Главная страница | Классические детективы | Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке
Франк Хеллер
Чтение в оригинале (Каро)Deckare
Любители детективного жанра обязательно оценят книгу шведского писателя Франка Хеллера «Входят трое убийц». Написанный по всем канонам классического английского детектива, роман захватывает с первых страниц. Динамичный сюжет не дает читателю скучать и держит в напряжении до финального ответа на главную интригу романа.
Трое друзей – поэт, историк и банкир, – оказавшись во Франции, втягиваются в расследование загадочного убийства, связанного с богатым аристократическим родом. Все трое идут к разгадке разными путями, дополняя друг друга, но никто из них не ожидает, что расследование приведет их не только к преступнику, но и увлечет вглубь веков, к острову Святой Елены, где задолго до событий, описанных в романе, томился в ссылке поверженный Наполеон.
Предлагаем вашему вниманию книгу Ф. Хеллера «Входят трое убийц» на языке оригинала.

Frank Heller "Tre mördare inträder"

Mina lärda vänner, K. M. och C. H. som hjälpte mig att lösa det tekniska problemet i denna berättelse, tillägnas den tacksamt av F. H.

FÖRSTA KAPITLET. Morgon i Mentone

I
Det ljumma vattnet forsade över en raggig barm och stänkte i kaskader över kakelklädda väggar i vitt och blått. En icke mindre raggig hand manövrerade duschkranen fram och tillbaka, och under tiden reciterade en malmklingande stämma tyska verser, fastän med stark brytning:

»Der Tod, das ist die kühle Nacht,
das Leben ist der schwühle Tag.
Es dunkelt schon, ich träume … »
Här tystnade rösten, ty den raggiga handen hade av misstag vridit på en stråle iskallt vatten och i stället för poesi kom det oartikulerade läten. När rösten på nytt blev hörbar, var det för att skandera samma verser i något förändrad form:

»Der Tod, das ist die kühle Douche,
das Leben ist das heisse Bad.
Ich bade mich, ich … »
Det kom energiska dunkningar på badrumsdörren:
– Tre rekommenderade brev att kvittera för – brevbäraren väntar, s’il vous plaî t, monsieur!
– Kvittera själv! ropade mannen i badrummet på norska. – Monsieur vet, att jag inte kan skriva, svarade stämman på andra sidan dörren, likaledes på norska.
Dörren öppnades, en våt hand hämtade in en penna och ett gult häfte och krafsade ned några oläsliga signaturer. Utan att torka sig rev handens ägare upp de tre brevförsändelserna och genomläste dem med kisande blick. Det första var poststämplat i Oslo och lydde:

»Herr Diktaren Kristian Ebb,
Menton, Frankrike.
I samråd med förlaget Petré & Peterson i Stockholm samt förlaget Trier & Delbanco i Köpenhamn ha vi uppgjort en plan, som vi tro kommer att intressera Er.
Ni vet helt säkert, vilken framgång vissa förlag i England och Amerika ha haft med sina så kallade Crime Club serier – detektivromaner, som utvalts för läsarnas räkning av särskilt sakkunniga personer, bland vilka man återfinner många av dessa länders mest aktade namn. Från att ha varit en halvt föraktad genre ha detektivromaner blivit stora modet. Alla läsa dem, alla diskutera dem.
Vår avsikt är att starta en interskandinavisk Crime Club, i vars ledning representanter för alla tre länderna skulle sitta.
Ni, käre herr Ebb, är för ögonblicket Norges mest uppburne skald, vilkens sånger leva på allas läppar! Men vi veta, att Ni är en man med många intressen, och vi ha låtit oss berättas, att Ni bland dem räknar så olikartade ting som astronomi, gastronomi och detektivromaner. Vi hoppas, alltså att Ni vill göra oss den äran att inträda i vår kommitté.
Ni torde samtidigt höra från våra svenska och danska förbindelser, men vi kunna redan nu meddela Er namnen på de av dem utsedda kommittéledamöterna. Sverige kommer att representeras av docenten Arvid Lütjens och Danmark av bankdirektören Otto Trepka.

Med särdeles högaktning
Era förbundna Falk,
Foss och Örneland.»
De två andra breven kommo mycket riktigt från Stockholm och Köpenhamn och innehöllo en bekräftelse på det norska förlagets meddelande.
Ett vrål banade sig väg över skalden Kristian Ebbs läppar:
– Jaså, det tro de! Lütjens! Som om jag inte kom ihåg Tranefossgraven! Trepka! Som om jag hade glömt Napoleon i Ugejournalen! jaså, det tro de!
Han började torka sig med en energi som var nära att rycka håren ur hans barm.
– Lütjens! Trepka! Det finns gränser! Ja, det finns gränser! Det tycks de aktade förlagen där uppe vilja glömma!
Handduken gick något långsammare.
– Men om det inte varit för Trepkas och Lütjens’ skull hade det varit någonting annat. Folk tycker det är simpelt att läsa detektivberättelser. Det är samma slags människor som förr i världen rynkade på näsan åt les chansons de geste och ännu längre tillbaka åt fablerna från Miletus! Detektivromanen är den enda verkligt nya genre, vår tid har skapat. Den är ett lika fullgott uttryck för oss som sonetten för renässansen och hjältedikten för antiken! Reglerna för en detektivberättelse äro lika stränga som för en sonett och mycket strängare än för en hjältedikt, ty man tolererar inga gudar som stiga ned och ingripa i rätta ögonblicket! Jag skulle önska, att jag själv kunde skriva en detektivroman. Men jag kan bara skriva vers …
Handduken var färdig med sitt arbete, Ebb klädde sig och öppnade dörren till nästa rum. Höga fönsterdörrar stodo öppna mot ett mörkblått hav, bokhyllor gingo väggarna runt och ett skrivbord mittpå golvet dignade av böcker som höllos samman av två byster. Den ena föreställde Buddha, den andra Pu-tei, Välbefinnandets gud. På ena väggen hängde en samling huggvapen, sablar, floretter, daggertar och en vågformad malajisk kris. Kristian Ebb grep en florett och började göra utfall. Intet i hans högresta gestalt eller i hans vackra, markerade drag skvallrade om de två trasiga lungor, som voro orsaken till att han bebodde denna kust. En främling som kommit in i rummet, skulle kunnat taga honom student, något så pojkaktigt låg det över ansiktet under den blonda hårluggen. Och dock var det han, som skrivit ett halvt dussin diktsamlingar, som gjort honom till den mest avhållne skalden i ett land, där man inte blott läser utan rent av köper poesi. Som han själv brukade påpeka framåt nattkröken – »detta hus är köpt för substantiv, möblerat för adjektiv och förräntas med verb och adverb». Runtom det hus, som hade en så sällsam tillblivelsehistoria, låg en liten trädgård med mimosor och palmer, pelargonior satte djupa färgfläckar i grönskan, och på andra sidan en låg stenmur drog ett djupblått hav sina aldrig avstannande andedrag – havens hav, Medelhavet.
Nästan utan att han vetat av det hade Ebbs fingrar vridit på en kontakt. Med ens fylldes rummet av en metallklingande fransk stämma som sade:
– Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Efterlysning till alla lyssnare i Mentone! Allo, allo! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket, som innehåller gift i ytterst farlig form – ren nikotin! En droppe nikotin i denna form är nog för att förgifta ett större husdjur! Den som finner paketet bedes genast inlämna det till polisen. Paketet har förlorats av ett cykelbud från Pharmacie Polonaise. Omslaget var gråbrunt och hade apotekets namn på en vit etikett. Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Vi upprepa en efterlysning från polisen i Mentone. Ett paket innehållande ett ytterst farligt gift …
Kristian Ebb tystade stämman med en rörelse av fingret. Hans blå ögon hade med ens blivit drömmande. Ett giftpaket bortslarvat av ett obetänksamt cykelbud! Det är döden, som självmant bjuder armen åt finnaren! Det är »die kuhle Nacht» som plötsligt sänker sig ned över den heta och strålande dagen! En sorglös person eller kanske en samvetslös person finner paketet, som förlagts av en dum pojke, och tragedien är på väg – solskenet mister sin glans, havet upphör att rulla sina hexameterklingande vågor mot stranden, de ångande blommorna dofta inte mera …
– Nå, herr Ebb, ska vi tänka på frukosten?
Dörren till rummet hade öppnats för en sällsam företeelse, en kvinna på bortåt sextio år, nästan lika bred som hon var lång. För att ersätta vad hon saknade i den vertikala dimensionen bar hon ett krusigt negerhår, som lyfte sig minst trettio centimeter i den jorden omgivande luftkretsen. Hon hade korallringar i öronen och silkesschal över axlarna. Men om hennes yttre var sällsamt, betydde det intet mot den effekt, hon framkallade, då hon öppnade munnen. Ty i stället för mentonnesiska kom det därur den mest smattrande osloitiska, som någonsin genljudit utanför kvarteret Grönland i den norska huvudstaden. För många år sedan hade Geneviève – så hette det yviga hårets ägarinna – lämnat Mentone för att bli tredje köksa på franska legationen i Oslo, och eftersom norrmännen ha det gemensamt med engelsmännen, att de ogärna lära sig något annat språk än sitt eget, och eftersom Geneviève var en kärleksfull natur, hade hon sakta men säkert tvingats att tala norska. Numera gjorde hon det med ett ordval som kunde komma en härdad sjöbjörn att blekna. Hennes sätt att kalla en fransk spårvagn för trikken, var oefterlikneligt, hennes Fanden hakke mig satte punkt även för den hetsigaste debatt på Mentones torg.
– Ja, Geneviève, vad finns det till frukost?
Geneviève svarade utan tvekan:
– Ägg, havregröt och choklad!
Skalden Ebb ryckte till, som om hon kastat honom tre oanständiga ord i ansiktet.
– Ägg, havregröt och … Hör på, Geneviève! Jag råkade Vanloo i går kväll.
– Honom Vanloo? Då blev det sent, skjönner jeg? Men om Ebb tror, att han får annat än ägg, havregröt och choklad av den anledningen, misstar han sig!
– Det blev visst litet senare än det borde ha blivit. Jag hade tänkt mig, att en salt sill och …
– Ebb vet, vad doktorn har sagt. Ägg, havregröt och …
– Doktorn! Den störste dumbom jag någonsin råkat var läkare! Vet Geneviève, vad han påstod? Att det gör detsamma, vad man dricker, eftersom alla »rusdrycker» innehåller detsamma, nämligen etylalkohol! Alla böcker äro också tryckta med typer, men därför har inte Bibeln samma verkan som Boccaccio …
– Ebb vet, att jag inte kan läsa. Det blir havregröt och …
– Så sant som det här huset är mitt …
– Så sant som jag har lovat att passa Ebb …
Hur länge debatten kunde ha fortsatt på detta vis vet ingen, men i detta ögonblick kom det en gäll signal från ytterdörren. När Geneviève återvände bar hon en bricka med två sammanvikta blå papperslappar och karskheten i hennes sätt var borta. Ty all vistelse i höga Norden hade inte berövat henne hennes medfödda, sydländska respekt för telegrafväsendet. En man, som mottog budskap, vilka passerade genom trådar uppe i luften, ja, vilka till och med sades kunna komma direkt genom luften – en sådan man var inte någon vanlig dödlig. Hon spratt till vid ett skratt, som var ovanligt dånande för att komma ur två sjuka lungor.
– Jaså, det tror ni mina herrar! Ni kommer till Mentone i morgon kväll, herr Trepka, och skulle gärna vilja konferera med mig om en sak, som jag förmodligen hört om! Jo tack – jag har hört om saken! Och ni, herr Lütjens, kommer likaså till Mentone och ville gärna tala med mig om en sak, som jag förmodligen hört om!
– Herr Ebb skulle inte skratta så mycket, vågade Geneviève inskjuta. Det är inte bra för herr Ebbs lungor!
– Skall jag inte skratta, när två herrar, som jag varken känner eller vill känna, telegrafera, att de komma på besök i morgon eftermiddag!
Genevièves hårman reste sig på ända.
– Har man hört talas om slikt, da? ropade hon på dånande osloitiska. Tänker de tränga sig in här? Låt mig ta hand om dem! Hur se de ut?
– Det vet jag inte, medgav skalden. Jag har aldrig råkat dem i verkligheten, bara i tidningsspalterna. Men det var frukosten, Geneviève.
– Det blir ägg, havregröt och choklad, svarade Geneviève med iskall röst. Om Ebb tror, att jag tänker försumma mina plikter, därför att Ebb …
– Det är bra. Då går jag ut på stan och äter!
– Var så god, gör det bara!
Skalden Ebbs svar var att gå rakt ut genom dörren med en hållning rakare än en eldgaffels.
Han väntade på två små ord, på orden sill och potatis. Men de kommo inte. Han gjorde ryggen ändå rakare och öppnade trädgårdsgrinden. Allt var tyst bakom honom. Endast havet mumlade vid hans fötter. Och från fönstren i en grannvilla kom en metallklingande fransk röst:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket med ytterst farligt innehåll – ren nikotin! En droppe nikotin är nog för att …
Han tog vägen till Deux Lézards.

II
De Två Ödlorna, Bar-Tesalong-Bar, säger en skylt på Mentones halvmilslånga strandpromenad, vilken som ett band av kalksten och cement snor sig från italienska gränsen i öster till Cap Martin i väster. Om en förnuftigt planerande hjärna fått sörja för dess anläggning från början, skulle den tvivelsutan varit lika ryktbar som Strada di Chiaia i Neapel. Nu påminner den mest av allt om en av dessa strålande oskulder från landet, som i Boccaccios berättelser falla offer för kulturens frestelser: genom årtionden ha alla Rivierans byggmästare fått besmutsa denna undersköna strandremsa med utflöden av sin fantasi. Det är fåfängt att söka två hus som ha samma stil. Det är fåfängt att söka något som har stil.
De Två Ödlorna tillhör tvenne systrar, fröknarna Titine och Lolotte. Lolotte är alltid blond. Titine är stundom blond, stundom röd, stundom svart. Lolotte är känslosam, Titine frivol. Lolotte har till uppgift att underhålla de gamla tedrickande damer, som utgöra basen för Rivierans välstånd, det plankton, varpå dess många rovfiskar i sista hand leva. Titines uppgift är att ge barens manliga gäster en ersättning för kvinnligt umgänge. Ingen kan servera en oskyldig skvallerhistoria mera intresserat än Lolotte, ingen en pikant anekdot mera oskyldigt än Titine.
Skalden Ebb kom gående i rasande fart längs promenaden. Han var ursinnig på kvinnor i allmänhet och på Geneviève i synnerhet. Kyrkomötet i Lyon, som med en enda rösts övervikt beviljade kvinnan en odödlig själ, hade bort tänka sig om två gånger, innan det fattade detta ödesdigra beslut. Ägg och havregröt – fanns det en mera förnuftsvidrig diet för en man, som varit sent uppe? Bevisade den inte till full evidens, att det omtalade kyrkomötet – hallå, vad stod på?
På andra sidan gatan kom en man drivande, en välklädd man av engelsk typ. Han åtföljdes av en likaledes välklädd ung pojke. Den äldre av de två hade höknäsa och sjukligt gul hy, pojken var lockig som en ung poet. Men det var inte deras ansikten som väckte Ebbs uppmärksamhet, det var deras förehavande. Pojken – han kunde väl vara en aderton år eller så – bar en spann och en klisterborste, hans ledsagare en bunt blodröda plakat. De hejdade sig vid en vägg. Den unge gjorde ett par drag med sin borste, den äldre höll upp ett plakat. I nästa nu satt det på sin plats. På avstånd kunde Ebb läsa orden: Offentligt Protestmöte. De bedömde effekten med ett hastigt ögonkast och gingo vidare.
Ebb visste inte, vad han skulle tro. Två engelsmän som klistrade upp plakat! Två välklädda, unga engelsmän! Det stred mot allt vad han trodde sig veta om rasen. Det fordrade nästan, att man tog reda på vad det var de protesterade mot! Men tanken på en morgontorr strupe segrade, och han skyndade vidare. Där var baren, och där var Titine!
– God morgon, monsieur le Poète! ropade fröken Titine, vilken i dag var vithårig som en fransk markisinna från l’ancien régime, efter att dagen förut ha varit rödhårig som en lättsinnig subrett. Å, det är snällt av er att komma och hälsa på mig, vilket strålande väder, man skulle tro sig vara mitt i sommaren, inte sant, och så ha vi bara början av mars, då kärleken vaknar, ni har säkert lagt märke till vad alla damer äro vackra i dag, men naturligtvis, har ni det, monsieur le Poète, annars vore ni inte diktare! Oh là, là, har ni sett, vem som kommer där – vad, känner ni henne inte, känner ni inte den vackra madame Delarue, som hela staden talar om, är det möjligt, hennes man spelar i stadsorkestern, och har ni sett hennes pälskappa? Å, märker ni ingenting? Men monsieur le Poète, var har ni då era ögon, ni ser bara blommor och stjärnor som Victor Hugo, ja, naturligtvis, men monsieur Delarue har tusen francs i månaden för att spela, och en äkta gråverkspäls kostar åttatusen så visst som en, men madame Delarue har kommit över sin på en auktion i Nizza för nästan ingenting – är det inte tur och får man inte lust att resa in till Nizza?
Samtidigt som Titine utan att dra andan en enda gång avlämnade denna tirad hade hennes händer satt fram ansjovissnitt, rädisor och ostpinnar. På motsatta sidan av Strandpromenaden kom en ung dam svävande, den unga dam som Titine just talat om. Hon var småväxt, men hade det oefterhärmliga sätt att föra sig, som är fransyskorna eget. Hennes hår var platinablont, hennes ögonbryn ersatta med två tuschlinjer, hennes mun orangefärgad, hennes kinder mandarinfärgade och hennes ögonvrår hemlighetsfullt gröna. Fastän dagen var strålande varm, var hon insvept i en yppig gråverkspäls. Många blickar följde henne från trottoarserveringarna. Kristian Ebb sade:
– Vet ni vad jag tänker på, när jag ser franska kvinnor, fröken Titine? Jag tänker på champagne.
– Ah, så charmant! Ni är en verklig poet, en näktergal som Victor Hugo!
– Och varför? fortsatte Ebb. Det är inte bara därför att champagne är så dyr. Det är därför att de druvor, man använder till att göra champagne, egentligen både sakna utseende och smak. Men om man behandlar dem riktigt, så bli de till champagne, och att framställa champagne av finare druvor går helt enkelt inte!
– Fy, fy, fy! ropade fröken Titine och stampade i marken med sina högklackade skor. Usch, vad ni är elak, jag kan aldrig förlåta er, men vet ni vad man berättar om madame Delarues man? I går var det middagskonsert framför Kasinot, och man spelade Traviata, och i dryckesvisan är det en paus, då alla instrumenten tiga på en gång, innan de sätta in med full kraft. Den stackars monsieur Delarue, han hade glömt pausen, och plötsligt säger han med hög röst, så att alla hans kamrater hör det: »Gud i himlen, det här går inte längre, jag blir till ett åtlöje för hela staden!» Ni är diktare, vad skulle ni dikta om, om inte l’adultère? Eller är det sant, att man inte tänker så mycket på äktenskapsbrott utanför Frankrike?
– Jo då, svarade Kristian Ebb, vi ha också börjat komma med på ett hörn. Framsteget är på marsch, och ingenting skall hejda det!
– Då förstår ni mig, när jag frågar er, om ni har hört allt vad man berättar i staden om en viss herre … Ni har en vän, som också är stamgäst här …
– Menar ni Martin Vanloo? Ni vill väl inte påstå, att det är han som säljer pälsar till underpris? För om ni säger det, tror jag det inte!
– Ni är så hetsig av er, det har jag ju aldrig sagt, det finns väl andra medlemmar av familjen …
– Såvitt jag vet, består familjen av en uråldrig farmor, vidare av två bröder med namnen Allan och Arthur, som jag inte känner, och en ung släkting på sidolinjen, som påstås likna den engelske skalden Shelley, kallad Englands Kristian Ebb. Vem av dem är det som realiserar pälsar? Jag är en kristen människa och tycker lika mycket om att baktala min nästa som någon annan, men jag vill
ha fakta, innan jag gör det!
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine med markisinnemin, baktala sina medmänniskor, räcker det inte med en päls ovanpå ett armband med rubiner?
Hon avbröt sig och gled med det naturligaste tonfall i världen över i en hälsning:
– God morgon, monsieur Vanloo! Har det inte ringt i era öron? Monsieur le Poète och jag tala just om er familj?
– Om min familj? svarade en hes röst på andra sidan Ebbs axel. Nöj er med att tala om den ende anständige medlemmen av den, jag menar mig själv! Och vad är det ni dricker, Ebb? Öl! Fröken Titine, vill ni inte ge oss en hela skum, men plötsligt som de säga i Italien!

III
Vem var den nykomne?
En fysiognom, som man sade för hundra år sedan, skulle ha haft svårt att besvara frågan. Han var kortväxt och muskulös. Han hade strävt, svart hår, som växte ned i pannan, och ganska sneda ögonbryn över kisande ögon. Så långt kunde han likna vissa typer, som man finner Medelhavet runt, och vilkas ursprung förlorar sig i historiens natt – typer, som lika gärna kunna leda sitt ursprung tillbaka till Egypten som till Fenicien eller något av de hundratals folkslag, vilka trängts och ävlats kring dessa kuster. Men hans ögon voro mörkblå. Och dessutom talade han engelska – inte den sorts engelska, som man hör i hamnarna Medelhavet runt, utan den andra, omisskänliga sorten, vilken tar lika lång tid att frambringa som en engelsk gräsmatta – en engelska, vars konsonanter vaja så slappt i draget från tungspenen som sjögräset vajar för havsströmmarna i de sju oceaner, vilka England behärskar …
– Hallå, Vanloo! sade Ebb. Hur står det till?
– Fruktansvärt! svarade mannen med den hesa rösten. Hang-over kallas sjukdomen av våra amerikanska kusiner, »med vilka vi ha allt gemensamt utom språket» … Känner man åkomman i Skandinavien?
– Ryktesvis, medgav Ebb. Men vi äro småborgare, och det präglar vårt språk. I Norge och Danmark kallar man den för timmermän, i Sverige för kopparslagare.
– Det fascinerar mig alltid att höra om vilda folkslags seder. Era tre länder äro ju idyllens sista tillflyktsort i Europa. Hos er kan det då omöjligen finnas tvisteämnen?
Ebb brast i ett dånande skratt.
– Ni misstar er! I morgon väntar jag besök av två skandinaviska herrar, som jag omedelbart kommer att kasta på porten. Den ene är specialist i Napoleons historia och den andre i de megalitiska folkens begravningsskick!
– Hur kan ni uttala så svåra ord så tidigt på morgonen? sade mr Vanloo beundrande och drog ett djupt drag ur det glas, som Titine satt fram. Jag anar inte, vad megalitiska folk äro för någonting – låter som en elak form av sinnessjukdom. Men gamle Boney känner jag utmärkt till. Ni vet, att vi engelsmän kallade Napoleon så, tills vi hade besegrat honom. Efteråt blevo vi hövliga och kallade honom »general Buonaparte». Hudson Lowe vaktade honom på St. Helena, var mycket noga med att aldrig kalla honom annat. Kom det brev till kejsar Napoleon, returnerade han dem med påskriften »adressaten okänd». Var lugn för att jag hört talas om gamle Boney! Min familj kommer från St. Helena!
Ebb spärrade upp ögonen.
– Verkligen? Bodde den där på hans tid?
– Vi kommo till Europa strax efter hans död!
– Är det därför er villa heter Longwood?
– Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas …
– Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört …
Han avbröt sig, men för sent.
– Vad säger ni? frågade Martin Vanloo och satte sig upp i stolen. En bror som uppmuntrar musiken?
Ebb besparades besväret att svara. I detta ögonblick vek madame Delarue runt om hörnet, bländande i sin pälskappa och sina måsvingeformade ögonbryn … Alla blickar följde henne. Martin Vanloo kastade från sig en halvrökt cigarrett.
– Aha, nu förstår jag! Hur kan min gode bror Allan tro, att man kan tillåta sig sådant i Mentone? Det måste sluta med skandal, och jag avskyr skandal! Jag avskyr den på samma vis som jag avskyr dålig vers! Jag fordrar stil – om det gäller poesi, äktenskapsbrott – eller andra brott!
Han teg, och Ebb, som sannerligen inte kände sig kallad att säga något, följde hans exempel. De första ord som yttrades kommo från Martin.
– Jo, familjen vansläktas! Vill ni ha flera exempel, behöver ni bara se tvärsöver gatan!
Hans tonfall var så egendomligt, att Ebb spratt till. Hans ögon voro hopdragna till små springor, ansiktet liknade en mask. Allt det engelska i hans sätt var borta, det fattades bara en solfjäder i hans hand för att han skulle ha liknat en österländsk sultan som håller dom, med bödlarna och tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut – mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.
– Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?
– Vem var den nykomne?
– Hahaha – missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste – bara han fick tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det finns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de flesta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!
Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
– Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att jag föredrar den ene framför den andre! En stupid njutningsmänniska är mig lika antipatisk som en stupid fanatiker. De äro mina bröder! Vad är det för en gammal vidskepelse, att man skall ta särskild hänsyn till vissa personer, bara därför att man råkar ha gemensamma föräldrar med dem? Och ändå tvingas jag att bo under samma tak som de båda, så länge farmor lever! Ni gör er inte ett begrepp om tråkigheten hemma i villan! Och tråkigheten, Ebb, det är alla lasters moder!
– Vem var den unge mannen i er brors sällskap? frågade skalden för att i någon mån byta om samtalsämne.
– Vad? ropade Vanloo med ett nytt tonfall. Kände ni inte igen Shelley från litteraturhistorien? Med andra ord, familjens stolthet, unge John! För resten en bra pojke, fastän han är färdig till sådan hjältedyrkan som att bära klisterburkar åt Arthur under hans korståg mot Mentones husväggar!
I detta ögonblick avbröts deras samtal av en metallklingande fransk stämma inifrån baren:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone ber oss ännu en gång efterlysa ett paket, som kommit bort för ett cykelbud. Paketet innehåller en flaska med nikotin i ren form. Även den minimalaste dosis av detta gift kan vara dödlig! Allo, allo, allo, ici …
Martin slog upp resten av champagnen och smålog – ett besynnerligt leende.
– Ett bortkommet giftpaket! mumlade han. Låt oss hoppas, att det inte hamnar hos de två plakatklistrande medlemmarna av Aktiebolaget Organiserat Hat! Det är inte jag som hittat på detta namn åt den politiska kommunismen – det är en före detta röd skribent vid namn Aldous Huxley. Hallå, klockan är tolv!
Kanonen på det gamla fortet vid Mentones hamninlopp hade just avlossat det skott, som varje dag vid middagstid sänder flockar av förfärade duvor upp i den blå luften. Vanloo vinkade åt fröken Titine.
– Lägg den här flaskan till syndaregistret! bad han. Roligt att råka er, Ebb, men jag måste gå nu. När det gäller måltidstimmarna är farmor sträng som eforerna i Sparta! Apropå – ni måste komma hem till oss en dag i villan. Ni hör från mig – adjö!
Han försvann i ilmarsch längs Promenaden. Fröken Titine började omedelbart underhålla Kristian Ebb:
– Ah, vilken förtjusande man monsieur Martin, inte sant, monsieur le Poète, inte en sådan otäcking som han den andre som gick förbi med plakaten, ja, hur skall det sluta, när en fils de famille gersig att uppvigla folket, skulle man inte tycka att det finns nog med agitatorer? Och ändå blir han millionär, när farmodern sluter sina ögon, det kan väl inte dröja, hon är ju snart sjuttioåtta år, ja, vad äro vi människor, stoft och aska, men att hon vet vad hennes sonsöner ha för sig nere i staden, kan man knappast tro, fastän hon lär vara mycket pigg för sin ålder, ja, vad skulle hon säga om pälskappor och plakat med uppmaning till uppror?
En tanke hade hela tiden ringt i Ebbs huvud. Martin hade inte betalt sin champagne. När han tänkte tillbaka på deras föregående möten, hade de alla förlupit på samma vis – varorna, och de hade inte varit få – hade »skrivits upp».
– Och vad skulle farmodern säga, om hon fick höra talas om Martins champagne ovanpå Allans pälskappor och Arthurs plakat?
Denna tanke fick ett ytterst onådigt mottagande.
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine och rynkade ögonbrynen under sitt vita markisinnehår, hur kan ni tala på det viset, monsieur le Poète, unnar ni då inte oss andra stackare rätten att leva, och kan inte den käre stackars Martin behöva någonting ovanpå alla tråkigheter hemma – men har ni hört vad man säger att hans bror Allan tänker göra, nej, jag vill inte säga det!
– Säg det i alla fall, bad Ebb.
– Man säger, att han vill gifta sig med sin älskarinna! viskade fröken Titine med kursivstil.
– Tanken är onekligen hårresande här i landet, medgav Ebb. Men snart blir han ju millionär, enligt vad ni säger, och då kan han ju unna sig alla möjliga extravaganser!
– Och vem har sagt, att han får ärva sin farmor? frågade fröken Titine och kastade triumferande med huvudet. Tänk er för, monsieur le Poète, håll inte hela tiden huvudet i skyarna, där fåglarna sjunga! Den gamla damen innehar familjeförmögenheten, och vad som står i testamentet vet ingen!
– Ni har rätt, sade Kristian Ebb tankfullt, ni har säkert alldeles rätt. Au revoir, vi ses snart igen. Jag sparar priset för en morgontidning hos er. Ni har mycket flera nyheter än l’Eclaireur!
Markisinneprofilen smålog erkännande åt komplimangen. Ebb sneddade över gatan för att studera det plakat, som Arthur Vanloo och hans unge släkting klistrat upp. Efter att ha läst igenom det, rynkade han eftertänksamt pannan. Det var en uppfordran till protestmöte. Protest mot vad? Mot arresteringen av visa demagoger i de franska kolonierna, som ville befria dem »från det kapitalistiska oket», och skänka dem »självstyrelse» …
När han kom hem, väntade sillfrukosten på honom. Dessutom väntade Geneviève för att med bister min och på sin mest smattrande grönlandsdialekt förklara, att det, fanden hakke henne, var sista gången, som hon dagtingade med sitt samvete på detta vis.

ANDRA KAPITLET. Tre herrar på var sin kruttunna
Kristian Ebb stod bakom skrivbordet med armarna i kors. Två besökande hade just släppts in av Geneviève – två herrar, som ännu tycktes halvt förlamade av den fnysande grönländska hälsning, varmed hon mottagit dem i tamburen: – Med hvem har jeg fornø ielsen? Den ene var mycket högväxt, mycket bredaxlad och hade ett stort öppet ansikte med leende bruna ögon under gråsprängt hår. Den andre var kortväxt, trind, och hade den mest perfekta amorinmun i sitt slätrakade ansikte. Det fanns intet tvivel om att de gjorde ett tilltalande intryck.
Kristian Ebb måste anstränga sig för att göra sin stämma kall, då han frågade:
– Herr bankdirektör Trepka från Köpenhamn?
Mannen med amorinmunnen smålog och böjde på huvudet.
– Herr docent Lütjens från Lund?
Mannen med de bruna ögonen bugade sig artigt.
– Det gläder mig att göra er bekantskap, mina herrar – er personliga bekantskap! Hittills ha vi ju endast råkats i tidningsspalterna, och jag kan inte påstå, att jag uppskattade den introduktionen. När jag i går fick två telegram och såg ert namn, herr Lütjens, under det ena …
– Så tänkte ni på Tranefossgraven, sade mannen med de bruna ögonen.
– Så tänkte jag på Tranefossgraven! medgav skalden Ebb med dundrande röst. Tranefossgraven är vårt kanske äldsta och stoltaste nationalmonument, ett ojämförligt minnesmärke över vår forntida storhet. Den ligger på en höjd, varifrån dess fyra väldiga stenblock blicka ut över land och hav. Ni, herr Lütjens, förklarar stenblocken med att citera er egen teori om de megalitiska gravarna, ni säger, att om man byggde sådana dösar av sten, så var det för att sten ansågs skydda de döda mot onda makter på andra sidan …
– Och jag håller fortfarande fast vid denna teori!
– Och om graven placerades på en bergshöjd, så var det, därför att höjder ansågos ha en kraftig antidemonisk verkan …
– En uppfattning, som börjar vinna mer och mer erkännande, ifall jag själv vågar säga det.
– Det är mig likgiltigt! ropade Ebb. Inser ni då inte, vad ni gör? Ni arbetar på att till ingen nytta beröva mänskligheten en del av den smula poesi, som den ännu har kvar. Ty vad betyder en vetenskaplig teori i våra dagar? Finns det någon, som överhuvudtaget blir mer än tjugu år gammal? Men när jag säger detta till er, herr Lütjens, talar jag minst lika mycket till den herre som ni har i ert sällskap, herr Trepka!
Mannen med amorinmunnen nickade.
– Jag förstår det, sade han. Ni har inte glömt vårt lilla gräl i Ugejournalen?
– Vårt lilla gräl? ropade skalden, vars blåa ögon sköto blixtar. Såvitt jag vet, slutade vi med att kalla varandra för ignoranter och jesuiter!
– Det gjorde vi, medgav bankmannen leende. Eller åtminstone kallade ni mig för det!
– I era artiklar, dundrade Ebb, sökte ni bevisa, att Napoleon, det största geni som någonsin levat, i grunden ingenting annat var än en italiensk gangster i stor stil, en Al Capone eller …
– Förlåt mig, avbröt bankdirektören med en leende hövlighet som nästan verkade österländsk. Det har jag aldrig sagt! Vad jag skrev, och som ni tyvärr tycks ha missförstått, käre diktare, var, att jag hade största respekt för Napoleon – eller låt oss säga Bonaparte – intill en viss tid. Den man, som gjorde slut på skräckväldet i Frankrike och förhindrade en fortsatt röd terror av samma slag som vi sett exempel på i vår tid, har jag endast odelad beundran för. Den man, som byggde upp en ny stat ur kaos, har jag ännu mera beundran för. Men när vi kommit över en viss punkt i hans liv, syns det mig, att vi möta en alldeles ny person, en storspekulant i krig, en jobbare i gloire, en …
– Det tycker ni! ropade Ebb. Och i alla fall behöver jag bara säga ett ord för att gendriva era påståenden och få er att slå ned ögonen i skam!
– Och vilket ord skulle det vara? förhörde bankiren sig med samma förbindliga leende kring amorinmunnen.
– Ordet, svarade Kristian Ebb, är Sankt Helena.
Hans röst var så suggestiv, att det var som om en skugga glidit genom rummet. Varken docenten eller penningmatadoren, som dock kommo från diametralt motsatta världar, kunde undgå att känna en liten ilning längs ryggraden. För bådas ögon tecknade sig i en vision en vild klippö. Den lyfte sig tvärbrant ur oceanens svindlande djup, hundratals mil från närmaste kust, stormomsusad, töckensvept, och utsedd att bli en sista hemvist för den störste orosspridare, världen dittills skådat …
Det var bankmannen som bröt tystnaden.
– Ni utkastar vackra ord, käre diktare, och jag vill inte bestrida, att ni gör det verkningsfullt. Men det hindrar inte, att jag håller fast vid min åsikt. Legenden om St. Helena är och förblir en legend. Och en dag hoppas jag kunna spränga den i stycken …
– Ni har inte små förhoppningar! hånade Kristian Ebb.
– Vem var den nykomne?
Helena! Hade Napoleon fått fly till England, såsom han tiggde och bad engelska regeringen efter Waterloo, skulle han i detta ögonblick ha varit glömd av alla andra än militärhistorikerna. Nu voro engelsmännen nog dåraktiga att skicka honom till ön i Atlanten i stället för att låta honom sluta sitt liv som godsägare i Sussex eller Warwickshire. Vad inträffade? Med den taktiska blick som var hans storhet, förstod Napoleon ögonblickligen att utnyttja deras missgrepp till sin fördel. Inom ett par år hade han lyckats skapa fabeln om den fjättrade Prometeus – en fabel som sedan lämnats vidare från släktled till släktled. Ingen har insett vad sanningen är – nämligen att Napoleon, utom att vara världens störste fältherre, var alla tiders teaterregissör! Hade han levat nu, skulle Hollywood betalat honom jättehonorar.
– Det är magnifikt! ropade skalden. Den fjättrade Prometeus hade i livstiden en gam som hackade på hans lever, nämligen Hudson Lowe. Hundra år efter sin död får han en ny, nämligen herr Otto Trepka från Köpenhamn!
– Mina herrar! bad en bevekande röst. Mina herrar!
Skalden Ebb kastade sig med ljungande ögon över docenten.
– Herr Lütjens! Det är inte svårt att förstå, varför ni blandar er i diskussionen! Er kung Gustav IV Adolf förklarade Napoleon vara Vilddjuret i Uppenbarelseboken, och er kung Karl XIV Johan föll honom i ryggen vid Leipzig!
Bankmannen såg på klockan.
– Det är alltid ett framsteg att jämföras med Hudson Lowe i stället för att kallas jesuit och ignorant, sade han. Men strängt taget är det inte någon anledning att resa till Mentone.
Docenten putsade glasögonen.
– De gamla vikingarna brukade avsluta sina måltider med att kasta ben i huvudet på varandra, sade han stillsamt. En solid ryggkota har säkert större beviskraft än ett vetenskapligt argument. Men det var inte för att konstatera det som jag kom till Mentone.
Kristian Ebb stirrade ett par ögonblick från den ene till den andre. Plötsligt klövs luften i rummet av ett skratt dånande som en bergfors.
– Hahaha – jag har naturligtvis burit mig åt som en fähund som vanligt. Ert telegram, herr Lütjens, kom från Rom. Alltså har ni rest från Rom till Mentone för att mottagas av mig på detta sätt!
– Inte precis! Jag var på hemväg från Rom, då jag fick förläggarens brev. Det var det som fick mig att lägga vägen över Mentone.
– Ert telegram, herr Trepka, kom från Paris. Alltså har ni …
– Inte precis! Jag hade ett ärende i Nizza, och fick lust att råka en man, som kallat mig med så många fula namn.
Ett nytt skratt skakade luften i rummet. Två raggiga händer sträcktes fram.
– Nej, här står gamla Norge med skammen! Jag kan bara be er om ursäkt en gång till. Eftersom ni har kommit, förstår jag, att ni ingenting har emot förläggarnas förslag! Själv vill jag inte förneka, att jag tycker om detektivromaner. Om vi skall sitta i kommitté …
Det visade sig, att isen äntligen var bruten. En debatt om de allmänna principerna utspann sig, och freden varade tills man kom in på detaljer. Var och en av medlemmarna i den planerade kommittén hade sin bestämda idol inom detektivlitteraturen, vid vars sida han inte tolererade någon annan. Kristian Ebb höll på lord Peter Wimsey, bankdirektören på inspektör French i Wills Crofts böcker. Docenten Lütjens smålog åt både lorden och inspektören och förklarade, att för honom fanns det endast en utredare av kriminella hemligheter, nämligen Fader Brown …
– Första villkoret för att jag skall kunna läsa en detektivberättelse, är att den har humor! ropade Kristian Ebb.
– Det tycks mig, insköt bankmannen torrt, att första villkoret är att den är sannolik. Om inte detektiven arbetar som en detektiv i verkligheten, kan åtminstone inte jag intressera mig för honom!
Kristian Ebb for upp ur stolen.
– Sannolik! Det är just det rätta ordet i munnen på en person, som försvarar mr French! Kommer ni ihåg, min käre Trepka, en bok som heter Sir Patrick Macgills sista resa? Där gäller det att motbevisa ett alibi. Mr French förhör alla gårdsägare längs en bestämd väg, om de hört någon hund skälla en natt, fyra veckor tidigare. Ingen av dem har gjort det, och därmed är problemet löst. Om man känner vittnesmålets psykologi, behöver man inte spilla ord på hur osannolik en sådan berättelse är.
– Och er lord Peter? ropade Trepka. Kommer ni ihåg berättelsen Onaturlig död? Vad är det som ger lord Peter den avgörande idéen? En ren slump! Nämligen att han råkar en motorcyklist vars motor har stannat, därför att det kommit en luftbubbla in i den. Eftersom hjärtat fungerar som en motor, gissar han därefter, att den mördade fått en injektion av luft i ådrorna!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
Som på vinken av en regissör vände de två andra medlemmarna av kriminalklubben sig mot docenten Lütjens.
– Får jag fråga, vad har ni att säga? ropade Kristian Ebb. Vad är Fader Brown, om inte …
– Just det! ropade bankdirektören. Vad är han om inte det mest utpräglade exemplet på en detektiv, som gissar sig till allt? Kommer ni ihåg De spanska dublonerna?
Hetsiga ord klövo luften. Men plötsligt tystnade Kristian Ebb, såg framför sig med lysande ögon och sade:
– Hör på, mina vänner! Här sitta vi och tala om fingerade förbrytelser. Och vi veta precis, hur en detektiv i böckerna bär sig åt för att avslöja ett brott. Men säg mig en sak: vad skulle han göra, om det gällde ett brott, som inte ännu hade begåtts?
Bankdirektören plockade fram en fet cigarr ur sitt fodral.
– Får jag fråga, är det ett teoretiskt fall ni uppställer eller ett problem ur verkligheten?
Kristian Ebb stirrade på skrivbordets bild av Vällevnadens gud.
– Fallet är teoretiskt – tills vidare. Det är reellt, för såvitt som en oantänd mina är reell … Låt oss tänka oss tre bröder, så olika varandra som möjligt. Den ene går helt och hållet upp i politik, den andre lever uteslutande för sina nöjen, vilka ta sig formen av erotik. Den tredje har mig veterligen inga andra intressen än poesi och goda viner, men han avskyr de andra bröderna med en så intensiv avsky, att den närmast får rubriceras som hat. De hålla nämligen på att ställa till skandal, och som god engelsman kan han inte tänka sig något värre. Politikern uppför sig på ett sätt som måste harma även njutningsmänniskan, och denne har invecklat sig i ett förhållande, som säkert chockerar båda hans bröder i lika hög grad. De tre bilda en triangel, som är minst lika rik på dramatiska möjligheter som den berömda triangeln i franska teaterstycken. De hållas bara samman av en sak: de ha inga pengar. Den som har pengarna är deras farmor, en dam på nära åttio år. De bo i hennes hus, och hon regerar huset med järnhand. Men till dess hon sluter sina ögon, få de hålla god min i elakt spel … Vad säger ni, Trepka, finns det sprängstoff eller ej i kombinationen? Och vad skulle er mr French göra, om situationen kom till hans kännedom?
Bankdirektören slog askan av sin cigarr.
– Vad mr French skulle göra? Förmodligen skulle han sätta de tre herrarna under diskret bevakning – om han ansåg det mödan lönt, vilket jag betvivlar! Jag vet, att hälften av alla mord i engelska detektivberättelser begås av nevöer som önska ärva sina tanter och onklar i förtid. Men om detta slags mord äro så vanliga, så har det en enkel förklaring, för vilken jag har er vän lord Peters andliga moder att tacka. Hon säger: det är ingen konst att fundera ut raffinerade metoder att begå ett mord. Men att hitta på ett originellt motiv – det är en konst! Jag tror inte, att er gamla dam svävar i fara för sitt liv!
– Och inte heller någon av hennes sonsöner? frågade Ebb och flyttade blicken från Vällevnadens gud till Buddha.
– Ännu mindre! Ett mord måste då ha en mening! För att det skulle ha någon mening i detta fall, måste mördaren expediera både sina bröder och sin farmor över i evigheten. Och vore det inte bra optimistiskt av honom att hoppas klara tre sådana saker i rad?
– Jag trodde mig ha antytt, sade Ebb, att det finns andra motiv än pengar med i spelet. Jag trodde mig ha klarlagt de tre brödernas känslor för varandra!
Bankmannen drog amorinmunnen till ett småleende.
– Mina bröder och jag, sade han, lågo i luven på varandra från det vi föddes till dess vi blevo vuxna, och jag skulle ljuga, om jag påstod, att vi älska varandra den dag som i dag är. Men vi ha överlevt det. Inte heller har det fallit någon av oss in att taga livet av de andra för att komma åt aktiekapitalet i banken, som vi ärvt efter våra förfäder! Jag har en teori, som ni kan ta för vad den är värd. Jag tror inte, att människorna äro så onda, som man vill göra dem till! Jag tror, att ondskan och det goda här i världen förhålla sig till varandra som köld och värme. Vetenskapen har inte lyckats finna någon gräns för värmegraderna, men den absoluta nollpunkten ligger bara 27 3 grader under noll! Jag tror verkligen på denna parallell – och om jag läser detektivberättelser med nöje, så är det därför att jag betraktar dem som tankeexperiment och ingenting annat. Men låt oss antaga, att situationen rymmer motiv till ett brott! Det räcker ju inte med ett motiv, det fordras möjlighet och medel också!
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, om man söker efter den, svarade Ebb.
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, utan att man söker efter den! insköt docenten Lütjens milt.
– Det är möjligt, det är möjligt! Bankdirektören gjorde en gest med cigarren, som om han beviljade den siste talaren ett lån mot ovanligt svag säkerhet. Låt gå för att möjligheten finns – hur har ni tänkt er medlet? Jag utgår från att er presumtive mördare inte utan vidare griper en sådan kniv som ni har på er vägg, och sticker ned sitt offer!
– Åtskilliga sådana detaljer ordnas dagligen med en viss framgång här i landet, svarade Kristian Ebb. Man beräknar, att vart tredje mord aldrig blir utrett. Och ibland händer det, att Döden själv tar initiativet! Sedan två dagar efterlyser polisen här i staden ett giftpaket, som kommit bort för ett slarvigt cykelbud. Det innehöll ren nikotin.
Denna gång skrattade Trepka länge och grundligt.
– Är det inte att överanstränga sannolikheten bra mycket, om ni låter just detta paket komma i händerna på er mördare? förhörde han sig. Jag vet i varje fall, att mr French aldrig skulle finna sig i en sådan osannolikhet. Möjligen är lord Peter mindre nogräknad.
Debatten hotade på nytt att urspåra. Den som räddade den därifrån var Geneviève, vilken i detta ögonblick visade sig på dörrtröskeln med en bricka.
– Brev från ham Vanloo, da! sade hon. Så att då blir det huvudvärk i morgon igen, da! Var så god, monsieur!
Ordet monsieur i hennes mun var ett tecken på djupt kränkta känslor. Kristian Ebb öppnade brevet och blev stående med mycket eftertänksam min.
– Geneviève har rätt, sade han äntligen. Här är brev från en ung engelsman, som jag råkar känna. Han ber oss alla tre att vara välkomna hem på en drink och en supé …
– Oss alla tre? avbröto docenten och Trepka. Hur anar han, att vi existera?
– Jag råkade – hm – nämna, att jag väntade er, svarade skalden en smula generad.
– Och hur kommer han på den idén att bjuda oss hem till sig?
Till svar räckte Ebb fram brevet. Detta var vad den svenske och den danske medlemmen av kriminalklubben läste:

»Käre Ebb,
Vill ni inte i sällskap med de två andra representanterna för den europeiska idyllen göra mig glädjen att komma upp till Villa Longwood och studera min form för idyll? Den bör intressera era vänner. Napoleonspecialisten behöver bara ett ögonkast för att se, att den franske kejsarens lidanden voro ett intet mot mina. Gravspecialisten kan strax konstatera, att ingen grav som han skändat haft så muntra invånare. Vad var det jag sade – tråkigheten är alla lasters moder!
Men det finns massor av drinks, och vi få Farmors berömda bouillabaisse!
Er tillgivne
Martin Vanloo.»
Trepka lät brevet sjunka.
– Heter hans villa verkligen Longwood?
– Ja – och lär vara nästan lika gammal som det riktiga Longwood.
– Jag får nästan lust att gå dit.
Docenten såg oavvänt på Ebb.
– En epikuré, som säger, att tråkigheten är alla lasters moder! Er triangel börjar intressera mig, käre Ebb!
Trepka tappade cigarren.
– Vad? ropade han. Menar ni, att det är den familjen?
Ebb nickade. Han såg forskande på docenten innan han krafsade ned några rader och räckte dem till Geneviève.
– Giv budet det här, sade han. Och skaffa en bil!
Det ansiktsuttryck, varmed Geneviève mottog detta besked, var värdigt Kassandra. Som för att hämnas räckte hon fram en norsk tidning, som just kommit med posten. »Dagens Teckning», på första sidan var ägnad den interskandinaviska kriminalklubben. Man såg Ebb och hans två kollegor med revolvrar i bakfickorna och dolkar runt livet slå sig ned på var sin kruttunna. Och texten löd: »Vilket brott skola vi begå nästa månad?»
En liten stund senare sutto de tre herrarna i en bil på väg till Villa Longwood.

TREDJE KAPITLET. Aftonmottagning i Villa Longwood

I
Bilen lämnade huvudvägen från Mentone till Castellar, svängde upp på ett höjddrag och vek in i en privat allé. Efter ett par minuter höll den framför en lång, låg envåningsbyggnad med förgreningar åt olika håll, som gjorde intryck att ha uppstått tämligen planlöst och utan större bistånd av någon yrkesutbildad arkitekt. Docenten Lütjens ägnade den endast ett flyktigt ögonkast. Men bankdirektör Trepka satte sig upp i bilen och såg och såg, som om han inte kunde se nog.
– Vi äro framme, sade skalden Ebb.
– Jaså, är detta Villa Longwood? mumlade docenten.
Den tredje medlemmen av kriminalklubben hade svårt att behärska sin röst, då han sade:
– Ja, herr Lütjens. Detta är Villa Longwood, varken mer eller mindre!
– Vad menar ni? frågade Ebb. Varken mer eller mindre?
– Jag menar vad jag säger! Detta är Longwood – Napoleons villa på St. Helena, där han hölls fången av engelsmännen och där han slutade sina dagar. Det vill säga: det är en så exakt kopia av den, som man överhuvudtaget kan tänka sig! Den som byggde detta hus, har sannerligen studerat originalet i detalj, innan han gick till sitt arbete!
Både docenten och diktaren stirrade misstroget på honom.
– Är det ert allvar? ropade Ebb. Känner ni huset på St. Helena så grundligt, att ni vågar säga det på rak arm?
Bankmannen gav honom en förintande blick.
– I mitt yrke, svarade han, finns det inte någonting som heter licentia poetica. Då skulle jag snart göra konkurs. Och jag tillämpar samma principer på mina hobbies som på mitt yrke. När jag säger, att villan här är en exakt kopia av huset på klippön, kan ni lita på att det är sant!
– Jag gör det gärna, sade skalden Ebb stucken, fastän ert sätt att studera Napoleon rätt mycket påminner mig om en viss potentats sätt att läsa Bibeln.
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
I detta ögonblick öppnades dörren till en förhall, och Martin Vanloo visade sig på tröskeln.
– Jag hörde er bil, ropade han till Ebb. Gudskelov, att ni kom! Jag har läst en bok av en landsman till er, där det finns en storartad beskrivning av familjelivet. »O familj, alla lasters hem, alla lata kvinnors försörjningsanstalt, husfaderns ankarsmedja, barnens helvete» – jag har glömt resten, men det var briljant!
– Författaren till den boken var inte landsman till mig, svarade Ebb, utan till docenten Lütjens, berömd vetenskapsman från Strindbergs land, Sverige.
– Ah, verkligen? How do you do? Är det ni min herre, som vet allt om Napoleon?
– Nej, docenten sysslar med megalitiskt begravningsskick, sade Ebb. Men låt mig föreställa er för herr Trepka från Köpenhamn, bankdirektör och enastående kännare av Napoleonstiden … Skalden Ebbs stämma fick en anstrykning av ironisk skadeglädje. Vet ni, vad han just har underrättat oss om? Att er villa är en exakt kopia av det berömda huset på St. Helena! Visste ni det själv?
Martin nästan glömde att skaka hand med sin senaste gäst.
– Vad säger ni? Bodde gamle Boney på det här viset? Det har jag aldrig anat! Är ni säker på er sak, sir?
Den danske medlemmen av kriminalklubben gav sin norske kollega en giftig blick.
– Som jag redan haft nöjet säga herr Ebb, är jag så säker på min sak, som man överhuvudtaget kan vara. Med eller utan herr Ebbs tillåtelse bodde Napoleon på det här viset på St. Helena.
– Vad nu då? sade den unge engelsmannen med ett förvånat grin. Jag tror minsann, att ni och Ebb bråka om gamle Boney på fullt allvar? Skandinavien måste verkligen vara en idyll, när man har tid att gräla om sådana saker! Jag kan bara säga, att den som byggde huset här visste hur det såg ut på St. Helena – det var nämligen min farfarsfar, och han kom direkt därifrån, som jag redan sagt Ebb! Och vad det beträffar, går inredningen också i stil – med undantag av en rullande bar. För det hade väl Napoleon knappast?
– Nej, han höll sig inte med bar! ropade skalden Ebb, förtörnad över att ha sett sin motståndare få rätt på en väsentlig punkt. Men han hade en vinkällare, som engelsmännen alltid höllo ytterst väl furnerad, i hopp att han skulle slå sig på flaskan och på så vis befria dem från alla bekymmer!
– Ni har alldeles rätt, käre Ebb, insköt bankmannen spetsigt. Lord Rosebery omtalar det i sin bok och förefaller lätt generad på sina landsmäns vägnar – utan all grund för resten!
– Vad säger ni? Utan grund?
– Ja. Ty en försupen Napoleon skulle aldrig ha dugt i rollen som den fjättrade Prometeus. Och därmed skulle en farlig legend ha varit kvävd i födseln!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar! Engelsmannen höll på att kikna av skratt.
– Aldrig hade jag anat, att det fanns sådana idealister i våra dagar! stönade han. Ni tycks färdiga att gå lös på varandra med knytnävarna för Boneys skull! Farmor kommer att bli stormförtjust! Hon lever bara för Napoleon. Franska republiken är henne en styggelse. Den moderna tiden är henne en styggelse. Ibland får hon mig att tänka på Napoleons mamma, gamla fru Letizia … Synd bara, att hon inte kan få sällskapa med skuggorna från den tiden, i stället för att vantrivas med de levande!
– Vad nu då? sade Ebb. Önskar ni livet ur er farmor, Vanloo?
Engelsmannen gjorde en mångtydig grimas.
– Jag kan försäkra er, att farmor är den mest sympatiska person som bor under det här taket! Om det inte varit för hennes skull – nå ni får se själva!
Han vände sig till Trepka med en glimt i ögat.
– Herr bankdirektör, ni som känner huset – vill ni inte visa era vänner in i salongen?
– För all del, sade den danska medlemmen av kriminalklubben med en tvärsäkerhet, som inte undgick att göra effekt. Det skall bli mig ett stort nöje – förutsatt att husets inre är en lika god kopia som dess yttre! Får jag be er att komma den här vägen, herr Ebb? Vi går uppför några korta trappsteg. Till höger och vänster om oss ha vi två små trädgårdsanläggningar. På St. Helena skulle den högra ha hetat »Marchands trädgård», efter kejsarens livtjänare, den ende person som han hade fullt förtroende till in i det sista – åtminstone säges det, att han var det! Anläggningen till vänster skulle ha hetat »Alis trädgård», efter Ali som hade titeln »kejsarens livmameluck», fastän han egentligen var tvättäkta fransman med namnet Saint-Denis! Rakt fram komma vi in i ett mottagningsrum, en »parloir», som det hette på tidens språk, där gästerna kunde underhålla sig i väntan på audiens. Efter parloiren följer den stora salongen, där kejsaren så småningom dog. Innan vi öppna dörren dit, vill jag omtala, att man från salongen kommer in i matsalen. Därefter vidgar huset sig och får fyra rum i bredd. Till vänster låg på kejsarens tid ett bibliotek – han var en outtröttlig läsare, och ännu på vägen till Waterloo släpade han med sig ett bibliotek på sjuhundra band. Till höger lågo två små kabinett tillhörande honom själv, med ett litet badrum bakom … Förutsatt att husets inre liknar originalet i lika hög grad som utsidan gör det, bör jag ha gett en någorlunda god skildring av dess topografi, eller hur, mr Vanloo?
Engelsmannen stirrade på honom med något som nästan liknade skräck.
– Ni är den bäste guide, jag någonsin mött, mumlade han. Ja, den absolut bäste …
Han dunkade skalden Ebb i ryggen.
– Akta er för att disputera med en sådan man, käre poet! Och akta er noga för att slå vad med honom!
– Kanske det, morrade Ebb med rynkade ögonbryn. Men att fakta äro riktiga bevisar ju inte, att de teoretiska slutsatserna äro det! En klocka som står, visar rätt tid två gånger om dygnet, men man skall inte lita på henne av den anledningen!
– Mina herrar, bad en bevekande stämma, mina herrar! Betänk, att vi äro Villa Longwoods gäster!
– Och de mest välkomna som villan sett på länge! ropade Martin i det han sköt dem före sig. Men låt mig nu presentera er för den lyckliga familjen!

II
De hade kommit in i en avlång salong. Till höger och vänster öppnade sig fönster mot de två trädgårdsanläggningarna, i fonden stod en dörr öppen till det rum, som Trepka kallat matsalen. Möblerna voro alla i empire, gravyrer och teckningar skildrade klippön i Atlanten och den störste av dess gäster. En monter innehöll reliker, förmodligen av samma slag. Ett bokskåp i empire rymde ett litet bibliotek i guldsnitt och ålderdomliga band. Skalden Ebb, som hade goda ögon, kunde läsa några av titlarna: Racines Tragedier, Voltaires Zaire, Plutarks Levnadsteckningar. I två länstolar vid fönstren dåsade ett par unga män, som knappt sågo upp vid deras inträde. Och i en fåtölj i fonden satt en gammal dam.
Hennes hy var klargul som gammalt elfenben, håret snövitt och tillbakakammat från tinningarna. Händerna, som lågo knäppta i knäet, voro inte mycket större än ett barns. Den ena av dem höll om en liten gul solfjäder, som den förde av och an med rörelse så svag, att man kom att tänka på ett blad som sakta skälver i kvällsvinden. Hon satt med fötterna sirligt samlade på en silkepall. Hon var mycket, mycket gammal och bräcklig. Hade det inte varit för rörelsen av hennes solfjäder, kunde man ha trott att hon sov. Men så kunde det hända, att hon lyfte ögonlocken, och genast var man på det klara med, att hon i allra högsta grad både levde och var vaken. Pupillerna voro kolsvarta, och deras glöd oförsvagad. I loppet av några sekunder kunde ögonens uttryck skifta från ironi till eftertanke, från munterhet till förakt. Och så kunde de med ens bli svarta och uttryckslösa som slipade agater – och det var kanske inte den minst intressanta skiftningen i deras register.
– Martin, sade hon, är detta de vänner, du talade om?
Hennes röst var spröd som klangen av ett gammalt kristallglas. När Martin svarade, snubblade orden över varandra som de bruka göra hos personer med dåligt samvete.
– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …
– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!
– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …
Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.
– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!
– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.
Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern. Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.
Martin glömde den presentation, som han just höll på med.
– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …
Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:
– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!
– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.
Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.
– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv. Då känner du kanske ett ställe i Som ni behagar, där det står: »narrkåpan är min enda ärelystnad!»
– Käre Arthur, svarade Martin med sin smeksammaste röst, borde du inte spara den repliken till det politiska mötet, som du lät unge John klistra upp plakat om i går morse?
Monokeln, som hållit på att stadga sig i Allans ögonvrå, vippade till på nytt.
– Vad är det du säger? ropade han. Drar han med sig John på sina agitations …
– Visste du inte det? Med plakat under armen och klisterburken i högsta hugg! Om du inte tror mig, så fråga vittnet själv!
– Nu går det för långt! ropade mannen med monokeln. Det är inte ofta jag har lust till handgripligheter, men när jag tänker på Arthurs agitation …
– Så får du det, morrade den dova rösten. Och varför, du gode och trogne kälkborgare? Därför att du vädrar fara för din plånbok! Visserligen innehåller den inte så mycket just nu, men …
Stämmorna hade stigit, minspelen blivit mer och mer uppriktiga. De tre skandinaverna visste varken vad de skulle tänka eller göra. Men just i det ögonblick, då samtalet tycktes kunna ta nästan vilken riktning som helst, kom utlösningen. Solfjädern i den gamla damens hand föll hop med ett litet rassel, och i samma nu var rummet så tyst och stilla som ett gravkapell.
– Martin! sade en kristallklar stämma. Hur sköter du dina värdplikter? Du har inviterat tre av dina vänner, och ännu har du inte så mycket som föreställt dem för mig!
Vad hon var bräcklig och spröd! En vindfläkt ur ett fönster tycktes kunna bli hennes död. Men de tre sonsönerna hade knappast hört ljudet av solfjädern, innan deras hetsiga röster tego. För första gången förstod Ebb vad Martin menat, när han sade: ibland får hon mig faktiskt att tänka på gamla fru Letizia!
Martin ryckte till vid hennes ord, som om han fått en örfil.
– Å, förfärligt ledsen, Granny, men det är verkligen inte mitt fel, om …
– Ditt lika mycket som de andras, Martin!
– Men Allan och Arthur – all right, all right! Får jag föreställa mina tre skandinaviska vänner för dig? Detta är mr Ebb, Norges Shelley …
– Men jag trodde, du föredrog Swinburne, Martin?
Hennes leende, när hon sade det var så intagande, att Kristian Ebb själv måste småle. Han bugade sig och kysste en liten tunn, elfenbensfärgad hand.
– Därnäst ber jag att få föreställa mr Lütjens för dig. Han är specialist i de megalomana, nej, megalitiska folkens begravningsskick …
Det var docentens tur att hälsa på samma vis som Ebb hade gjort. Han beundrade det sätt, varpå hon gjort slut på de tre sonsönernas debatt. Men en tanke ville inte lämna honom i fred: hon kunde ha gjort det långt tidigare, om hon velat. Varför hade hon inte gjort det?
– Och så ber jag att få presentera mr Trepka för dig. Han är bankman och vet allt om Napoleon!
– Men det är ju en akademi, som du har inbjudit, sade hon. Mina herrar, jag är förtjust över ert besök!
– Ni misstar er, madame, insköt en stillsam röst, det är inte en akademi – det är den första skandinaviska kriminalklubben!
Hon lade huvudet på sidan och såg på docenten, vilken hon dittills endast ägnat ett flyktigt intresse.
– Jag är rädd, att jag inte förstår er, sade hon med sin spröda röst, vilken kom orden att falla som små, små droppar. Vad är en kriminalklubb? Har ni någonting med polisen att göra?
Ebb upplyste henne så kortfattat som möjligt om vad en kriminalklubb hade för uppgifter. Hon tycktes ha svårt att tro sina öron.
– Vad man märker, att man börjar bli gammal! suckade hon. Människor skriva böcker om brott, andra människor läsa dem, och ni skola sörja för att de bara få det allra bästa i genren! Och den ene av er är skald, den andre bankman och den tredje – hur var det? – specialist i de megalitiska folkens begravningsskick! Får jag fråga en sak? Har någon av herrarna någonsin mött ett kriminellt problem i verkligheten?
Hennes spefulla blick vandrade från skalden Ebbs ljusa gossprofil till bankdirektörens amorinmun och vidare till docentens förlästa, bruna ögon … Skalden Ebb var den förste som fann en replik:
– Det enda kriminella problem som hittills mött mig har varit straffbart usla verser, är jag rädd!
– Och ni, mr Lütjens?
– Megalitfolken togo sina kriminalproblem med sig i graven, smålog han.
– Och mr Trepka?
– Som bankman kommer man onekligen i kontakt med en del sådana problem. Några framför disken, andra bakom den! Men de herrar som fuska med pennan på mitt område, äro nästan ändå värre klåpare än de pennfäktare, som vår vän Ebb talade om!
– Ni förstår er alltså på handstilar? förhörde hon sig.
– Passabelt!
– Och ni vet allting om Napoleon? Det passar ju storartat. I montern till höger om er ligger det ett papper. Nyckeln sitter i. Vill ni inte säga mig, vad ni tror om papperet?
Trepka vände sig åt antytt håll. Montern, som naturligtvis var i empire, var i två »etager». Den ena innehöll mynt och medaljer, den andra ett stycke gulnat, inramat papper, ett brev, skrivet med den nästan oläsliga, halvt epileptiska stil, han så väl kände. Han reciterade raderna, efter hand som han lyckades tolka dem:

»Monsieur Balcombe,
Då den engelska regeringen vägrar mig tillräckligt underhåll för att leva, sänder jag er Cipriani med en tredjedel av mitt bordsilver att smältas ned och omräknas i engelska pengar. Mitt vapen har avlägsnats från servisen, ty jag vill icke, att mina örnar skola vandra till salutorget.
Napoleon.
Longwood 15 oktober 1816.»
Han lät brevet sjunka och såg på sin värdinna.
– Ett ganska enastående dokument – ja, absolut unikt! Episoden med försäljningen av bordsilvret är bekant från memoarerna. Men mig veterligen har man intet annat bevis än detta brev på att Napoleon själv givit ordern … Cipriani var korsikan och kejsarens hovmästare. Balcombe var ostindiska kompaniets agent på ön och levererade allt till den kejserliga hushållningen. Han fick en tredjedel av bordsilvret till nedsmältning den 15 oktober 1816, nästa tredjedel den 15 november samma år och sista tredjedelen den 30 december. Allt i allt inbragte silvret 1,065 pund och några shilling, om jag inte missminner mig.
Hennes kolsvarta ögon gnistrade.
– Ni imponerar verkligen på mig, mumlade hon. Men ni har inte svarat på vad jag frågade er om. Anser ni brevet för äkta?
– Avgjort! nickade bankdirektören. Det var ytterst sällan som Napoleon skrev brev under slutet av sitt liv. Han dikterade dem för en sekreterare och krafsade ned en signatur. Men denna stil kan inte bortförklaras – och naturligtvis har det teatraliska i brevet tilltalat honom! »Mina örnar få inte vandra till salutorget.»
Han stirrade begärligt på det gulnade papperet.
– Törs jag fråga, varifrån ni har brevet, madame?
– Det är ett arv från de här unga herrarnas farfarsfar, svarade hon, i det hon långsamt förde solfjädern fram och åter.
Trepka nickade.
– Jag kunde tänka mig det. Jag har redan hört, att han vistades på St. Helena samtidigt med kejsaren. Törs jag fråga om han var anställd vid bevakningstrupperna?
– Nej. Han hade äran tjänstgöra i kejsarens hus.
– Men då borde han ju finnas upptagen i listan över hushållet!
– Är ni så allvetande, att ni på rak arm vågar påstå, att han inte är det? frågade hon gäckande. Solfjäderns rörelser hade blivit långsammare och långsammare. Den dolde nu nästan helt hennes ansikte.
Bankdirektören rynkade sina blonda ögonbryn på ett sätt, som förmodligen skulle ha skrämt hans kassörer och bokhållare i Köpenhamn från vettet.
– Vanloo, Vanloo? mumlade han. År 1816, då brevet är daterat, fanns det i kejsarens omgivning tolv fransmän och tio personer av växlande nationalitet, men ingen – nej, såvitt jag kan komma ihåg, ingen med namnet …
Han avbröt sig tvärt.
– Jag ber om ursäkt, sade han med en galant bugning. Naturligtvis har ni rätt, och naturligtvis är det mitt minne som sviker mig!
Hon svarade endast med en blick, vars innebörd han förgäves sökte tolka. Från sin högra sida hörde han en generad skrockning.
– Jag ber om ursäkt, om jag blamerar mig, sade docenten Lütjens. Men eftersom jag råkar vara i sällskap med någon, som både är bankman och napoleonkännare, skall jag passa på att fråga om en sak, som alltid har förbryllat mig, nämligen kejsarens ekonomi! I våra dagar sörjer ju den enklaste kinesiske eller sydamerikanske general för att ha fonder i utlandet, för den händelse – tja, att någonting skulle inträffa! Men när Napoleon lämnade Frankrike, var hans reskassa sådan, att man baxnar! Stormarskalken Bertrand fördelade den mellan alla medlemmarna av sviten, för att inte engelska tullväsendet skulle lägga beslag på alltför mycket. Man gömde pengarna i läderbälten som man bar om livet – och hur stort var beloppet? Precis 250,000 francs. Hur kan en man, som varit världens herre i femton år, sjunka så djupt, ekonomiskt sett?
Skalden Ebb blev honom inte svaret skyldig.
– Ni glömmer en sak! ropade han. Napoleon kom från W aterloo! En besegrad titan har andra saker i huvudet än en avviken bankkassör!
Trepka skrattade torrt.
– Vad det beträffar, skulle visst de flesta avvikna bankkassörer vara glada för en reskassa på 250,000 francs efter dåvarande kurs! Men för övrigt misstar vår vän Lütjens sig, om han tror, att det beloppet var allt vad Napoleon disponerade över. För det första fick han ett årligt apanage av engelska regeringen, som han fört krig mot i femton år. Apanaget var inte så dåligt med tanke på myntvärdet: åttatusen pund om året!
Solfjädern i den gamlas hand hade stannat, blicken ur de agatsvarta ögonen hängde vid Trepka som för att insuga vart ord:
– Men dessutom, fortsatte bankmannen, hade kejsaren ett kapital på åtskilliga millioner francs stående hos en bankirfirma vid namn Laffitte – det vet man från hans testamente! Så att ni ser, att han absolut inte led någon nöd – vilket inte hindrade honom från att spela den fjättrade Prometeus och sälja sitt bordsilver under så uppseendeväckande former som möjligt!
Solfjädern sjönk mot hennes knä.
– Beundransvärt, mumlade hon till Trepka, en beundransvärt klar och tydlig exposé! Vilket vetande! Och vilket minne! Men jag tror, det är på tiden att vi övergå till andra saker!
Hon tryckte på en knapp vid sidan av sin stol. Nästan i samma sekund öppnades dörrarna till vänster, en hovmästare visade sig på tröskeln, och ett bord rullades in på ljudlösa gummihjul. Det var inte något bord i empirestil, tvärtom var det så anakronistiskt som möjligt, ty materialet var kromstål och glas, och det bestod av flera hyllor, som uppburo flaskor, flaskor och åter flaskor. Möjligen borde ett cocktailbord ha hälsats med ogillande av gästerna i Villa Longwood. Men så var långtifrån fallet. De tre bröderna, som under loppet av den sista halvtimmen inte yttrat ett enda ord, reste sig mangrant från sina platser. Arthur och Allan sträckte gäspande sina långa lemmar, Martin, som tydligen visste vad man väntade sig av honom, skyndade med bevingade steg fram mot glasbordet. Just då han grep cocktailskakaren, kom en ny gäst in i rummet – den unge mannen, som Ebb sett dagen förut i Arthurs sällskap. Han var verkligen frappant, med sina bruna lockar och sin höga panna. Lütjens och Trepka, som inte sett honom förut, stirrade som på en uppenbarelse. Docenten letade i minnet efter en jämförelse. Den unge Shelley? Ja. Men dessutom fanns det något obestämt exotiskt i hållning och ansikte, som saknades även på de mest romantiserade bilderna av den engelske diktaren. Nu hade han det, men måste småle, då han hunnit så långt: ynglingen där liknade Krishna, hinduernas kärleksgud!
– Var har du varit, John? frågade den gamla damen. Och varför kommer du genom köket?
Han mumlade någonting ohörbart till svar och sjönk ned i den stol, Arthur lämnat fri. Martin var i sitt esse. Hans händer gingo som lärkvingar, hans ansikte sken av tillfredsställelse. Han hade en taskspelares färdighet i att bolla med flaskor och glas, de mångfärgade dryckerna föddes under hans händer, utan att man riktigt förstod hur det gick till, han serverade dem åt höger, åt vänster och åt sig själv, och skanderade samtidigt vers:

»Vem har talt all den sorg oss förödde
och allt ont som oss än icke nått?
Fast vi ej nå de män, som oss födde,
i en sång, i en kyss, i ett brott … »
Allan och Arthur hade med ens blivit talträngda. Den förre avslöjade sig som börsintresserad och förhörde Trepka om utsikterna för en ny hausse i New York, den andre började utfråga Ebb om kommunismens utsikter i Skandinavien.
– En manhattan, Allan? Var så god! En corpsereviver, Arthur? Här är den!

»Fast vi ej nå de män, som oss födde,
i en sång, i en kyss, i ett brott,
fast de hedningar hånskratta åt oss,
fast vår lusta är dygdig och sval —
o förlåt oss vår dygd, o förlåt oss,
Madonna av kval!»
Docenten lyssnade endast med ett halvt öra. Den ovana omgivningen, de ovana dryckerna, rösterna som sorlade på ett främmande språk, allt bidrog att distrahera hans tankar. Men en av dem fortfor envist att återvända: varför hade den gamla låtit sonsönerna ge så fritt lopp åt sina känslor? (Frånsett att de samtidigt gåvo fritt lopp åt sina dåliga manér.) Det fanns intet tvivel om att Ebb hade rätt: de avskydde varandra.

»Vi få se, vad oss mörkret tillstäder,
se, om graven är djup eller grund … »
– Var har du varit, John? Och varför kom du från köket? frågade den gamla än en gång. Ynglingen med de bruna lockarna hade lämnat sin plats i fönstersmygen och kommit fram till henne. Denna gång hörde docenten vad han svarade:
– Därför att det roar mig mera att se kocken laga maten än att se andra äta den!
Samtidigt som han mumlade det, kastade han en blick på Arthur. Ebb hade sagt, att han var Arthurs svurne drabant. Men vad denna blick än talade om, inte var det om tillgivenhet. Vad hade hänt? Voro även dessa två ovänner?
Martins händer fortsatte att dansa. Besynnerligt, tänkte Lütjens, att den gamla, som skall vara så sträng, tillåter ett sådant pokulerande! Är det med tanke på nordmännens berömda törst? Det är i varje fall inte Skandinaviens representanter som dricka mest!
Just som han gjorde denna reflexion, slogos dubbeldörrarna till matsalen upp, och hovmästaren visade sig bugande på tröskeln:
– Madame est servie!

III
– Känner ni igen er? frågade hon bankdirektören, som hon räckt armen för att föra henne in i matsalen.
Han kastade en blick omkring sig och böjde på huvudet till svar.
– Madame, er villa är inredd med en stiltrohet, som är överväldigande! Det är allt, vad jag kan säga!
Hon smålog smickrad, i det hon med en vink fördelade gästerna kring bordet.
– Men en sak kommer inte att gå i stil, påpekade hon, och det är matsedeln.
Ni, som vet allt om kejsaren, vet naturligtvis, att han inte var någon god katolik. Han åt kött också på fredagen. Men vet ni, vad ni får till middag i dag, mr Trepka? Bouillabaisse!
– Madame, ni måste ha anat mina hemligaste önskningar! Om jag inte hade haft andra anledningar att resa till Rivieran, skulle tanken på en bouillabaisse ha kunnat locka mig hit!
Den speciella medelhavsrätt, som kallas bouillabaisse, innehåller ett flertal av de goda och feta fiskar som frodas i detta hav, ål, vitling och andra, och därtill languster och räkor. Den kryddas med lök, lagerbärsblad, nejlika och saffran, och om den är riktigt tillagad, är det en rätt, värdig gudarnas taffel. Från ett sidobord, där en väldig kittel småkokte över en låga, bar hovmästaren fram en gul, bredbukig skål, full av doftande soppa. Han placerade den framför den gamla. Hon serverade sig själv ett par skedblad och avprovade dem med kritisk min.
– Mycket bra, Jean, sade hon, men …
– Är det något fel på soppan, madame?
– Ingenting annat än att den är för litet kryddad, Jean! Vill ni vara vänlig och ge mig bordsstället? Tack! Och vill ni tala om för kocken, vad jag sagt?
– Det skall ske, madame, svarade hovmästaren förkrossad, det lovar jag er.
Han hade satt fram ett bordsställ av gammalt silver. Hon skakade ut salt och peppar över den ångande soppan, smakade och rörde om.
I sitt vänstra öra uppfångade docenten en teaterviskning från Martin Vanloo:
– Samma historia var gång – soppan är för litet kryddad! Och när man så vet, att han har order att inte krydda för mycket …
Hovmästarens ansikte var värdigt en romersk augur, då hon äntligen antydde, att han kunde börja servera. Han öste upp och räckte Trepka den första tallriken. Ovanpå så många förberedelser kände denne en lätt oro för resultatet. Men han hade inte behövt det: bouillabaissen var förträfflig!
Efter fisksoppan serverades endast ost och frukt. Vinerna voro chablis och chambertin – »kejsarens vin», påpekade värdinnan för sin bordsherre. Han smålog en smula förstrött tillbaka. Det hade varit honom omöjligt att avlocka henne mer än ett par fraser i loppet av hela middagen. I samma ögonblick som man börjat äta, var det som om hennes spänstighet försvann. Var det åldern som tog ut sin rätt? Men hon hade utmärkt aptit, och då och då överraskade Trepka henne med en blick, som vittnade om allt annat än trötthet, snarare om oro, för att inte säga misstänksamhet. Blickarna gingo alltid åt samma håll – till unge John med de bruna lockarna. Då måltiden var förbi, gjorde hon en liten huvudböjning och sade:
– Mina ärade gäster från Skandinavien, jag hoppas, att ni ursäktar en gammal kvinna … Jag är en smula trött. Om ni en annan gång skulle ha lust att hedra mig med ett besök, skulle det bereda mig en mycket stor glädje. Ni äro så fulla av kunskaper, av idéer, att jag nästan skäms att göra ett sådant förslag. Men ålderdomen är girig! Ibland samlar den på pengar – jag samlar på gott umgänge! Välkomna åter, mina herrar!
Vid hennes ord hade de tre sonsönerna rest sig som på kommando. Om det var i hopp att få följa gästerna ut i staden, så voro alla sådana förhoppningar dömda att svikas på det grymmaste. Med en glimt av uppflammande energi i ögonen vände den gamla sig till dem och sade:
– Arthur! Jag har ingenting emot att du går ut i staden! John – jag har någonting att tala med dig om! Och jag får be Allan och Martin att vänta, tills jag talat med John. Vi ha också ett par saker att pratas vid om!
En ganska respektingivande gammal dam, fastän hon liknade en elfenbensmadonna och såg ut att kunna blåsas kull av en vindfläkt från ett fönster!
– Men Granny …
– Du hör vad jag säger, Martin!
– All right, Granny, som du vill naturligtvis! (Men Martins ögon sade någonting annat.)
– Hör på, Farmor …
– Allan, du har kommit sent i säng nästan var kväll på sista tiden, säger kammarjungfrun. Och du mår inte bra av att komma sent i säng. Du tar tillräckligt med sömnmedel som det är!
– Det är bra, Farmor!
Lütjens uppfångade en teaterviskning från Martin:
– Haha – och ändå känner hon inte hans finast utstyrda sömnpulver, som är insvept i gråverk!
Medan docenten letade efter sin hatt ute i förhallen, spratt han till vid att höra två viskande stämmor från trappan till trädgården. I den ena stämman igenkände han utan svårighet Arthur Vanloos röst. Den andra var en hes målbrottsröst. Den måste tillhöra unge John.
– Nog! morrade den första rösten. Vi skola tala vidare om den saken!
– Det är precis, vad jag fordrar! svarade den andra, gällare.
När docenten steg ut på trappan, fanns emellertid endast Arthur kvar. Han hade kastat huvudet tillbaka och stirrade upp mot natthimlens härskara av stjärnor. Då han varseblev Lütjens, skrattade han – ett torrt, gnäggande skratt.
– Ni finner mig stirra på stjärnorna, sade han, och tror förmodligen, att jag gör samma reflexioner som Napoleon, om vilken det har pratats så mycket strunt i kväll: »jag ser lagbundna rörelser, alltså anar jag en lagstiftare!» Men jag ser bara vad en annan berömd man har kallat droppar av eld och droppar av smuts, som kretsa kring varandra, och där man håller på att äta upp varandra! Lagar! En lagstiftare! Det kommer inte att finnas förnuftiga lagar, innan människan har gjort sig fri från alla fördomar och stiftat lagar för sig själv!
– Och vad är skillnaden på människornas lagar och deras fördomar? förhörde docenten sig stillsamt.
Ebb och Trepka hade kommit ut på trappan, och alla fyra började vandra nedför allén som förde mot staden. Runtomkring dem steg det en orkester av spruckna toner. Det var cisternernas grodor, som ropade sin kärlek till varandra över distanser av vatten och skiljande cement.
– En lag är förnuftig, en fördom oförnuftig, svarade Vanloo.
– Och hur vet man, om en lag verkligen är förnuftig? envisades docenten. Beror det på hur radikal lagstiftaren är? I så fall borde ju de lagar, som den radikala franska republiken stiftar vara ytterst förnuftiga. Men enligt vad jag trott mig förstå, gör ni, vad ni kan för att kullkasta dem – med hjälp av er unge släkting John!
De voro framme vid stadens utkant. De första kaféerna och butikerna började redan. Arthur Vanloos ögon glimmade nästan demoniskt i nattljuset.
– Man måste ha ungdomen med sig, om man vill ha framtiden för sig! svarade han. Låten barnen komma till mig, som det heter!
– Det finns två som fällt det yttrandet, sade docenten. Den andre var Molok.
Den unge mannen med höknäsan stirrade ett ögonblick på honom med ett mångtydigt uttryck i blicken. Därpå svängde han utan ett ord till farväl runt på klacken, öppnade dörren till ett litet kafé och steg in. Genom den upplysta fönsterrutan såg de tre skandinaverna honom servera sig själv vid en disk. Vad? En bakelse, som han lade över på en tallrik – nej, två, tre bakelser, alla av samma slag. Med dem som sällskap försvann han ur synhåll in i ett hörn.
Medlemmarna av den första skandinaviska kriminalklubben stirrade på varandra med en häpnad, som de varken kunde eller sökte dölja.
– Bakelser! sade Trepka. Hade han inte fått nog med mat hemma?
– Bakelser! sade Kristian Ebb. Var det för att hindra de tre andra från att äta bakelser, som farmodern höll dem hemma?
– Vore det inte på tiden, att vi själva komme hem? frågade docenten.
Detta förslag godtogs så småningom, trots protester från skalden Ebb. När begreppet Arthur Vanloo nästa gång lyfte sig över deras tankars horisont, var det under helt nya aspekter.
Klockan var knappt nio på morgonen, då Geneviève ryckte upp dörren till skalden Ebbs sovrum och meddelade, att något mycket sorgligt inträffat i den villa, där han varit gäst kvällen förut. Mr Arthur Vanloo hade oförmodat avlidit under natten.

FJÄRDE KAPITLET. Kriminalklubbens andra sammanträde

I
– Vad säger ni, Geneviève? ropade skalden Ebb och satte sig upp i sängen med den blonda hårluggen på ända. Är Arthur Vanloo död? Hur vet ni det? Och hur har det gått till?
Genevièves norska dialekt då hon besvarade dessa frågor var så överväldigande, att Ebb först hade svårt att förstå, vad hon sade. Men då innehållet i hennes berättelse äntligen gått upp för honom, varade det inte många sekunder, innan han stod under duschen i badrummet.
Mentones palmomsusade saluhall ligger vid stranden av Medelhavet, på gränsen mellan den gamla och den nya stadsdelen. Dit samlas i morgonens tidigaste timmar de medborgare som handla med kött, fisk, frukt och andra livsmedel, och dit strömma så småningom stadens husfäder och husmödrar för att göra inköp under mycket och energiskt prutande. Och där var det Geneviève framför ett av salustånden hade råkat den person, från vilken den stora nyheten i första hand emanerade, andra köksan på Villa Longwood. Köksan var alltför överväldigad av det inträffade för att kunna ge en sammanhängande berättelse, men detaljerna kunde hopsummeras så här: herr Arthur Vanloo var i regeln mycket matinal, morgontidig. Om han inte vaknade själv, hade betjänten order att väcka honom senast klockan sju. När Christophe knackade på denna morgon, kom det inte något svar. Han öppnade dörren, men hade till att börja med inte intrycket, att någonting var galet. Det var först när han hade dragit från gardinerna och slagit upp fönsterluckorna, utan att hans herre gav något livstecken från sig, som han började finna saken besynnerlig. Han såg närmare på mannen i sängen, och när han gjort det, tog det honom inte lång tid att komma ned i köket. Hovmästaren ville först slå bort det hela som alster av en sjuklig fantasi, men så småningom lät han övertala sig att gå in på rummet. Och så skedde upptäckten …
Medan Kristian Ebb lät det iskalla vattnet forsa över sig, stirrade han genom fönstret ut på en palm, vars grenar vajade av och an i morgonvinden.
Tjugufyra timmar tidigare hade Arthur Vanloo klistrat upp blodröda plakat på Mentones strandpromenad, full av övertygelsen att han banade vägen för ljusare tider. Tolv timmar tidigare hade han växlat bittra ord med sina två bröder och hånskrattat åt tanken på en lagstiftande makt i världsalltet. Jorden hade vridit sig ett halvt varv kring den matematiska abstraktion som kallas dess axel, tysta stjärnor hade vandrat sin ödesbestämda gång över himlavalvet, gryningen hade färgat uddarna mot Italien opalblå – och när solen gick upp över dessa uddar, var Arthur Vanloo bara ett namn, en skugga och en fabel … Borta voro hans planer på att förbättra denna snurrande värld, borta hans tvister med sina bröder, livets tyngd och hetta hade för alltid följts av dödens svala ro, »der Tod, das ist die kühle Nacht … »
Kristian Ebb stoppade strålen ur duschen, kastade på sig kläderna, krafsade ned två korta brev, ett till Trepka och ett till Lütjens, och gav Genevière order att avlämna dem personligen. Därefter högg han hatt och käpp från stället i tamburen och försvann i ilmarsch längs gatan. En halvtimme senare stod han vid infarten till villa Longwood.
Den garderades inte av någon portvaktstuga, endast av två metallgrindar i empirestil, och dessa stodo öppna, nu liksom kvällen förut, då han, hans kolleger och Arthur Vanloo lämnat huset. Han drev långsamt uppför uppfartsvägen. Parkens otaliga blommor, lyste i sin vårligaste prakt. Hunnen ett stycke upp varseblev han en man, som gick rastlöst av och an i en sidoallé, under det han då och då kastade förstulna blickar upp mot villan. Det var Martin Vanloo. Han hälsade Ebb med uttryck av belåtenhet.
– Hallå, Ebb – förbaskat hyggligt av er att titta hit upp – ni har naturligtvis hört den sorgliga nyheten? Ja, sorglig måste man ju säga, fastän …
– Fastän vad?
– Jag menar, fastän vi ju alla skola den vägen gå. Arthur och jag voro så olika som eld och vatten, men därför är det ju inte givet, att man önskar livet ur varandra. Men så går det:

Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию (https://www.litres.ru/pages/biblio_book/?art=67813301) на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.