än något nedlåtande för min främmande nationalitets skull. Jag visste, att ingen ansåg sig ha skäl att avundas mig. Kort sagt: på sätt och vis kunde jag känna mig friare än i friheten. Men på samma gång som lugnet växte också detta underliga arbete med det förflutna inom mig, och nu får jag ingen ro förrän jag har skrivit ner mina minnen från en viss innehållsrik tid i mitt liv. Möjlighet att skriva har man givit mig för mitt vetenskapliga arbetes skull, och kontroll utövas först i det ögonblick jag lämnar ett färdigt arbete ifrån mig. Jag kan alltså kosta på mig detta enda nöje, även om det skulle bli det sista jag fick tillfälle till.
Vid den tid då min berättelse börjar närmade jag mig de fyrti. Om jag för övrigt bör presentera mig, kan jag kanske tala om under vilken bild jag tänkte mig livet. Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. För min del såg jag det med en snäll skolgosses ögon som en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort man kunde, med flämtande andetag och medtävlaren i hälarna. I själva verket hade jag inte många medtävlare. De flesta av mina arbetskamrater på laboratoriet hade förlagt hela sin ärelystnad till det militära och ansåg dagens arbete som ett tråkigt men nödvändigt avbrott i kvällarnas militärtjänstgöring. Själv skulle jag väl knappast velat tillstå för någon av dem, hur mycket mer intresserad jag var av min kemi än av min militärtjänst, fast jag visst inte var någon dålig soldat. I alla fall jagade jag fram i min trappa. Hur många trappsteg man egentligen hade att lägga bakom sig, hade jag aldrig funderat över, inte heller vad det månde finnas för härligheter på vinden. Kanske jag dimmigt föreställde mig livets hus som ett av våra vanliga stadshus, där man steg upp ur jordens innandömen och till sist kom ut på takterrassen, i fria luften, i vind och dagsljus. Vad vinden och dagsljuset skulle motsvaras av i min livsvandring, hade jag inte klart för mig. Men säkert var, att varje ny trappavsats betecknades av korta officiella meddelanden från högre ort: om en genomgången examen, ett godkänt prov, en förflyttning till ett mera betydande verksamhetsfält. Jag hade också en hel rad sådana livsviktiga slut – och begynnelsepunkter bakom mig, dock inte så många att en ny skulle blekna i betydelse. Det var därför med ett stänk av feber i blodet jag kom tillbaka från det korta telefonsamtal, som meddelade att jag kunde vänta min kontrollchef dagen därpå och alltså fick börja experimentera med mänsklig materiel. I morgon således kom det slutliga eldprovet för min hittills största uppfinning.
Jag var så uppspelt, att det föll sig svårt för mig att börja något nytt under de tio minuter som ännu återstod av arbetstiden. I stället fuskade jag en smula – jag tror nästan för första gången i mitt liv – och började ställa bort apparaterna i förtid, långsamt och försiktigt, medan jag sneglade genom glasväggarna åt båda sidor för att se om någon gav akt på mig. Så fort signalklockan förkunnade att arbetet var slut för dagen, skyndade jag ut genom de långa laboratoriekorridorerna som en av de första i strömmen. Hastigt duschade jag, bytte arbetskläderna mot fritidsuniformen, sprang in i paternosterhissen och stod efter några ögonblick uppe på gatan. Eftersom vi fått vår bostad i mitt arbetsdistrikt, hade vi nämligen ovanjordslicens där, och jag njöt alltid av att sträcka på mig i det fria.
Då jag kom förbi metrostationen, föll det mig in att jag kunde vänta på Linda. Eftersom jag var så tidig, hade hon säkert inte hunnit hem än från sin livsmedelsfabrik drygt tjugu minuters metroväg därifrån. Ett tåg hade nyss kommit, och en flod av människor vällde upp ur jorden, pressades genom spärren, där ovanjordslicenserna kontrollerades, och sipprade ut över gatorna runtomkring. Över de nu tomma takterrasserna, över alla de hoprullade bergsgråa och ängsgröna presenningarna, som på tio minuter kunde göra staden osynlig från luften, betraktade jag hela den myllrande skaran av hemvändande medsoldater i fritidsuniform, och det slog mig plötsligt, att kanske alla dessa bar på samma dröm som jag: drömmen om uppåtvägen.
Tanken grep mig. Jag visste, att förr, under den civilistiska epoken, hade människorna måst lockas till arbete och ansträngning genom hopp om rymligare bostäder, läckrare mat och vackrare kläder. Numera behövdes ingenting sådant. Standardvåningen – ett rum för de ogifta, två för familj – räckte gott åt alla, från de ringaste till de mest förtjänta. Huskökets mat gav mättnad åt generalen likaväl som åt den menige. Den allmänna uniformen – en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten – var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen – tre svarta slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från andras sida. Av materiella njutningar kan man säkert få nog och mer än nog – just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en symbol – men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhällsordning trygg för alla tider.
Så stod jag i funderingar vid metrons uppgång och såg som i en dröm vakten gå fram och tillbaka längs den taggtrådskrönta distriktsmuren. Fyra tåg hade kommit, fyra gånger hade skarorna strömmat upp i dagsljuset, då äntligen Linda passerade spärren. Jag skyndade fram till henne och vi fortsatte sida vid sida.
Tala kunde vi naturligtvis inte för luftflottans övningar, som varken dag eller natt tillät något samtal att föras utomhus. I alla fall såg hon min glada min och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. Inte förrän vi hunnit in i bostadshuset och hissen förde oss ner till vår våning, slöt sig en relativ tystnad omkring oss – metrobullret, som skakade väggarna, var inte starkare än att man kunde tala obehindrat – och ändå uppsköt vi försiktigtvis alla samtal, tills vi kommit in. Hade någon kommit på oss med att tala i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare än att vi dryftade ämnen som vi inte ville låta barnen eller hembiträdet höra. Sådana fall hade inträffat, då statsfiender och andra förbrytare velat använda hissen som konspirationslokal; det låg ju också nära till hands, eftersom polisöra och polisöga av tekniska skäl inte kunde monteras i en hiss och eftersom portvakten brukade ha annat att göra än springa och lyssna i trappnedgångarna. Vi teg alltså försiktigt ända tills vi stigit in i familjerummet, där veckans hembiträde redan dukat fram kvällsmaten och väntade med barnen, som hon hämtat ner ur husets barnvåning. Hon föreföll att vara en ordentlig och hygglig flicka, och vår vänliga hälsning berodde alltså inte bara på medvetandet om att hon, som alla hembiträden, var skyldig att avlägga rapport om familjen vid veckans slut – en reform, som allmänt ansågs ha förbättrat tonen i många hem. En stämning av glädje och trevnad rådde kring vårt bord, särskilt som vår äldste son, Ossu, var med bland oss andra. Han hade kommit på besök från barnlägret, eftersom det var hemafton.
– Jag kan tala om något roligt, sade jag till Linda över potatissoppan. Mitt experiment har kommit så långt att jag får börja med mänsklig materiel i morgon, under överinseende av en kontrollchef.
– Vem tror du det blir? frågade Linda.
Utanpå märktes det säkert inte, men invärtes ryckte jag till vid hennes ord. De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, än att en hustru frågade, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På kontrollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju hur lång prövningstiden skulle bli. Det hade till och med hänt, att ärelystna kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade jämförelsevis lite möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, om ens närmaste frågade vem det skulle bli.
Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, och alltså sannolikt min blivande kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varandra, och av åtskilliga små tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.
Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske till råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden … Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig.
På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt praktisk betydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att undra, tyda och tyda om. Nu, så långt efteråt, vet jag, att då jag så ivrigt hoppades på „visshet“ i fråga om Linda och Rissen, ville jag egentligen inte ha en visshet om att där inte fanns något samband mellan dem. Jag ville ha visshet om att hon drogs åt annat håll. Jag ville ha en visshet som skulle göra slut på mitt äktenskap.
Men på den tiden skulle jag tillbakavisat en sådan tanke med förakt. Linda spelade en alltför viktig roll i mitt liv, skulle jag sagt. Och det var sant, inget grubbel och inga omtydningar har sedan kunnat ändra det. I betydelse hade hon gott kunnat ta upp tävlan med min karriär. Mot min vilja höll hon mig fast på ett rent oförnuftigt sätt.
Man kan tala om „kärlek“ som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra, har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag, där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag Ögonen riktade på mig, och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. – Först senare förstod jag, att det var en god bild av mitt förhållande till Linda, där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig, medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning, som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig, och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt, fast jag anade, att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar det är på sin plats att använda ordet kärlek, när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra, som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.
Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret – skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar. Ossu, vår äldste, var redan åtta år och hade alltså ett helt år varit i barnlägret. Laila, den yngsta, var fyra och hade tre år kvar i hemmet. Och sedan? Skulle vi också skiljas och gifta om oss, i den barnsliga föreställningen att samma väntan kunde bli mindre hopplös med en annan? Allt förnuft jag hade sade mig att det var en bedräglig illusion. En enda liten oförnuftig förhoppning viskade: nej nej – att du har misslyckats med Linda beror på att hon vill till Rissen! Hon hör till Rissen, inte till dig! Skaffa dig klarhet om att det är Rissen hon tänker på – så är allt förklarat, och du har ännu hopp om en ny kärlek med mening i!
Så underligt sammanslingrat var det som vaknade vid Lindas självklara fråga.
– Förmodligen Rissen, svarade jag och lyssnade ivrigt in i den tystnad som följde.
– Är det ogrannlaga att fråga vad det är för ett experiment? frågade hembiträdet.
Hon hade ju en självklar rätt att fråga, på sätt och vis var hon ju där för att hålla reda på vad som försiggick inom familjen. Och jag kunde inte inse, vad som kunde förvrängas och användas emot mig, inte heller hur det skulle kunna skada Staten, ifall ryktet om min uppfinning spreds i förväg.
– Det är något jag hoppas Staten kommer att få nytta av, sade jag. Ett medel, som får vilken människa som helst att blotta sina hemligheter, just allt sådant som hon förut har tvingat sig att tiga med, av skam eller rädsla. Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?
Det hände ju då och då, att man stötte på folk som hämtats från annat håll i tider av folkbrist och som därför inte hade Kemistädernas allmänbildning annat än i den mån de lyckats snappa upp en smula vid vuxen ålder.
– Nej, sade hon och rodnade, jag är utifrån.
Närmare förklaringar om varifrån man kom var strängt förbjudna, eftersom de kunde utnyttjas i spionagets tjänst. Det var naturligtvis därför hon rodnat.
– Då ska jag inte närmare ingå på den kemiska sammansättningen eller tillverkningen, sade jag. Det ska man kanske undvika ändå för resten, ämnet får ju under inga omständigheter komma i enskilda händer. Men ni har kanske hört talas om hur alkohol förr användes som rusmedel och vilka verkningar det hade?
– Ja, sade hon, jag vet att det gjorde hemmen olyckliga, förstörde hälsan och i värsta fall ledde till skälvningar i hela kroppen och hallucinationer av vita möss, höns och dylikt.
Jag kände igen de helt elementära läroböckernas ord och smålog. Hon hade tydligen inte hunnit lägga sig till med Kemistädernas allmänbildning.
– Alldeles riktigt, sade jag, så var det i värsta fall. Men innan det gick så långt, hände det ofta, att de berusade pratade bredvid munnen, förrådde hemligheter och begick oförsiktiga handlingar, därför att deras förmåga av skam och rädsla var rubbad. Det är de verkningarna mitt medel har – tänker jag mig, eftersom jag inte har prövat färdigt än. Men det är den skillnaden, att det inte sväljs, utan sprutas direkt in i blodet, och för resten har det en helt annan sammansättning. De otrevliga efterverkningarna som ni nämnde saknar det också – åtminstone behöver man inte ge så starka doser. En lätt huvudvärk är allt försökspersonen märker efteråt, och det händer inte, som det ibland hände med alkoholberusade, att man efteråt glömmer vad man har sagt. – Ni förstår nog, att det är en viktig uppfinning. Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge har trott, med orätt.
– Med orätt?
– Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet.
Hon gav mig en hastig blick, men sänkte den genast. Inte en min förändrade hon, men jag fick ett intryck av att hennes färg sjönk.
– Inte har ni något att vara rädd för, medsoldat, uppmuntrade jag henne. Inte är det meningen att blotta alla enskildas små förälskelser eller antipatier. Om min uppfinning råkade i enskilda händer – ja, då kunde man lätt föreställa sig vilket kaos som skulle uppstå! Men det får naturligtvis inte hända. Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.
– Jag är inte rädd, jag har inget att vara rädd för, svarade hon ganska kallt, och ändå hade jag bara menat att vara vänlig.
Så gick vi då över till andra samtal. Barnen berättade vad som hänt under dagen i barnvåningen. De hade lekt i leklådan – ett väldigt emaljerat fat, väl fyra kvadratmeter stort och en meter djupt, där man inte bara kunde släppa ner små lekbomber och antända skogar och uppstickande hustak av brännbart material utan också utkämpa hela sjöslag i miniatyr, om man fyllde lådan med vatten och laddade de små fartygens kanoner med samma lätta sprängämne som användes i lekbomberna; till och med torpedbåtar fanns det. På så sätt lektes ju strategisk blick in i barnen, så den blev deras andra natur, nästan en instinkt, och på samma gång var det ju ett nöje av första ordningen. Ibland avundades jag mina egna barn att de fick växa upp med en så fulländad leksak – i min barndom var det där lätta sprängämnet inte uppfunnet än – och jag förstod inte riktigt att de ändå med hela sin själ längtade efter att fylla sju år och komma till barnlägret, där övningarna mycket mer liknade verklig militär utbildning och där man bodde både dag och natt.
Ofta föreföll det mig som om den nya generationen var mer realistiskt inställd än vi i vår barndom. Just den dagen jag talar om skulle jag få ett nytt belägg för den saken. Eftersom det var familjekväll, då varken Linda eller jag hade military – och polistjänst och då Ossu, min äldste, var hemma och hälsade på – på så sätt var familjens intima liv tillgodosett – så hade jag tänkt ut ett sätt att roa barnen. Från laboratoriet hade jag köpt med mig hem ett mycket litet stycke natrium, som jag tänkte låta fara omkring på vattnet med sin blekvioletta låga. Vi ställde fram ett fyllt fat, släckte ljuset och samlades omkring min lilla kemiska märkvärdighet. Själv hade jag varit mycket förtjust över fenomenet, då jag var liten och min far visade det för mig, men för mina barn gjorde det övervägande fiasko. Ossu, som redan gjorde upp eldar på egen hand, sköt med barnpistol och kastade små smällare, som föreställde handgranater – nå, att han inte uppskattade den lilla bleka lågan, det var kanske rätt naturligt. Men att inte heller Laila, fyraåringen, var intresserad av en explosion, om den inte kostade några fiender livet, det kom mig att häpna. Den enda som verkade fängslad var Maryl, mellanflickan. Hon satt stilla och drömmande som vanligt och följde den fräsande lyktgubben med vidöppna ögon, som påminde om hennes mors. Och fast hennes uppmärksamhet nog gav mig en viss tröst, oroade den mig samtidigt. Klart och tydligt gick det upp för mig, att det var Ossu och Laila, som var den nya tidens barn. Deras inställning var den sakliga och riktiga, medan min var ett utslag av föråldrad romantik. Och trots den upprättelse hon gav mig, önskade jag plötsligt att Maryl varit mer lik de andra. Det bådade inte gott, att hon på det där sättet föll utanför generationernas sunda utveckling.
Kvällen gick, och det blev tid för Ossu att ge sig av till barnlägret igen. Om han hade lust att stanna kvar eller var rädd för den långa vägen i metro, så visade han det i varje fall inte. Med sina åtta år var han redan disciplinerad medsoldat. Genom mig själv däremot gick en het våg av längtan efter den tid då de alla tre var kväll kröp ner i sina små sängar. En son är i alla fall en son, tänkte jag, och han står sin far närmare än döttrarna. Och ändå vågade jag inte tänka på den dagen, då också Maryl, också Laila skulle vara borta och bara komma hem två kvällar i veckan för att hälsa på. Jag aktade mig i alla fall för att låta någon märka min svaghet. Barnen skulle inte klaga en gång över dåligt exempel, hembiträdet skulle inte ha en slapp hållning hos husfadern att rapportera, och Linda – Linda minst av alla! Jag ville ogärna bli föraktad av någon, men minst av Linda, hon som själv aldrig var svag.
Så fälldes sängarna i familjerummet ut och bäddades åt småflickorna, och Linda stoppade om dem. Hembiträdet hade just satt in middagsrester och porslin i mathissen och skulle göra sig i ordning att gå, då hon kom att tänka på något.
– Det är sant, sade hon, det har kommit ett brev till er, min chef. Jag lade det i föräldrarummet.
Något förvånade synade Linda och jag brevet, ett tjänstebrev. Hade jag varit hembiträdets polischef, skulle jag säkert ha givit henne en varning för det här. Antingen hon verkligen glömt alltsammans eller avsiktligt underlåtit det, var det lika vårdslöst att inte ta reda på vad ett tjänstebrev innehöll – hon hade ju haft full rätt till det. Men samtidigt flög en aning genom mig, att brevet kunde ha ett sådant innehåll, att jag borde vara henne tacksam för att hon slarvat.
Brevet var från Propagandaministeriets sjunde byrå. Och för att förklara innehållet måste jag gå något tillbaka i tiden.

Andra kapitlet
Det hade hänt på en fest för två månader sedan. En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av kemistäderna, andra om en av skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på balans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. Och det var nu avskedsfesten för de utkallade som firades.
Sådana högtidligheter hade alltid en viss likhet med festen för avtågande soldater. Skillnaden var ju stor: vid fester som denna visste alla, både de som reste och de som stannade kvar, att inte ett hår skulle krökas på de unga som lämnade sin hemstad, att det tvärtom gjordes allt för att de fort och utan gnissel skulle växa in i sin nya omgivning och att de snart nog kunde trivas storartat. Likheten var bara den, att båda parter med nästan hundraprocentig säkerhet visste, att de aldrig skulle återse varandra. Mellan städerna var ju ingen annan förbindelse tillåten än den officiella, skött av edsvurna och strängt kontrollerade tjänstemän, detta för att undvika spionage. Och även om en eller annan av de utkallade ungdomarna verkligen hamnade i trafiktjänstgöringen – en ytterst liten möjlighet, eftersom trafiktjänstemännen så gott som alltid uppfostrades till sitt kall alltifrån späda år i särskilda trafikskolestäder – så fordrades dessutom den egendomliga tillfälligheten att de skulle få sin tjänstgöring förlagd just till någon av de banor som förde till deras hemstad och att deras ledighet inträffade då de befann sig i hemstaden; detta gäller om de lanttrafikanställda – flygpersonalen levde ju alltid helt skild från sina familjer och under ständig övervakning. Kort sagt, det krävdes nästan under av samverkande slump för att föräldrarna skulle få återse sina barn, när barnen väl en gång förflyttats till annan ort. Frånsett detta – ja verkligen frånsett, man hade ju inte rätt att dröja vid de dystrare utsikterna en sådan dag – var festen en uppsluppen glädjefest, som det också hövdes, då något skedde till Statens väl och fromma.
Hade jag själv varit med bland de glada festdeltagarna, skulle väl händelserna aldrig ha utvecklat sig så som de gjorde. Hoppet om god mat – vid sådana tillfällen är den alltid riklig och vällagad, och deltagarna brukar kasta sig över den som glupande ulvar – trumman, talen, själva den festliga trängseln, de samfällda ropen, allt försatte salen i en stor gemensam extas, som det var brukligt och önskvärt. Jag var emellertid varken med bland föräldrarna, syskonen eller ungdomsledarna. Kvällen var en av de fyra i veckan, då jag gjorde military – och polistjänst, och jag var helt enkelt där i egenskap av polissekreterare. Det betydde inte bara att jag hade min plats på en av de fyra små hörnestraderna och skulle föra protokoll över tillställningen, tillsammans med tre andra polissekreterare i de tre övriga hörnen, utan också att det var min skyldighet att hålla huvudet kallt för att kunna göra diverse iakttagelser angående vad som hände i salen. Om något gruff uppstod, om något hemligt förehades, till exempel om någon av deltagarna försökte avlägsna sig sedan uppropet skett, var det ju till stor hjälp för ordförande och dörrvakter, som ju ofta kunde vara upptagna av någon praktisk detalj, att fyra polissekreterare hela tiden vakade över salen från en något så när avskild plats. Där satt jag alltså i min isolering och lät blicken fara över mängden, och om jag å ena sidan gärna skulle varit med själv och delat den allmänna gemenskapsglädjen, så tror jag nog att mitt offer uppvägdes gott och väl av medvetandet om min vikt och värdighet. För resten blir man frampå kvällen avlöst av en annan, så att man ändå får ta del i måltiden och då åtminstone är fri att kasta alla bekymmer.
De unga flickorna som tog avsked uppgick väl knappt mer än till något femtital, och man urskilde dem lätt i mängden, eftersom de bar förgyllda festkronor, som staden brukade låna ut just vid sådana tillfällen. Särskilt en av dem väckte min tanklösa uppmärksamhet, kanske för att hon var ovanligt vacker, kanske också för att hon hade en livlig oro, som en hemlig eld, i blickar och rörelser. Flera gånger kom jag på henne med att kasta sökande blickar åt pojkarnas håll – detta var i början av festen, medan sketcherna uppfördes och pojkarna från pojklägret och flickorna från flicklägret ännu satt i skilda grupper – tills hon äntligen tycktes finna vad hon sökte och elden i hennes rörelser blev stilla, som om den slog ut i en enda klar lugn låga. Jag trodde mig också urskilja det ansikte hon hade sökt och funnit: så smärtsamt allvarligt mitt ibland alla de förväntansfulla och glada, att man nästan tyckte synd om dem. Så fort sista sketchen tog slut och ungdomarna blandades om varandra, såg jag de båda klyva mängden som om den varit vatten och med nästan blind säkerhet mötas ungefär mitt i salen ensamt stilla bland alla de ropande och sjungande människorna. De stod mitt i larmet som på en tyst klippö utan att veta i vilket rum eller i vilken tid de befann sig.
Jag vaknade upp och fnös till över mig själv. De hade lyckats rycka mig med sig ut i sin asociala värld, lösriven ur det enda stora sakramentet för alla: gemenskapen. Jag var väl kanske mycket trött, eftersom det hade känts som vila bara att sitta och se på dem. Medlidande förtjänade de ju sist av allt, de två, tänkte jag. Vad kan egentligen vara nyttigare för en medsoldats karaktärsdaning än att tidigt vänjas vid stora offer för stora mål? Hur många går inte omkring hela sitt liv och längtar efter ett offer som är stort nog? Avund var det enda jag kunde ge dem, och avund fanns det nog också i det missnöje jag trodde mig urskilja bland de båda ungdomarnas kamrater – avund, och också en smula förakt för att så mycket tid och krafter slösades på en enskild människa. För min del kunde jag inte förakta dem. De spelade ett evigt skådespel, vackert i sin tragiska obönhörlighet.
I alla fall måste jag nog ha varit trött, eftersom mitt intresse hela tiden kretsade kring de få inslag av allvar, som den muntra festen bjöd. Bara några få minuter efter det jag släppt de båda ungdomarna med blicken och de för resten blivit skilda åt av otåliga kamrater, fastnade min uppmärksamhet i stället vid en mager medelålders kvinna, förmodligen mor till någon av de utkallade flickorna. Också hon verkade på något sätt avkopplad från det stojande kollektivet. Jag vet inte riktigt hur jag uppfattade detta, bevisa det skulle jag aldrig kunnat, eftersom hon hela tiden ändå deltog, rörde sig i takt med de marscherande, nickade med de talande, ropade med de ropande. Ändå tyckte jag mig förstå, att det skedde mekaniskt, att hon inte lyftes av kollektivets befriande våg utan på något sätt stod utanför, också utanför sin egen röst och sina egna rörelser, avskild på samma sätt som de båda unga. Folk runtomkring henne måste haft samma förnimmelse, de försökte komma åt henne från olika håll. Flera gånger såg jag från min estrad, hur någon tog henne i armen och drog henne med sig eller nickade och talade med henne, men snart besviken drog sig tillbaka trots att hennes svar och leenden fungerade oklanderligt. Det var bara en liten livlig och ful man, som inte lät avskräcka sig så lätt. Då hon avfyrat sitt trötta leende mot honom och sedan återtagit sitt ännu tröttare allvar, blev han osedd stående ett stycke därifrån och iakttog henne med tydlig fundersamhet.
Den trötta och avskilda kvinnan kom mig på något sätt nära, utan att jag visste varför. Förståndsmässigt insåg jag, att förtjänade redan de båda ungdomarna avund, så gjorde hon det i än högre grad; hennes offervilliga hjältemod var större än deras, och därmed också hennes styrka och berömmelse. De ungas känsla skulle trots allt snart blekna bort och ersättas av någon ny flamma, och försökte de hålla kvar minnet, skulle det ändå snart upphöra att svida och bli enbart vackert och ljust och en tillgång i vardagens enahanda. Moderns offer kunde vara sådant att det blev nytt för var dag. Jag kände ju själv till en sådan saknad, som var svår nog, fast jag säkert skulle lyckas övervinna den en dag – jag menar saknaden efter Ossu, min äldste, och ändå kom han hem två gånger i veckan, och jag hoppades verkligen att jag skulle få behålla honom i Kemistaden n:r 4, också sedan han blivit vuxen. Visst anade jag, att detta var en alltför personlig inställning till de små medsoldater man skänkt Staten, och öppet skulle jag aldrig velat visa den, men i hemlighet göt den ett visst skimmer över mitt liv, kanske inte minst därför att den var så fullkomligt hemlig och behärskad. Samma plåga och tillgång var det väl jag kände igen hos kvinnan, också samma förtegna behärskning. Jag kunde inte låta bli att tänka mig in i hennes ställe: hur hon aldrig mer skulle få se sin dotter, knappast höra något från henne heller, eftersom posten gallrade privatbreven allt mer och mer hårdhänt, så att numera bara verkligt viktiga underrättelser, kort och sakligt framställda och försedda med vederbörliga verifikationer, släpptes fram till adressaten. Och en något förmäten och individualromantisk tanke kom för mig, om ett slags „ersättning“, som borde tillfalla medsoldaterna, då de offrade sin sentimentala tillvaro för Staten, och den borde bestå i det högsta och rikaste man kunde eftersträva: i ära. Då äran var tröst nog och övernog för stympade krigare, varför skulle den inte också vara det för var och en medsoldat, som kände sig stympad invärtes? Det var en rörig och romantisk tanke, och senare på kvällen födde den en överilad handling.
Så slog då avlösningens timme, jag lämnade plats åt en ny polissekreterare, steg ner i mängden och sökte smälta in i den allmänna hänförelsen. Kanske jag var för trött och hungrig för att det fullt skulle lyckas. Som väl var åkte just då de dukade kvällsmatborden in från köksregionerna på välsmorda skenor, och alla samlade sina tältstolar kring härligheterna. Om det var ren slump, eller om hon avsiktligt sökte upp mig, vet jag inte, men lustigt nog kom just den kvinnan jag lagt märke till att sitta mittemot mig. Det är inte omöjligt att hon hade sett mig och läst sympati i mitt ansikte. Vad som däremot säkert inte var slump, var att den lille livlige och fule mannen, som förut givit akt på henne, också kom fram och slog sig ner strax bredvid.
Av hans uppförande att döma hade han föresatt sig att tvinga fram just det som kvinnan ville dölja. Allt han yttrade var oskyldigt nog i och för sig, men snuddade hela tiden vid det sår han anade hos sin bordsgranne. Han talade beklagande om den ensamhet som väntade de unga flickorna. För att undvika skadlig kotteribildning, berättade han, brukade alltid de överflyttade placeras utom räckhåll för varandra. Sedan fanns ju svårigheterna med det nya klimatet och de nya livsvanorna. Vad nu Skostäderna beträffade, som man gissade på – hur kom för resten ett sådant rykte ut, resans mål var ju och borde vara hemligt, och gissningarna kunde likaväl vara falska som sanna! – vad Skostäderna beträffade, så låg ju visserligen några få av dem lika långt åt söder som Kemistaden n:r 4, men de allra flesta låg långt åt norr och hade ett helt nordiskt klimat med långa, hårda och mörka vintrar, som kunde göra vilken främling som helst melankolisk. Värst var det väl för övrigt med språket. Det gemensamma officiella språket inom den väldiga Världsstaten hade tyvärr inte hunnit bli allmänt samtalsspråk överallt. På många håll talades ännu folkspråk, som skilde sig himmelsvitt från varandra. Han för sin del hade hört någon berätta i förtroende, att just en av Skostäderna skulle ha ett mycket svårt språk med helt andra stammar och helt andra böjningar än man var van vid här. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4 en gång!
Ett ögonblick föresvävade det mig, att den lille mannens uppförande måste vara framkallat av något slags hämndbegär, men jag tvangs snart överge den tanken. Av kvinnans hövliga och bagatelliserande svar förstod jag att de nyss blivit bekanta, kanske först i kväll. Och småningom anade jag hur det hängde ihop: mannen hade ingen som helst personlig orsak till vad han gjorde, hela hans obarmhärtighet förestavades av den renaste omsorg om Statens bästa. Han hade inget annat mål i sikte än att avslöja kvinnan, som gick omkring och bar på privatsentimentala och asociala känslor, ställa henne vid skampålen i ett gråtutbrott eller ett häftigt svar, så att han senare kunde peka på henne och säga: Se, vad vi ännu har och måste tåla ibland oss! – Från denna synpunkt blev mannens strävan inte bara begriplig, utan rentav aktningsvärd, och fäktningen mellan honom och den angripna fick en ny, principiell innebörd. Jag följde den uppmärksamt, och när sympatierna ändå till slut stannade på hennes sida, berodde det inte längre på vek medkänsla, utan på något som jag inte behövde skämmas över inför vem det vara månde: beundran för den nästan manliga överlägsenhet hon visade, då det gällde att avvärja hans stötar. Inte en ryckning i hennes ansikte rubbade det hövliga leendet, inte en skälvning i hennes röst trängde igenom den kyligt lätta tonen, då hon mötte hans skickliga anfall med den ena tröstegrunden ytligare än den andra. Ungdom har ju lätt för att lära, ett nordligt klimat är många gånger hälsosammare än ett sydligt, i Världsstaten behöver ingen medsoldat känna sig ensam, och varför beklagar ni att hon glömmer de sina? Ingenting är ju mer önskvärt vid en förflyttning.
Jag blev riktigt besviken, då den eleganta fäktningen avbröts av en grov rödhårig man i närheten:
– Vad är det där för sentimentalt pjosk! Hör nu, medsoldat där, vad ni heter, sitter ni och svartmålar Statens åtgöranden en dag som denna! Till på köpet inför en av mödrarna! Här är väl om någonsin glädje på sin plats, inte bekymmer och suckar!
Just då skulle talen börja igen, och i min hjärna föddes det olycksaliga beslutet att rikta ett hugg till mot den lille mannen. Min tjänsteplikt för kvällen var nämligen inte riktigt slut än, jag var en av de officiella talarna. Så kom det sig, att mitt tal, ganska omsorgsfullt förberett som det var, med åtbörder och allt, fick en ödesdiger improviserad avslutning:
– Och, medsoldater, deras hjältegärning blir inte mindre därför att den ibland är åtföljd av smärta. Smärta känner krigaren av sina sår, smärta känner den stupade krigarens änka över sitt dok, även om glädjen över att tjäna Staten uppväger denna smärta mångfaldigt. Smärta må väl då också vara unnat åt dem som måste skiljas åt inom arbetslivet, i de flesta fall för alltid. Och är det värt vår hyllning, när mor och dotter, kamrat och kamrat skils med glädje i ögonen och leverop på läpparna, så är det väl inte mindre värt vår beundran, om bakom glädjen och leveropen ligger en sorg, en behärskad, en förnekad sorg – snarare är detta kanske mer värt vår beundran mer, därför att det är ett större offer åt Staten.
Uppjublad och bifallsfärdig som mängden redan förut var, brast den genast lös i en storm av handklappningar och rop. Men jag såg, att här och där bland de klappande också satt sådana som trotsigt höll sina händer stilla. Tusen klappar kanske i händerna, och två håller sig stilla – och då är de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den omjublade, när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det? Man fattar alltså lätt, att det inte var någon angenäm situation att stå där patetiskt gripen och hela tiden känna den lille fule mannens ögon som en serie pilskott. Jag kastade en snabb blick åt hans håll liksom i förbigående. Naturligtvis klappade han inte.
Vad jag nu höll i handen var den kvällens efterräkning. Vem som anmält mig var inte gott att säga, det behövde ju inte ha varit just den lille. Anmäld hade jag i alla fall tydligen blivit. På papperet stod:
„Medsoldat Leo Kall, Kemistaden n:r 4. – Sedan Propagandaministeriets sjunde byrå prövat innehållet i ert tal på Ungdomslägrets avskedsfest för utkallade arbetsanställda den 19 april detta år, har den beslutat meddela er följande:

Då en helhjärtad kämpe alltid är effektivare än en splittrad, så måste också en glad medsoldat, som varken inför sig själv eller andra medger att han offrar något, tillerkännas större värde än en nedslagen, som tynges av sitt så kallade offer, även om han döljer sin nedslagenhet; och följaktligen har vi inget skäl att upphöja medsoldater, som söker dölja splittring, missmod och personlig sentimentalitet under en behärskad mask av glädje, utan endast dem, som glada alltigenom inte har något att dölja, varemot avslöjandet av de förra är en berömvärd handling till Statens bästa.
Vi väntar av er, att ni med det snaraste framför er ursäkt inför samma församling som då åhörde er, i den mån det är görligt att åter finna den samlad, annars i lokalradio.
Propagandaministeriets sjunde byrå.“

Tredje kapitlet
Min reaktion blev så häftig, att jag senare skämdes inför Linda. Men att det skulle komma just i dag, mitt i segerglädjen! Att jag mitt i mina största förhoppningar skulle träffas av ett sådant slag! Utom mig som jag var, sade jag åtskilligt som inte var väl övertänkt och som jag ännu i dag trots mitt goda minne har svårt att påminna mig, om att jag var en förlorad man, min karriär krossad, min framtid ärelös, min stora uppfinning fjäderlätt mot detta, som skulle stå på mitt hemliga kort på alla polisavdelningar i hela Världsstaten, och så vidare. Och då Linda försökte trösta mig, trodde jag verkligen först att det var rena falskheten och att hon bara grubblade på hur hon bäst skulle lämna det sjunkande skeppet, trots att barnen ännu var i hemåldern.
– Snart kommer alla att veta, vilka statsfarliga tal jag brukar hålla, sade jag bittert. Begär du skilsmässa, gör det, bry dig inte om att barnen är små. För dem är det ju i alla fall bättre att bli faderlösa än att de bor hos en statsfarlig individ som jag …
– Så du överdriver, sade Linda lugnt. (Jag minns ännu till och med själva ordet. Det var inte lugnet, inte moderligheten i hennes tonfall, som övertygade mig om hennes uppriktighet, det var den tunga, nästan likgiltiga tröttheten.) Så du överdriver. Hur många framstående medsoldater tror du inte har haft anmärkningar på sig någon gång och sedan rentvått sig! Kommer du inte ihåg alla dem som vi har hört läsa upp sina ursäkter i radio om fredagarna mellan 20 och 21! Du måste väl förstå, att det inte är felfriheten, som gör en god medsoldat, allra minst felfriheten i sådana frågor, där den statliga etiken ännu håller på att bli till! Först och främst är det förmågan att ge upp sin egen ståndpunkt och tillägna sig den riktiga.
Äntligen lugnade jag mig och började förstå, att hon hade rätt. I mitt uppskakade tillstånd lovade jag både henne och mig själv att begagna mig av radions ursäktstimme så fort som möjligt. Jag började till och med genast göra ett utkast till mitt kommande tal.
– Nu överdriver du igen, sade Linda, som stod lutad över min axel och läste vad jag skrev. Man får inte vara för platt slagen till marken heller, och man får inte vara en kautschuksnodd, som kan tänjas ut hur som helst – då blir man misstänkt för att kunna smälla tillbaka också, i ett obevakat ögonblick. Tro mig, Leo, sådant ska man skriva när man inte är så upprörd som du nu.
Hon hade rätt, och jag var tacksam att ha henne där. Klok var hon, klok och stark. Men varför skulle hon låta så trött?
– Du är väl inte sjuk, Linda? frågade jag ängsligt.
– Varför skulle jag vara sjuk? Vi hade läkarundersökning förra veckan. Jag blev ordinerad lite friluftsbestrålning, annars var jag prickfri.
Jag steg upp och omfamnade henne.
– Du får inte dö ifrån mig, sade jag. Jag behöver dig. Du måste stanna hos mig.
Men jämsides med min ängslan för att lämnas ensam löpte en liten rännil av hopp: ja varför inte – varför kunde hon inte dö – det kanske vore rätta lösningen på problemet? Men jag ville inte kännas vid den. Och så pressade jag henne mot mig, hårt, i ett slags vanmäktigt raseri.
Vi gick och lade oss och släckte lampan. Min månadsranson av sömnmedel var slut för länge sen.
Även om inte hennes lena värme och hennes doft, som påminde om teblad, hade nått mig i våg på våg under vår gemensamma filt, skulle jag den kvällen ha längtat efter henne, efter en närmare närhet än den som lätta beröringar kan ge. Åren hade förändrat mig. I min ungdom var mina sinnen ett slags bihang, en fordrande följeslagare, som fick mättas för att jag skulle bli av med honom och kunna syssla med annat, också ett stolt verktyg för lust, men inte riktigt en del av det jag på allvar kallade mig själv. Nu var det inte längre så. Doft och lenhet och lust var inte längre det enda jag ville ha. Målet för mina uppflammande sinnen var något mycket mer svåråtkomligt, det var den Linda, som vissa korta minuter skymtade bakom de orörliga vidöppna ögonen, bakom den spända röda bågen till mun, hon som hade skymtat i kväll i sitt trötta tonfall, i sina kloka lugna råd. Och medan pulsarna arbetade upp sig i ådrorna, vände jag mig på andra sidan och kvävde en suck. Jag sade mig, att vad jag ville av samlivet mellan en man och en kvinna var vidskepelse och ingenting annat, lika mycket vidskepelse som när forntidens vildar åt sina modiga fienders hjärta för att bli delaktiga av deras mod. Det fanns ingen magisk akt, som kunde ge mig nyckeln och äganderätten till den lustgård Linda undanhöll mig. Och vad tjänade alltsammans då till!
På väggen satt polisörat och bredvid det polisögat, lika verksamt i mörker som i ljus. Ingen kunde finna dem annat än välmotiverade: vilka härdar för spionage och konspirationer kunde inte föräldrarummen annars bli, helst som de också användes som besöksrum! Senare, då jag fick en så intim inblick i åtskilliga medsoldaters familjeliv, blev jag tvungen att sätta polisörat och polisögat i nära sammanhang med den otillfredsställande nativitetskurvan inom Världsstaten. Men jag tror knappast det var för deras skull som mitt blod numera så lätt stillnade. Så hade det åtminstone aldrig varit förr. Vår Världsstat hade minst av allt någon asketisk syn på könet, tvärtom var det ju nödvändigt och hedervärt att avla nya medsoldater, och allting gjordes för att män och kvinnor alltifrån fullmogen ålder skulle ha tillfälle att fylla sin plikt i det avseendet. Från början hade jag heller inte haft något emot, om man från högre ort då och då konstaterade, att jag var man. Snarare hade det varit en sporre. Över våra nätter förr hade det legat ett skimmer av festlig föreställning, där vi två inte var annat än högtidligt gripna och ansvarsmedvetna fullbordare av ert ritual i Statens egen åsyn. Men en förskjutning hade inträtt under årens lopp. Medan jag förut också i mina intimaste förehavanden mest frågade efter, hur jag värderades av den Makt, som också begagnade sig av ögat på väggen, hade den makten nu mer och mer förbytts i ett besvärande påhäng just i sådana stunder då jag vildast längtade efter Linda och efter det aldrig uppnådda och aldrig uppnåeliga under, som skulle göra mig till herre över hennes innersta gåtor. Ögat, som jag frågade efter, fanns ännu, men det var Linda själv. Jag började ana, att min kärlek hade tagit en otillbörligt privat vändning, och det besvärade mitt samvete. Äktenskapets mål var ju barn, vad hade det med vidskepliga drömmar om nycklar och herradömen att göra! Kanske var denna farliga vändning i mitt äktenskap ännu ett skäl att skiljas. Och för mig själv undrade jag, om andra skilsmässor runtomkring oss kunde ha samma orsaker …
Så beslöt jag mig för att sova, men kunde inte. I stället började skrivelsen från Propagandaministeriets sjunde byrå dansa runt i mig, så jag inte längre visste på vilken sida jag ville ligga.
En helhjärtad kämpe är effektivare än en splittrad, det är rätt förstås, det är logiskt. Och vad ska man göra med de splittrade? Hur ska man tvinga dem till helhjärtenhet?
En kuslig upptäckt: här låg jag och kände mig ängslig på de splittrades vägnar, som om jag själv var en av dem. Därhän fick jag inte låta det gå. Jag ville inte vara splittrad, som medsoldat var jag absolut helhjärtad, utan en droppe svek och förräderi. De onyttiga skulle bort, också hon, den magra behärskade modern från festen. Skjut de splittrade! skulle från och med nu bli mitt lösenord. Och ditt äktenskap? frågade en liten elak tanke. Men jag gav den svar på tal: Blir det inte bättre, ska jag skiljas. Naturligtvis ska jag skiljas. Men inte förrän barnen är ur hemåldern.
Och plötsligt svämmade ett infall över mig med klarhet och lättnad: min egen uppfinning gick ju rakt i linje med Sjunde byråns skrivelse. Hade jag inte själv i dag talat med hembiträdet i samma anda? Jag skulle bli trodd och förlåten för min uppfinnings skull, i handling hade jag visat mig pålitlig, och det vägde väl ändå mer än några förflugna ord vid en liten struntfest. Trots allt var jag en god medsoldat och skulle kanske kunna bli en ännu bättre.
Innan jag somnade, måste jag småskratta för mig själv åt en komisk och tillfredsställande fantasi, en sådan där nyckfull bild, som brukar dyka upp i medvetandet strax innan man somnar: jag såg, hur också den lille fule och livlige mannen från festen stod med en varning i handen och kallsvettades – den store rödhårige hade anmält honom för hans försök att störa glädjen och svartmåla Statens åtgärder. Det var då värre egentligen …

Fjärde kapitlet
Inte för att det var min vana att söla med tiden, varken efter morgongymnastiken eller annars, men den morgonen tror jag att jag särskilt hastigt skyndade mig igenom duschen och drog på mig arbetsuniformen för att kunna stå färdig i givakt, då dörren till mitt laboratorierum öppnades och kontrollchefen steg in.
Då han äntligen kom, var det naturligtvis Rissen. Alldeles som jag trott.
Om jag var besviken, så hoppades jag åtminstone att det inte syntes utanpå. Där hade funnits en svag liten möjlighet att det skulle bli en annan, men det blev alltså Rissen. Och då han stod där framför mig, oansenlig i sin hållning och nästan tveksam, fick jag klart för mig, att jag inte avskydde honom därför att det kanske fanns något att upptäcka mellan honom och Linda, utan att jag tvärtom tyckte så särskilt illa om tanken på ett förhållande mellan honom och Linda just därför att det gällde Rissen. Vem som helst annars, men inte han. Några extra stötestenar skulle Rissen säkert inte lägga på min vetenskapliga väg, det var han för beskedlig till. Men jag för min del skulle hellre velat ha en mindre beskedlig och mer lömsk kontrollchef, en som jag kunde fått mäta min egen styrka mot – om jag bara samtidigt kunde haft mer högaktning för honom. För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig. Det var inte så lätt att uttrycka vad det var som fattades hos mannen, men om man använde ordet marschtakt, så gav det en viss föreställning om saken. Den bestämda hållning, det klara och avmätta sätt att tala, som var det enda naturliga och värdiga för en vuxen medsoldat, låg inte för Rissen. Rätt som det var kunde han bli alldeles för ivrig, låta orden snubbla över varandra, till och med göra sig skyldig till oavsiktliga och komiska handrörelser, och dessemellan göra långa omotiverade pauser, försjunka i tankar, framkasta några vårdslösa ord, som bara den invigde förstod. Det kunde gå nästan djuriskt obehärskade ryckningar över hans ansikte i min, en underordnads, närvaro, då han hörde talas om något som särskilt intresserade honom. Å ena sidan visste jag att han som vetenskapsman hade lysande förtjänster; å den andra kunde jag, trots att det gällde min chef, inte blunda för att där fanns ett missförhållande mellan hans värde som vetenskapsman och hans värde som medsoldat.
– Jaha, började han, sävligt som om arbetstiden hade varit hans privategendom. – Jaha. Ja, jag har ju fått en mycket noggrann redogörelse för hela den här saken. Jag tror nog jag har den klar för mig.
Och han började upprepa min redogörelse i viktigare punkter.
– Min chef, stack jag otåligt in, jag har redan tillåtit mig beställa ner fem personer från Frivilliga offertjänsten. De sitter och väntar i korridorhallen.
Han såg buttert på mig med sina tankfulla ögon. Jag hade ett intryck av att han knappt såg mig. Han var verkligen konstig.
– Ja, kalla in en av dem då, sade han. Det lät som om han tänkte högt, inte som om han uttalade en order. Jag tryckte på ringklockan till vänthallen. Strax därpå steg en man in med ena armen i band, stannade innanför dörren, hälsade och anmälde sig som n:r 135 av Frivilliga offertjänsten.
En smula irriterad frågade jag, om det verkligen varit alldeles omöjligt att skicka en färsk försöksperson. Under mitt arbete som assistent vid ett av de medicinska laboratorierna hade det hänt, att min dåvarande chef råkat få tag på en kvinna med hela körtelverksamheten rubbad av ett föregående försök, och jag kom mycket väl ihåg, att det höll på att förrycka hela resultatet av hans undersökningar. Något sådant ville jag inte riskera. För resten visste jag från ordningsföreskrifterna, att man strängt borde hålla på sin rätt att få färska försökspersoner: vanan att oupphörligt skicka samma och samma uppammade lätt ett slags gunstlingssystem, så att aldrig så duktiga och villiga offertjänstare kanske inte på långa tider fick tillfälle att visa sitt mod och få ut någon liten extraförtjänst. Ett kall som det i Frivilliga offertjänsten var visserligen hedervärdare än de flesta och borde anses som sin egen belöning, om man ville vara mycket sträng, men arvodet var i alla fall beräknat i underkant med hänsyn till de många extra skadeersättningar som hörde till yrket.
Mannen sträckte på sig och bad om ursäkt på sin avdelnings vägnar. De hade verkligen inte haft någon annan att skicka. Just nu arbetades det särskilt febrilt på krigsgaslaboratoriet, och Frivilliga offertjänsten var i elden dag ut och dag in till sista man. Själv mådde n:r 135 alldeles utmärkt, så när som på en krigsgasskada med komplikationer i vänstra handen, och till sin egen ursäkt ville han säga, att eftersom den för länge sedan borde varit läkt – inte ens kemisten som åstadkommit den kunde säga varför den inte faktiskt var det – så betraktade han sig i alla fall som färsk, och han hoppades den lilla gasskadan inte skulle störa.
I själva verket skulle den ju inte störa alls, så jag lugnade mig.
– Det är inte era händer vi behöver, utan ert nervsystem, sade jag. Och på förhand kan jag säga att experimentet varken kommer att vara plågsamt eller efterlämna några som helst skador, inte ens övergående.
N:r 135 sträckte på sig ytterligare, i den mån det var möjligt. Då han svarade, liknade rösten nästan en fanfar:
– Jag beklagar att Staten ännu inte kräver större offer av mig. Jag är redo till allt.
– Naturligtvis, det tvivlar jag inte på, svarade jag allvarligt.
Jag var övertygad om att han menade vad han sade. Det enda jag hade att invända var att han något för starkt betonade sitt hjältemod. Också en vetenskapsman i sitt laboratorium kan vara modig, fast han ännu inte har fått visa det, tänkte jag. För resten, det var inte för sent än: vad han sade om det febrila arbetet på krigsgaslaboratoriet var ett nytt tecken på att det blåste upp till krig. Ett annat, som jag iakttagit för mig själv men inte velat diskutera för att slippa anses som pessimist och kverulant, var att maten genomgående hade försämrats under de sista månaderna.
Så satte jag mannen i en bekväm stol, som extra flyttats in för mina experiment, vek upp hans ärm, tvättade armbågsvecket och stack in den lilla sprutan, fylld med sin blekgröna vätska. I samma stund n:r 135 kände sticket av sprutan spändes hans ansikte, så att det nästan blev vackert. Jag måste erkänna, att jag tyckte mig se en hjälte i stolen framför mig. Samtidigt sjönk hans ansiktsfärg något, vilket inte gärna kunde bero på den ljusgröna vätskan, som omöjligt hade hunnit verka så fort.
– Hur känns det? frågade jag uppmuntrande, medan innehållet i sprutan minskades. Fortfarande från ordningsföreskrifterna visste jag ju, att man gärna borde fråga försökspersonen själv så mycket som möjligt, det gav honom en känsla av likställdhet och höjde honom på visst sätt över smärtorna.
– Tack – som vanligt! svarade n:r 135, men han talade påfallande långsamt som för att dölja att läpparna darrade.
Medan han satt kvar och väntade på verkningarna, studerade vi hans kort, som han lagt ifrån sig på bordet. Födelseår, kön, rastyp, kroppstyp, temperamentstyp, blodtyp och så vidare, egendomligheter i släkten, genomgångna sjukdomar (en hel rad naturligtvis, så gott som alla ådragna genom experiment). Det nödvändiga skrev jag av i mitt eget nya och omsorgsfullt upplagda kortsystem. Det enda som förvirrade mig var födelseåret, men det hade nog sin riktighet, och jag påminde mig att jag redan under min assistenttid hade hört och konstaterat, att försökspersonerna i Frivilliga offertjänsten i regel såg tio år äldre ut än de verkligen var. – Då detta var gjort, vände jag mig på nytt till n:r 135, som började vrida sig i stolen.
– Nå?
Mannen skrattade barnsligt och häpet.
– Jag mår så bra så. Jag har aldrig mått så bra. Men vad jag är rädd …
Ögonblicket var inne. Vi lyssnade och gav akt. Mitt hjärta dunkade. Om nu mannen inte sade något alls? Om han nu inte hade något som han gick och teg med? Om det han var i färd med att säga inte var något märkvärdigt alls? Hur skulle då min kontrollchef någonsin bli övertygad? Och hur skulle jag vara säker själv? En teori, om än aldrig så välgrundad, är och förblir en teori så länge den inte är prövad. Jag kunde ha misstagit mig.
Då hände något som jag inte var beredd på. Den store grove mannen började snyfta övergivet. Han gled ner i stolen, så han hängde över armstödet som en trasa, och slängde sakta i takt fram och tillbaka med långa stönanden. Jag kan inte uttrycka hur pinsamt det var, jag visste varken hur jag skulle hålla min kropp eller mitt ansikte. Rissens behärskning, det måste jag medge, lämnade inget övrigt att önska. Var han lika obehagligt berörd som jag, så dolde han det snarast bättre.
Det där fortsatte flera minuter. Jag skämdes inför min chef, som om jag kunde ställas till ansvar för att han måste bevittna sådana scener. Och ändå kunde jag ju omöjligt veta på förhand, vad försökspersonerna skulle komma att blotta, inte heller hade jag eller ens hela vårt laboratorium någon speciell chefsställning till dem: de skickades ut från en central mitt i laboratoriekvarteret, så att de kunde vara till hands för alla kringliggande institutioner.
Äntligen lugnade han sig. Snyftningarna ebbade ut, och han rätade upp sig till en något värdigare ställning. Ivrig att göra slut på det pinsamma uppträdet riktade jag första bästa fråga jag fick tag i till honom:
– Hur är det fatt?
Han riktade blicken mot oss. Man såg mycket väl, att han var medveten om vår närvaro och våra frågor, även om han kanske inte fullt gjorde sig reda för vilka vi var. Då han svarade, vände han sig tydligt till oss, men inte som man vänder sig till sina chefer utan som man tilltalar drömda och namnlösa åhörare.
– Jag är så olycklig, sade han slött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte hur jag ska orka.
– Orka vad? frågade jag.
– Det här, alltsammans. Jag är så rädd. Jag är alltid så rädd. Inte just nu, men annars, nästan jämt.
– För experimenten?
– Ja visst – för experimenten. Just nu förstår jag inte vad jag är rädd för. Antingen gör det ont eller också gör det inte så värst ont, antingen blir man krympling eller också blir man bra igen, antingen dör man eller också lever man vidare – vad är nu det att vara rädd för? Men jag har alltid varit så rädd – löjligt, varför ska man vara så rädd?
Den första slöheten hade nu givit med sig och efterträtts av en tydligt rusig vårdslöshet.
– Och sen, sade han och slängde onyktert med huvudet, sen är man i alla fall ändå räddare för vad de säger. Du är feg, skulle de säga, och det är värre än allt annat. Du är feg. Jag är inte feg. Jag vill inte vara feg. För resten, vad skulle det göra, om jag var feg? Vad skulle det göra om de sa det, när jag verkligen är det? Men om jag mister platsen då … Så hittar jag väl något annat. Alltid kan de väl använda en någonstans. De ska minsann inte hinna kasta ut mig. Jag ska gå själv. Frivilligt, ur Frivilliga offertjänsten. Frivilligt, som jag kom.
Han mulnade igen, men inte till olycka utan till dov bitterhet.
– Jag hatar dem, fortsatte han oväntat sammanbitet. Jag hatar dem, där de går i sina laboratorier utan vank och lyte, utan att behöva vara rädda för sår och plågor och beräknade och oberäknade följder. Sen går de hem till hustru och barn. Tror ni en sådan som jag kan ha familj? Jag försökte gifta mig en gång, jag, men det gick inte, det förstår ni väl att det gick inte. Man blir för upptagen av sig själv, när man har det så här. Det står ingen kvinna ut med. Jag hatar alla kvinnor. De lockar en, förstår ni, men de står inte ut med en sen. De är falska. Jag hatar dem, utom mina kamrater i Offertjänsten förstås. Kvinnorna i Offertjänsten är inga riktiga kvinnor mer, de är inget att hata. Vi som är där, vi har det inte som andra. Vi kallas medsoldater vi med, men hur har vi det? Vi får bo på Hemmet, vi är ju som vrak …
Hans röst sjönk till ett suddigt mummel, medan han upprepade: Jag hatar …
– Min chef, sade jag, önskar ni att jag ger honom en spruta till?
Jag hoppades han skulle säga nej, ty mannen var mig djupt osympatisk. Men Rissen nickade, och jag kunde inte göra annat än lyda. Medan jag långsamt släppte in mer blekgrön vätska i blodet på n:r 135, sade jag ganska skarpt till honom:
– Ni har ju själv mycket riktigt påpekat, att det heter Frivilliga offertjänsten. Vad har ni då att klaga över? Det är motbjudande att höra en vuxen man klaga över sina egna handlingar. Ni måste en gång ha anmält er fullkomligt utan tvång, ni som alla andra.
Jag är rädd att mina ord egentligen inte var riktade till den bedövade, som just i sin bedövning borde vara rätt oemottaglig för skäl, utan snarare till Rissen, för att han åtminstone skulle veta var han hade mig.
– Visst gick jag själv, mumlade n:r 135 yrvaket och förvirrat, visst gick jag själv – men inte visste jag att det var som det var. Nog trodde jag det var att lida – men på ett annat sätt, ett högtidligare sätt – och att dö – men på en gång, och i hänförelse. Inte dag och natt tum för tum. Jag tror det vore skönt att dö. Man fick slå med armarna. Man fick rossla. Jag såg någon dö på Hemmet en gång – han slog med armarna och rosslade. Det var hemskt. Men det var inte bara hemskt. Man kan inte göra efter det. Men sedan dess har jag hela tiden tänkt, att nog vore det skönt att få bära sig åt så, en enda gång. Man måste ju, man kan inte hejda det. Om det vore frivilligt skulle det vara otillständigt. Men det är inte frivilligt: Ingen annan får lov att hejda det för en. Man bara gör det. När man dör, får man bära sig åt hur som helst, utan att någon kan hejda en.
Jag stod och vred på en glasstav.
– Mannen måste vara pervers på något sätt, sade jag lågt till Rissen. Så reagerar inte en sund medsoldat.
Rissen svarade inte.
– Kan ni verkligen vara nog oförsynt att skjuta ansvaret …, började jag ett litet häftigt tal till försökspersonen. Jag märkte att Rissen gav mig en lång blick, som på en gång var kall och road, och kände hur jag rodnade vid tanken på att nu trodde han säkert att jag gjorde mig viktig för honom. (En mycket orättvis tanke, ansåg jag.) I alla fall måste jag avsluta meningen och fortsatte i betydligt tamare röstläge: – — på andra för att ni har valt ett yrke som ni sedan inte anser passar er?
N:r 135 reagerade visst inte alls för ton och röstläge, bara för frågan själv.
– Andra? sade han. – Jag själv? Men jag vill ju inte. Fast det är sant, jag ville. Vi var tio från min avdelning som anmälde oss, fler än från någon annan i hela ungdomslägret. Det gick som en orkan över ungdomslägret – jag har ofta undrat hur det kom sig. Allting mynnade bara ut i Frivilliga offertjänsten. Föredrag, filmer, samtal: Frivilliga offertjänsten. Och de första åren tänkte jag ännu: det var värt allt detta. Vi gick och anmälde oss, förstår ni. Och då man såg på sin granne, trodde man knappt att man såg en människa längre. Ansiktena, förstår ni. Som eld. Inte som kött och blod. Heliga, gudomliga. De första åren tänkte jag: Vi har fått uppleva något annat och mer än vanliga dödliga får uppleva, nu betalar vi i efterskott, och vi kan det, efter vad vi har fått se. – — – Men vi kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte hålla fast minnet längre, det glider undan, längre och längre bort. Ibland förr kunde det glimta till när jag inte alls sökte, men var gång jag söker – och jag måste ju söka för att hitta igen meningen i mitt liv – så märker jag att det inte vill mer, det har glidit för långt bort. Jag tror jag har nött ut det med att söka efter det för mycket. Ibland kan jag ligga vaken och grubbla över hur det skulle varit, om jag hade fått ett vanligt liv – om jag då hade fått uppleva ett lika stort ögonblick en gång till kanske, eller kanske inte förrän nu – eller om allt det där stora hade legat utbrett över livet, så det hade haft mening ändå – i alla fall, om det kanske inte hade varit så ohjälpligt förbi då. Man behöver ett nu, förstår ni, inte bara ett försvunnet ögonblick som man ska leva på resten av livet. Man orkar inte med det här, fast man en gång fick vara med om – — – Men man skäms. Man skäms att förråda det enda ögonblicket i livet, som var något värt. Förråda. Varför förråder man? Jag vill ju bara få ett vanligt liv för att hitta igen meningen. Jag tog för mycket över mig. Jag orkar inte. I morgon går jag och anmäler att jag slutar.
Ett slags avslappning inträdde. Ännu en gång bröt han tystnaden:
– Tror ni att man möter ett sådant ögonblick en gång till – när man dör? Jag har tänkt mycket på det. Jag skulle gärna vilja dö. Om man inte får något annat av livet mer, så får man ändå det. När man säger: jag orkar inte, så menar man: jag orkar inte leva. Man menar inte: jag orkar inte dö – för det orkar man, dö orkar man alltid, för då får man vara som man vill …
Han teg och satt stilla, tillbakalutad mot ryggstödet. En grönaktig blekhet började breda ut sig över ansiktet. Kroppen ryckte nästan omärkligt i lätt hicka. Händerna gled trevande utefter armstödet, och hela mannen tycktes vakna till oro och kväljningar. Inte underligt för resten, när han hade fått dubbel dos. Jag räckte honom lugnande droppar i ett glas vatten.
– Han kommer sig strax, sade jag. Det är bara just då verkningarna släpper, som han mår lite illa. Sen är det över. På ett sätt har han i alla fall förmodligen sitt obehagligaste arbete framför sig: att krypa in i rädslan och skamkänslan igen. Se, min chef! Jag tror det kan vara värt att iaktta honom.
I själva verket hängde redan Rissens ögon vid n:r 135 med ett uttryck som om det var han och inte försökspersonen som skämdes. Mannen framför oss erbjöd verkligen ingen uppmuntrande syn. Ådrorna vid tinningen buktade och svällde, och musklerna vid mungiporna skälvde i en undertryckt fasa av betydligt värre art än den han dolt vid sitt inträde i rummet. Ögonen höll han krampaktigt slutna, som om han i det längsta hoppades att det skulle förvandla hans alltför klara minnesbild till en ond dröm.
– Han minns allt som har hänt? frågade Rissen lågt.
– Allt, är jag rädd. Jag vet för resten inte, om man ska betrakta det som en fördel eller en nackdel.
Med yttersta ovilja beslöt sig äntligen försökspersonen för att öppna ögonen så mycket, att han nätt och jämnt kunde treva sig fram över golvet. Böjd och osäker tog han några steg från stolen utan att våga se någon av oss i ansiktet.
– Då får jag tacka för tjänsten, sade jag och satte mig vid bordet. (Seden fordrade, att den tilltalade då svarade: „Jag har endast gjort min plikt“, men inte ens en sådan formalist som jag var på den tiden hade panna att hålla alltför strängt på konvenansen, då det gällde försökspersoner efter experimentet.) Jag skriver väl ut intyget med detsamma, sade jag, så kan ni sedan ta ut gottgörelse i kassan när ni vill. Jag skriver den efter klass 8: måttligt obehag utan påföljande men. Smärtan och illamåendet är ju verkligen inget att tala om, så egentligen borde det ju varit klass 3. Men jag tycker mig förstå, att ni – hm – hur ska jag uttrycka mig – skäms en smula.
Frånvarande grep han papperet och stapplade vidare mot dörren. Där stannade han obeslutsamt ett par sekunder, vände sig plötsligt stelt om och stammade:
– Får jag kanske bara säga, att jag inte förstår vad som kom åt mig. Jag var som från mina sinnen och pratade sådant som jag inte alls menar. Ingen kan älska sin tjänst mer än jag, och det faller mig inte in att sluta, naturligtvis. Jag hoppas allvarligt, att jag får visa min goda vilja genom att lida de svåraste experiment för Statens skull.
– Åtminstone får ni väl stanna kvar tills handen är läkt, sade jag lätt. Annars torde ni få svårt att bli antagen till något annat arbete. Vad har ni för övrigt lärt er? Vad jag vet, brukar det inte slösas onödig extrautbildning på någon medsoldat, och en man vid era år torde man väl inte vilja kasta in på ett nytt område, särskilt som man ju inte kan tänka sig något slags „invaliditet“ för det yrke ni har valt …
Jag vet ännu i dag, att jag talade högdraget och överlägset. Saken var den, att jag oförhappandes fått en bestämd motvilja mot min första försöksperson. Skäl till en sådan inställning tyckte jag mig ha tillräckligt: fegheten och den själviska ansvarslösheten, som han dolde under en mask av mod och offervilja, när han var medveten om att hans chefer ville ha det så. Ja, Sjunde byråns riktlinjer hade sannerligen gått mig i blodet! Gällde det bemantlad feghet, såg jag ju själv, hur vidrig den var, även om jag inte märkt det då det gällde bemantlad sorg. Vad jag däremot inte klart såg, var en annan orsak till min avoghet, en som jag först senare har upptäckt och förstått: återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick … Hans korta extatiska vandring till ungdomslägrets propagandakontor den dag han anmälde sig till Frivilliga offertjänsten – ja, den avundades jag honom. Skulle kanske ett enda sådant ögonblick ha stillat min osläckliga törst, som jag förgäves sökte släcka hos Linda? Fast jag inte tänkte dessa tankar färdiga, hade jag en känsla av att mannen var en benådad, men otacksam, och det gjorde mig hård.
I stället uppförde sig Rissen på ett sätt som slog mig med häpnad. Han gick rakt fram till n:r 135, lade handen på hans skuldra och sade i en ton, så varm att man knappast någonsin hörde den användas till vuxna, allra minst mellan män, utan på sin höjd då särskilt känslosamma mödrar talade till små barn:
– Var inte rädd nu. Det förstår ni väl, att här kommer inget personligt ut. Det är som om det aldrig hade varit sagt.
Mannen såg skyggt upp, vände sig hastigt om och försvann ut genom dörren. Jag tyckte mig förstå hans förlägenhet. Hade han ägt ett uns mer stolthet, tänkte jag, skulle han säkert ha spottat en chef i ansiktet, som uppförde sig så familjärt mot en underordnad. Och vidare tänkte jag: Hur kan man vörda och lyda en sådan chef! Den som ingen behöver vara rädd för kan inte fordra någon respekt heller, naturligt nog, eftersom aktning alltid innebär ett erkännande av kraft, överlägsenhet, makt – och kraft, överlägsenhet och makt alltid är farliga för omgivningen.
Vi var alltså ensamma, Rissen och jag, och en lång stillhet föll över rummet. Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller arbete, de kom på ett ungefär.
– Jag anar vad ni tänker, min chef, sade jag till slut för att skjuta på. Ni tänker, att det här bevisar ingenting. Jag kan ha instruerat mannen förut. Vad han sade var visserligen personligen komprometterande, men inte straffbart. Är det inte så ni tänker?
– Nej, sade Rissen och såg ut som om han vaknade upp. Nej, det tänkte jag inte. Det var väl tydligt nog, att mannen sade åtskilligt som han verkligen menade men inte för sitt liv ville ha sagt. Man kan inte missta sig på att det var äkta, både vad han bekände och skammen efteråt.
I mitt eget intresse borde jag väl ha varit glad åt hans lättrogenhet, men faktum var att den retade mig, därför att jag tyckte den var för lättvindig. I vår Världsstat, där varenda en av medsoldaterna från tidigaste år uppfostras till sträng självbehärskning, skulle det visst inte varit omöjligt, att n:r 135 utfört en storartad skådespelarprestation, fast det nu händelsevis inte förhöll sig så. Men jag höll inne med min kritik och svarade bara:
– Är det odisciplinerat, om jag föreslår att vi fortsätter?
Den underlige mannen tycktes inte märka vad jag sade.
– En egendomlig uppfinning, sade han tankfullt. Hur kom ni på den?
– Jag byggde på föregående rön, svarade jag. En drog med likartade verkningar har funnits i bortåt fem år, men med sådana toxiska biverkningar, att försökspersonerna hamnade på sinnessjukhus så gott som utan undantag – om de så bara hade blivit använda en enda gång. Uppfinnaren förstörde en mängd folk på den och fick en så skarp varning, att hela saken fick ligga. Nu har jag lyckats neutralisera de toxiska biverkningarna. Jag medger, att jag var mycket spänd på hur det skulle gå i praktiken …
Och hastigt, liksom mer i förbigående, tillade jag:
– Jag hoppas min uppfinning får namnet kallocain efter mig själv.
– Säkert, säkert, sade Rissen likgiltigt. Anar ni själv, hur stor betydelse den kommer att få?
– Jag anar det nog. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast, heter det. Ni vet, att de falska vittnesmålen börjar översvämma domstolarna. Knappt en rättegång förekommer, där inte de olika vittnenas utsagor går stick i stäv mot varandra, och på ett sätt som omöjligt kan bero på misstag eller slarv. Vad det beror på, kan ingen komma underfund med, men det är så.
– Är det så svårt? frågade Rissen och trummade mot bordskanten på ett sätt som irriterade mig. Är det verkligen så svårt att komma underfund med det? Tillåt mig en fråga – ja, ni behöver inte besvara den, om ni inte har lust – men anser ni mened vara av ondo under vilka omständigheter som helst?
– Naturligtvis inte, svarade jag en smula förargad. Inte om Statens väl fordrar det. Men det kan man väl inte säga om vilket litet struntmål som helst.
– Ja men tänk efter, sade Rissen knipslugt och lade huvudet på sned. Är det inte till Statens bästa, om en skurk blir fälld, må vara att han är oskyldig just till det han står anklagad för? Är det inte till Statens bästa, om min oduglige, skadlige, högst osympatiske ovän blir fälld, även om han inte precis har gjort något straffbart enligt lagen? Han kräver hänsyn förstås, men vad har den enskilde för rätt till hänsyn …
Jag visste inte riktigt vart han ville komma, och tiden led. Hastigt ringde jag själv efter nästa försöksperson, och medan jag gav henne en spruta, svarade jag:
– I alla fall har det visat sig, att det där är ett ofog och inte alls till nytta för Staten, tvärtom. Men min uppfinning kommer att lösa det problemet som en lek. Inte bara så att vittnena nu kan kontrolleras – de kommer inte ens att behövas, eftersom brottslingen bekänner, gladligen och förbehållslöst, efter en liten insprutning. Olägenheterna av tredje graden känner vi till – ja, förstå mig rätt, jag kritiserar visst inte att den har använts, så länge det inte fanns något annat medel att tillgå – man kan ju inte gärna gå omkring och känna sig solidarisk med brottslingar, när man vet med sig att man inte har något på sitt samvete …
– Ni tycks då ha ett ovanligt solitt samvete, sade Rissen torrt. Eller leker ni bara att ni har det? Min erfarenhet är annars den, att ingen medsoldat över fyrti har riktigt gott samvete. I sin ungdom har man det kanske, somliga, men sedan … För resten är ni kanske inte över fyrti än?
– Det är jag inte, svarade jag så lugnt jag kunde, och lyckligtvis stod jag vänd mot den nya försökspersonen, så jag slapp se Rissen i ansiktet. Jag var upprörd, men inte huvudsakligen över hans oförskämdhet mot mig. Vad som retade mig i mycket högre grad var hans allmänna påstående. Vilket outhärdligt tillstånd han målade ut – där alla medsoldater som kommit till mogen ålder gick omkring med kroniskt dåligt samvete! Fast han inte direkt sade ut det, kände jag det dunkelt som ett angrepp mot de värden jag ansåg vara de heligaste.
Han måste ha märkt det avvisande i min ton och förstått att han gått för långt. Vi arbetade vidare utan andra samtal än de helt nödvändiga och sakliga.
Då jag försöker framkalla de följande försöken i minnet, visar det sig, att de inte på långt när har samma klara konturer och samma färg och liv som det första. Det första hade naturligtvis varit det mest spännande, men fortfarande kunde jag ju inte känna mig fullt säker på att mitt medel alltid skulle visa sig dugligt, även om det hade gått bra första gången. Jag misstänker att det som störde mig var min indignation mot Rissen. Hur noggrant jag än arbetade, var jag inte med mer än med halva min uppmärksamhet, och det var kanske därför detta arbete inte slog lika djupa rötter i mitt minne som det första experimentet gjort. Jag bryr mig därför inte heller om att försöka skildra alla enskildheter. Det är nog om jag kan återge huvudintrycket.

Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию (https://www.litres.ru/pages/biblio_book/?art=67813304) на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.