Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке
Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке
Август Юхан Стриндберг
Klassiker
Новеллы всемирно известного писателя Августа Стриндберга предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и словарем.
August Strindberg
Giftas
© КАРО, 2004
Все права защищены
Första Delen
Tolv äktenskapshistorier med interview med förord
Företal
Interview
Interviewaren Nå, herrn har gått och skrivit en romanbok igen nu?
Författaren Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig!
Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det!
Förf. Medgives!
Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent?
Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt!
Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då?
Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena[1 - vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (здесь и далее автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)], i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok?
Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd.
Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, va?
Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?
Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.
Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?
Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!
Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!
Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig. – Men om herrn behagar läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det?
Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det!
Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, desto bättre. Se här är det!
Förord
Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget[2 - i stort taget – в широком смысле] eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.
Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan «gift kvinnas äganderätt». Har man i tidningar hört talas om bondhustrur som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en «gubbe», då de ha full tillgång på gossar.
Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre försvarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av en kvinna – modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.
Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkärleken är en mycket komplicerad sak. På botten ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.
Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en tyrann.
Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För «husfriden» gör mannen vilka medgivanden som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet ont av. Hon städslar pigor, bestämmer om matordningen, om barnens uppfostran och har vanligen hand om kassan. Mannen lämnar vanligen sin inkomst ifrån sig åt hustrun, lämnar henne en nålpenning, vilken hon får använda utan redovisningsskyldighet. Själv anmäler han varje öre han vill ta ut till cigarrer – och punsch! Hustruns ställning kan således icke anses vara slavinnans och mannens icke tyrannens!
Låtom oss nu se huru Ibsen, av okända, obegripliga skäl, karikerat kulturkvinnan och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrågans ivrare.
Et Dukkehjem är en teaterpjäs. Kanske skriven för en stor skådespelerska, vars prestationer i det sfinxartade alltid kunna påräkna succés. Författaren har begått en stor orättvisa mot mannen, då han icke anför några ursäkter i ärftligheten till hans förmån[3 - till … förmån – в пользу (кого-л.)] men väl till hustruns, vilka senare ursäkter han många gånger betonar då han talar om hennes far. Men låtom oss skärskåda denna Nora, som nu blivit alla fördärvade kulturkvinnors «ideal».
I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfalskningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!
Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneförhandlingen, sina köttfärgade strumpor. – Nora: «Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. – Nej, nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill också!» – Rank: «Hm!» Nora: «Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?» – Rank: «Det kan jag omöjligen ha någon grundad mening om!» Nora: (ser ett ögonblick på honom) «Fy skam!» (Slår honom lätt på örat med strumporna.) «Där ska ni få!» (Lägger ihop strumporna.) – Rank: «Vad är det så för andra härligheter jag skall få se.» – Nora: «Ni får inte se en smula mer; för ni är oskicklig» (hon gnolar litet och letar i sysakerna). – Efter allt vad jag kan förstå bjuder Nora ut sig – mot kontant betalning. Det är ju idealiskt och täckt. Allt, naturligtvis, av kärlek till mannen! För att rädda honom! Men att gå och säga sin ställning åt mannen, nej, det skulle kosta på högfärden! På Noras språk heter det, att hon ännu icke var säker på att han skulle visa henne det vidunderliga!
Så kommer Tarantella-scenen, som är tillkommen för att visa Helmer i en skev underbelysning. Nu glömmer åskådaren att Nora är en tossa, vilken av Helmer behandlas som en förnuftig kvinna, nu får man bara se att Helmer bara behandlar henne som en docka. Den scenen är oärlig, men det gör en stor effekt! Det är en scen med ett ord!
Att Helmer på natten kurtiserar sin hustru, visar att han är ung och hon är ung. Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fått någon aning om Noras fula affärer, är en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstår uppskatta sin goda hustrus utmärkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat visa, och Nora får en falsk martyrgloria. Denna scen är det ohederligaste Ibsen någonsin gjort! Så kommer upplösningen, som är en stor intrassling, mycket blåa dunster[4 - blåa dunster – пыль в глаза, наносное] och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu är åskådaren så inpyrd av medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orätt! Om Helmer sett scenen med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han icke sett den. Så får Helmer veta att han, hans hustru och hans barn äro räddade från borgerlig död och ruin! Då blir han glad. Lägg handen på hjärtat varje familjefar och fråga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den underrättelsen att din älskade hustru, dina barns mor, sluppit bli släpad i fängelse! Men det är för tarvliga känslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han är den brottslige! Och ändock talar han så hyggligt till sin lögnaktiga hustru. – «Å», säger han, «det må ha varit tre förfärliga dagar för dig, Nora!» Men så ångrar författaren sin rättvisa mot den stackarn och så lägger han osanna ord i hans mun. Det är tarvligt naturligtvis att Helmer säger Nora att han förlåter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon skulle ta förlåtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och så glömmer hon så ädelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hänt i första akten. Så här talar hon nu, och parketten har också glömt första och andra akten, ty nu äro näsdukarne framme.
Nora: «Faller det dig icke in, att det är första gången vi två, du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?» Helmer mister kontenansen över en sådan lögnaktig fråga så att han (eller författaren!) svarar: «Ja, allvarsamt – vad vill det säga?» – Avsikten är vunnen: att få Helmer till ett fä. Herr Helmer skulle ha svarat: «Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi talade mycket allvarligt när våra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi talade mycket allvarligt när du ville sätta till växelförfalskaren Krogstad som kamrer i banken, vi ha talat allvarligt när mitt liv stod på spel, om fru Lindes befordran, husets affärsställning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha talat allvar i åtta långa år; men vi ha talat skämt också, och det gjorde vi rätt i, ty livet är icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om du varit så god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfärdig, ty du tyckte mer om att vara min docka än min vän.» Men herr Ibsen tillåter inte Helmer få säga dessa förståndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer är ett fä, och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem år. Nora skall nämligen svara: «I åtta (8!) långa år – ja längre – ända från vår första bekantskap, ha vi aldrig växlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!» Nu måste, trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fä, herr Helmer svara: «Skulle jag då ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjälpa mig att bära?» – Detta är ju snällt sagt av Helmer, men det är icke sant, ty han skulle ha dragit på henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen är orimligt falsk. Och sedan har Nora några fina (franska) repliker, som består av sådan ihålig visdom att den försvinner, när man blåser på den.
Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet[5 - det lider mot slutet – дело (пьеса) идет к концу] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.
Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall[6 - knall och fall – внезапно, вдруг]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!
Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!
Vad författaren själv menat med Ett Dockhem det får man aldrig veta. Att den gjorde intryck av och allmänt uppfattades som ett manifest för den förtryckta kvinnan, väckte genast en storm, under vilken även de lugna tappade huvudet. Ty stycket bevisar ju rakt motsatsen av vad det skall bevisa. Eller är hela stycket ett bevis på vådan av att skriva teaterpjäser om allvarliga ämnen. Eller, för att välja en annan synpunkt, är den icke ett försvar för den förtryckta kvinnan utan endast en framställning av ärftlighetens ingrepp i karaktären? Då skulle författaren varit så hederlig att han även till Helmers ursäkt framdragit hans ärftligheter. Eller är det Noras dåliga uppfostran? Ja på den skyller hon rätt mycket. Varför kan icke Helmer få skylla på sin dåliga uppfostran. Eller är det hela blott en teaterpjäs rätt och slätt och en modern kurtis mot damerna, då må den gå till teaterpjäserna bland «Offentliga nöjen» och icke falla under en allvarlig diskussion, ännu mindre få den äran att ha retat mänsklighetens två hälfter mot varandra.
Emellertid kom genom ett Dockhem frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Så fick man i litteraturen se en hel rad med äkta män som förfalskade växlar och avbasades i slutscenen av sina fruar, utan att författarinnorna voro lika ädelmodiga som Ibsen att draga fram det ärftliga växelförfalskningsanlaget såsom ursäkt. Så fick man se män som förstörde sina hustrurs pengar, men hustrur som förstörde sina mäns fick man för rättvisans skull icke se. Oaktat allt dumt som skrevs, blev ändock så mycket vunnet, att äktenskapet avslöjades som gudomlig institution, att fordringarne på en absolut sällhet i äktenskapet nedsattes och att skilsmässa mellan oeniga makar äntligen erkändes såsom berättigad. Och det var gott!
Orsakerna till olyckliga äktenskap äro många. Först äktenskapets egen natur. Två människor, till på köpet[7 - till på köpet – в придачу] av motsatta kön, giva varandra det oförsiktiga löftet att hålla ihop hela livet.
Äktenskapet vilar sålunda på en orimlighet. Den ena utvecklas hit, den andra dit, och så går det sönder. Eller den ena står stilla, den andra utvecklas, och så går det i sär. Oenighet mellan makar kan uppstå av den grund att då två starka andar råka tillsammans och de inse att varje kompromiss är omöjlig på andra villkor än att den ena parten ger sig, så uppstår ett hat till bandet. Om de voro fria skulle de jämka; nu vilja de icke, ty det är att uppge sin personlighet. Slutligen kunna de komma därhän att de, för att icke blanda bort sin personlighet, av instinkt, av självupphållelsedrift, hata varandras tankar, och motsägelsen blir ett behov såsom varande en garanti för att var och en får behålla sig och sina tankar. Detta är ett ganska vanligt fall, som världen haft svårt att förklara. De älskade varandra, de hade samma meningar, men plötsligt utbryter denna oförklarliga antipati, och man ser blott ett par oeniga makar. Så komma de fall då så kallad otrohet skiljer makarne åt. Nu är det så illa ställt att somliga människor äro födda till monogami, således till trohet, vilken icke är en dygd, utan en egenskap, andra till polygami, således till otrohet. Råka nu motsatserna tillsammans, då blir det ett stort elände.
I naturen, åtminstone bland de högre djuren, är detta förhållande mellan könen av samma art regelbundet. Tjuren är polygamist, tuppen likaså. Anden är monogam i vilt tillstånd, men den tama (ankan) blir polygam. Kulturens inverkan således. Rovdjuren i allmänhet äro i vilt tillstånd monogamer och hanen följer honan troget under det hon har ungar. Duvornas kärlek är berömd av poeterna, och de bygga verkligen hjonelag[8 - bygga hjonelag – заключать брак (устар.)] för livet, men (ett förfärligt men för poeterna) blir ena maken sårad, skadad eller lytt, så går kärleken sin väg, och den andra söker en ny make. Detta är ju mycket opoetiskt och därför har ingen poet vågat avslöja duvornas berömda kärlek, av fruktan för damernas vrede. I allmänhet ser man i naturen att tillgång på födoämnen avgör äktenskapsförhållandet. Rovfåglarne lägga endast ett par ägg, emedan det är ont om villebråd och hanen hjälper till och med honan att ruva äggen, medan hon flyger ut på jakt, ty dessa djurs föda tas inte i varje buske. Det är ju ett rätt äktenskap. Sjöfåglarne träffas vid parningstiden. När hanen undangjort sitt kära besvär, flyger han till havs att må gott, men honan får dra till bo, ruva och skaffa mat ensam. På hösten när ungarne äro stora träffas de alla i havsbandet. Av alla honor har väl ingen det svårare än getinghonan. På hösten när hon blivit befruktad söker hon upp en bark på södra sidan av ett träd och lägger sig där i vintersömnen. Hanarne dö med första frost. När våren kommer, skall honan nu ensam bygga detta konstiga bo, med alla dess kakor, i vilka hon lägger äggen. Och sedan skall hon föda denna massa ungar. Det är ett tungt arbete naturen pålagt henne, men man har ännu icke märkt någon lust hos henne att vilja emancipera sig från naturlagen. Hon kunde dock så enkelt göra det, om hon lade sig på trädets norra sida, ty då förfrös hon, och mänskligheten skulle drabbas av den stora förlusten att icke få ha getingar. Vi se sålunda att sedligheten hos djuren är beroende av en hel mängd ekonomiska, fysiska och geologiska m. fl. förhållanden. Vi hava sett huru kulturen gör polygamister av till exempel hunden, vilken som tam får maten gratis.[9 - En polisförordning om hyndors instängande har framkallat onaturliga laster hos det trogna djuret.] Ett enda fall av polyandri anför Darwin bland de högre djuren: det är staren, i vars bo man sett flera hanar. En annan sak som i naturen förefinnes, men som vid kulturen försvinner, det är den periodiska brunsttiden. De vilda däggdjuren para sig en eller ett par gånger under den varma årstiden. Husdjuren och människan när som helst. Kan man därför säga att människan är osedligare? Nej, det beror endast därav att människan har lika god eller dålig tillgång på mat och värme åt ungarne under alla årstider, vilket djuren däremot sakna och därför måste passa på om våren för att ha ungarne färdiga för kampen innan hösten kommer. Nu beror på, om de ganska vanliga fall av polygami man ser bland männen härleda sig från några ärftliga anlag ifrån förgångna utvecklingsstadier.
Huru än må vara, så är det ett ledsamt fall i ett äktenskap, ty det är en bruten överenskommelse och stör förtroendet. Mera ledsamt ändå är, då fall av polyandri förekommer hos kvinnan, ty var mannen otrogen, så nödgade han icke därigenom sin hustru att draga upp en annans barn, men är kvinnan otrogen, låter hon sin man arbeta för en annans barn, och det är en osnygg form av stöld.
När nu äktenskapet, såsom varande en mänsklig institution av rent praktiska skäl uppfunnen, är så full med skröpligheter och stötestenar, huru kunna då så många äktenskap hålla ihop? Jo, det är det gemensamma intresset, naturens eviga mening med äktenskapet, det är barnen. Människan ligger i oupphörlig fejd med naturen, men blir oupphörligt slagen. Där gå två älskande och vilja flytta ihop för att dels få roa sig, dels få njuta av varandras sällskap. Att tala om de blivande barnen skulle anses vara en förnärmelse. Långt innan barnet kommer upptäcka de att sällheten icke var så himmelsk, och så blir förhållandet jolmigt. Så kommer barnet! Då blir allting nytt och nu först blir förhållandet skönt, ty den fula egoismen på tu man hand[10 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз] försvinner. Ett äktenskap utan barn är en ledsam händelse och är icke något äktenskap. Lagen tillstadde[11 - tillstadde (tillstãdja (2)) – позволял (устар.)] också från äldsta tider dess upplösning utan svårighet. En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen, därför kan hon icke se förhållandet rätt mellan man och kvinna och hennes ord borde icke betyda något. Det är därför man icke borde tillmäta Sveriges fyra nu skrivande författarinnors ord i den frågan någon större betydelse, ty de leva alla fyra i barnlösa äktenskap. Vilken skillnad också på Mamsell Bremers kvinnoideal och Leas eller Fru Schwartz’? En barnlös kvinna är icke en kvinna. Icke heller en man. Därför är det moderna kvinnoidealet en otäck Hermafrodit med icke så liten anslutning till Grecicismen. Det är sålunda barnen, som hålla hop äktenskapen.
Men nu kommer den stora bottenlösa frågan, om individen i samma stund han fortplantat sig, har skyldighet att uppge sin individualitet, att bli allt för barnen! I naturen, om vi skulle söka ett svar där, finnes väl icke vad vi kalla individualiteter. Och vad är individualitet hos människan? En samling föreställningar om vissa måls uppnående i livet; oftast gående ut på välbefinnande, stundom, då individen i sig känner en representant av det lidande släktet, en strävan att få leva för hela släktet och icke blott för sina ungar. I senare fallet få väl de egna ungarna hjälpa sig. Men Nora, idealet, kan icke anses äga några sådana tendenser. Hon längtar ut till frihet, personlig egoistisk njutningsfull Ibsenisk frihet att få ställa möblerna där hon vill, att slippa be om förlåtelse när hon gjort något dumt, frihet att få ruva över sina tankar, älta dem som lera för att av dem göra små avgudabilder, frihet från att vara amma och mor, med ett ord frihet från naturens lagar. Nora är ett romantiskt vidunder, en produkt av den sköna världsåskådning som kallas idealism och som velat inbilla människorna att de voro gudar och att jorden, var en liten himmel. Att författaren själv aktat Noras idéer som griller, visade han i en revision av sin pjäs där han låter Nora stanna. Hade Nora haft någon kallelse, vilket alls icke framgår av hennes sista repliker, skulle hon ha gått; hade hon därjämte varit en svag människa, skulle hon kanske kommit igen.
Nu är frågan: är kvinnans ställning verkligen enlig med naturen? Är hennes långa moderskap icke ett martyrium, och äro hennes frigörningsförsök så alldeles mot naturen?
Låtom oss se huru de «andra» djuren ha det. Hos de större däggdjuren med lika livslängd som människan, varar moderskapet ett eller två år. Så är hon fri, till nästa fall inträffar. Människans hona är genom kulturförhållandena bunden för livet, snart sagt. Gossarne släppas ut vid omkring 20 år, flickorna likaså, om de någonsin släppas ut. Varför släppas de inte ut förr? Därför att de icke kunna föda sig själva och skydda sig själva. Familjen är sålunda en hemlig polisinstitution inrättad av överklassen för att skydda ynglet (jag talar nämligen hela tiden om överklassen eller kulturäktenskapen). Kulturkvinnans missnöje med det långa moderskapet har sålunda något av natur i sig, och hennes skenbara opposition mot naturen är en opposition mot kulturen, likasom hennes opposition mot mannens tyranni är helt enkelt ett uppror mot samma fiende mannen reser sig mot, det upp- och nedvända[12 - upp- och nedvänd(a) – перевернутый вверх дном] samhället, fastän hon i mannen ser samhällstvånget personifierat. Hos naturmänniskan (bonden) lider icke kvinnan så mycket av ett långt moderskap. För det första emedan barnen få göra nytta vid sju, åtta års ålder; för det andra emedan hemmet icke blir unket, alldenstund mannen begagnar stugan endast när han äter och sover, och för övrigt lever i fria luften. I staden hos ståndspersoner packas man ihop i små celler, och någon beklagansvärdare varelse än en ung flicka finns väl knappt. Hennes och fångens lott likna varandra mycket. Mamma skall bevaka henne att det icke kommer någon hane av «sämre» ras och befruktar hennes barn!
Hemmet i Norden är mycket besjunget. Hemmen i södern äro mindre kvava. Det är en klimatfråga. Det nordiska hemmet med innanfönster, som fördärva luften, kakelugnar (den husliga härden![13 - den husliga härden – домашний очаг]), den långa vintern och hösten och våren, som pina människor ihop, gör i mina ögon det hemmet oskönt. Man ser det icke i sin egen familj, men man ser det i andras. Först far och mor hopkedjade med livstidsbojor. Om den ena har en tanke som den andra icke delar, så lär han sig på femton år att tiga, det vill säga hyckla. Så de långa sönerna. Hemma moral, och ute omoral. Ljuga för föräldrarne eller åtminstone förtiga. Sins emellan, sedan de slutat slåss, fortsätta de att gräla och kivas, ty det ligger i människans natur. Och så känna de föräldrarnes tysta önskan att snart se dem på en plats i livet, det vill säga att få köra ut dem! Så uppfostran. Fadrens och modrens eviga uppmärksamhet för att upptäcka deras fel. Sina fel håller man på, och man skall slutligen känna agg mot dem som bara granska och spionera en. Så kommer barnets tysta motkritik på föräldrarne, och så förlorar barnet aktningen för föräldrarne. Det är en kedja av hyckleri, och hemmet är oskönt, utom i romaner. Så komma barnen ut i livet, och känna sig så gränslöst lyckliga, att de i bästa fall bara gå hem om söndagarne och äta middag. Nu sitta föräldrarne ensamma, och våga icke ha någon mening inför varandra, av fruktan att störa husfriden, och husfriden är näst barnen familjens grundval. För dess bibehållande[14 - bibehållande – зд.: псевдосохранение] böjer sig den starkaste vilja, eller åtminstone lär han sig hyckla undergivenhet. Detta är nu en skematisk överdriven skildring, men, huru lyckligt ett äktenskap än är, vilar dock alltid något kuvat, något dolt hyckleri därunder, och på botten ligger ett ömsesidigt slaveritillstånd. Men det är väl en ofullkomlighet som vidlåder det för långa moderskapet, vilket återigen fordras av kulturen.
Att lyckliga äktenskap givas, det är ett sällsynt sammanträffande av en hel mängd gynnsamma omständigheter, såsom överensstämmelse i lynnet, smak, fel. Och där båda parterna hava på en gång fattats av tycke för[15 - fattas av tycke av: fatta tycke för – почувствовать симпатию к] varandra, där finnas de största garantier för lycka, ty kärleken är en naturmakt, som överlever individens resonemang, övergår i kraft hans vilja och trotsar vilka stormar som helst, vilka griller som helst. Det är i sådana fall kärleken får, oaktat sin skenbart egoistiska tendens, då det synes mest röra de båda parterna och icke barnen, något stort och berättigat i sig, och den skulle oftare få frihet att verka om könen fingo friare umgås, ty nu är det mannen som har initiativet och flickan sitter och väntar att han skall komma, den rätte, men när den rätte icke kommer, så tar hon den första bäste.
Att emellertid nu, under nuvarande förhållanden, rycka ut kvinnofrågan ur sitt sammanhang är omöjligt och skadligt. Kvinnans begär efter frigörelse är samma sak som mannens oroliga begär efter frigörelse. Låtom oss därför emancipera männen från sina fördomar, så skola nog kvinnorna bli frigjorda. Men vi skola arbeta på det målet tillsammans som vänner och icke som fiender. Vad kvinnan av framtiden, en närmare eller fjärmare, har ovillkorlig rätt att fordra, det vill jag nu, för att fria mig från misstanken om reaktionära meningar, framlägga under denna rubrik:
KVINNANS RÄTTIGHETER
som enligt naturen henne tillkomma, men genom den förvända samhällsordningen (icke genom männens tyranni) blev henne berövade
1:0. Rätt till lika uppfostran med mannen. Härmed är icke meningen, jag kan icke nog ofta upprepa det, att kvinnan nu skall inbilla sig det hon höjes till mannen, genom att lära sig alla de onyttigheter denne nu får stoppa i sig. Framtiden, som skall avskaffa skillnad mellan folk- och elementarskolor, studentexamen och alla andra examina, skall en gång känna sig skyldig att införa en enda gemensam borgerlig examen, vilken skall ersätta konfirmationen. Denna examen skall vara en och samma för man och kvinna, och endast omfatta en fullständig kännedom om konsten att läsa, skriva och räkna samt kunskap om födelselandets lagstiftning, om medborgerliga rättigheter och skyldigheter, samt ett levande språk. Den som sedan vill lära sig vad Cicero ansåg om Lucius Sulla och vad Moses hade för avsikter med Israels barn, den må göra det, om han nämligen får tid med sådan lyx, då framtiden kommer att fordra av varje medborgare, att han arbetar med sin kropp för sitt uppehälle, såsom naturen bestämt det.
2:0. Skolorna skola vara gemensamma för gossar och flickor, så att de båda könen tidigt lära känna varandra, och icke som nu, att gossarne gå och inbilla sig att flickorna äro änglar, och flickorna tro att gossarne äro riddare. Härigenom undvikas även alla dessa fantasiens och brådmogenhetens stumma synder, vilka hava sin grund i könens isolering.
3:0. Flickan skall äga samma frihet att «gå lös» och välja sällskap var hon vill.
4:0. Fullständig likställighet mellan könen skall avlysa det vedervärdiga hyckleri, som kallas galanteri, eller artighet mot damerna. En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.
5:0. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.
6:0. Kvinnan skall vara valbar till alla sysslor, vilket icke blir svårare under en självstyrelse, än nu, då hon inkonsekvent nog kan bli regent. Självstyrelsen blir icke yrkesstyrelse, utan sådan som nu kommunalstyrelsen är, ett förtroendeuppdrag att utföras på lediga stunder. Finnes någon klokare och bättre ägnad till styrelse än en gammal moder, vilken i moderskapet och hushållet lärt både regera och förvalta? (Våra förfäder hade en sådan vördnad för gamla kvinnors förstånd att de tillskrevo dem ett övernaturligt vetande.)
7:0. Genom detta skola sederna förmildras och lagarne även, ty ingen har lärt sig överseende så som en mor, ingen har lärt sig huru tålig, huru litet fordrande man får vara med de felfulla människobarnen.
8:0. Kvinnan skall vara befriad från krigstjänst. Den som anser detta vara en orättvisa, må taga i betraktande att naturen av henne utkräver vederlag i det tunga moderskapet. För övrigt blir det i framtiden icke något ärofullt att göra gendarmtjänst. Det blir en plikt bara.
9:0. Som framtidens samhälle kommer att genom en rättvis fördelning av naturens gemensamma rikedomar, tillförsäkra alla som födas uppehälle och undervisning, blir äktenskapet såsom en garanti för dessa fördelar onödigt. Man och hustru avsluta ett kontrakt, muntligt eller skriftligt, om ett förbund, på huru lång tid de vilja, som de utan lag eller evangelium äga rätt upplösa när de behaga; att härigenom icke kan förekomma sådant som att två hanar vilja äga samma hona, det är givet, men striden skall icke bli så grym, och honan blir den som avgör valet, vilket nu ej är fallet, ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang, när dylikt ej mer finnes till. Urvalet blir härigenom naturligt och rasen skall därigenom förbättras.
Detta om framtidens kvinna och äktenskap. Vad som under nuvarande förhållanden kan göras för äktenskapets rimliga förbättrande det är:
1:0. Att umgänget mellan gossar och flickor blir friare.
2:0. Att uppfostran för gossarne förenklas, så att den med rättvisa kan även för flickorna förenklas.
3:0. Att flickan slipper (liksom gossen) läsa så mycket om det förflutna, men tvingas taga kännedom om det nuvarande samhällsskicket, så att hon
4:0. Kan med allra snaraste få rösträtt.
5:0. Det falska galanteriet upphör av sig själv och man och kvinna umgås såsom männen nu. Icke så att männen hålla ensamma banketter, som sluta med en skål för kvinnan, vilken sitter hemma och äter gröt och mjölk.
6:0. Civiläktenskap införes, varigenom skilsmässan underlättas. Icke därför att det är troligt man skall skiljas oftare än förr; lättheten att få bli skilda skall göra att bandet kännes mindre hårt och att mannen tas ur den föreställningen att han äger kvinnan. Barnen skola nog fortfarande hålla ihop makarne, såvida icke svårare fall inträffa.
Det vidriga lagbudet om varning av prästerskap eller obligatorisk «rymning» skulle sålunda utgå.
7:0. Lagparagraferna om mannens målsmanskap upphäves.
8:0. Kvinnan blir myndig vid 18 år, utan alla inskränkningar.
9:0. Äktenskapsförordet och Boskillnaden bli obligatoriska.
10:0. Kvinnan äge rätt (efter uppfostrans likgörande med mannens) att besätta alla platser, och öva vad sysselsättning hon vill. (Men att nu insläppa ett par millioner kvinnor i arbetsmarknaden skulle göra konkurrensen blodig. Här måste man kanske nedlåta sig, under nuvarande förhållanden, till en inkonsekvens, såvida icke möjligen ett överlopp av arbetskrafter skulle pressa fram det nya samhällskicket.)
11:0. Mannen vare skyldig vid äktenskaps ingående underhålla en livförsäkring, så att han vid dödstillfälle ej lämnar hustru och barn i nöd, i synnerhet vare detta en skyldighet, då han dragit kvinnan från en inbringande syssla.
12:0. Kvinnan bibehåller sitt namn, och äger icke antaga mannens titel i femininum, ty titeln är under nuvarande förhållanden en egendom, ofta ganska dyrt förvärvad, och av pengars värde. Likställigheten fordrar detta. Och därigenom skall mången kvinna undgå frestelsen att köpa en titel för sina pengar. Gossar uppkallas efter fadren och flickor efter modren.
13:0. Skillnad i säng och säte från början bör bli hävd. Ty, något så mot «sedligheten» stötande som gemensam sängkammare och säng, straffar sig själv, och ger anledning till förhållandets grummel, äckel, leda och än värre saker. Kvinnan skulle därigenom få en friare ställning och behålla äganderätten till sin kropp.
14:0. Hustrun skall, i händelse hon är blott sin mans hustru och barnens mor, utan att äga en självständig syssla, ha ett apanage till kläder och nöjen. Hon skall icke ha lön, icke ha kläder i form av en present, för vilken hon skall tacka. Men hon skall då också ha rättighet att betala sina nöjen själv, även i mannens sällskap, och slippa att bli bjuden.
15:0. Förvärvar kvinna något genom syssla under äktenskapet, och icke sköter huset, vare hon skyldig av det förvärvade lämna till huset lika mycket som mannen. Arbetar hon även för huset, behålle hon sitt, ty hennes arbete inomhus skall därigenom komma att anses såsom tillskott och icke som nu, såsom en slavtjänst.
Interview
Förf. Har herrn nu fått klart för sig vad jag menar?
Interv. Jo alldeles tillräckligt!
Förf. Inga missförstånd alltså? Det är gott!
Interv. Herrn har vågat angripa Ibsen; det är farligt gjort!
Förf. Den som angripit Carl XII, herre, den fruktar varken fan eller trollen! Sju resor har jag fallit och stått upp igen; tål väl falla en gång till! För övrigt har jag bara angripit Ett Dockhem såsom codex! Jag tycker inte om codexar! Slår man fast en codex, så sitter han där i minst tjugofem år och så kommer man inte ur fläcken[16 - kommer man inte ur fläcken – не сдвигается с места]! Vad Ibsen beträffar, så har hans exempel visat farorna av skönlitteraturen. Han skrev Brand mot kristendomen, och läsarne gjorde en kristendomscodex av den! Det var ju skönt! Han skrev Gengangere mot osedligheten, och de sedliga gjorde den till en osedlighetscodex. Han skrev Folkefienden mot samhället och samhällets värsta fiender’kastade sten efter honom. Så där är det att vara Moses på berget och tala tungomål med ett blått skynke över huvudet. Han skrev om sin ungdoms sorger och bitterhet i Kongs-Emnerne, och en filosofie kandidat i Hälsingfors skriver en akademisk avhandling om den och bevisar att den var ett rent historiskt drama. Om kandidaten gått mera rationellt till väga[17 - gå… till väga – действовать] skulle han skrivit till Ibsen och frågat honom om det förhöll sig så; då skulle han, såvida Moses hade svarat honom, fått reda på saken. Ibsen tog av skynket en gång och talade mänskligt tungomål. Det var som vi minnas efter Gengangere. Då desavouerade han sig själv! Kanske han vill bli missförstådd. Gott, då har jag förstått Dockhemmet bäst av alla. Men lämnom detta. Är det något annat herrn har missförstått?
Interv. Jo, herrn är socialist!
Förf. Javisst! Som alla upplysta människor nu för tiden. Har jag inte lov till det?
Interv. Jag undrar det?
Förf. Undrar ni? Grundlagen vill ingens samvete tvinga eller tvinga låta! Sålunda har jag rätt till det! Men om herrn kallar mig anarkist, så ljuger herrn. Är det något vidare?
Interv. Jo, herrn har skrivit själv en pjäs om kvinnan, som jag inte förstår!
Förf. Det kan vara mitt fel, men det kan vara hernns. Ni menar Herr. Bengts hustru! Jo, kära herrn, det är 1:0 ett angrepp på kvinnans romantiska uppfostran. Klostret, det är pensionen! Riddaren, det är han; alla äro riddare för våra unga flickor. Så komma de i Iivets verkligheter, då får hon se att han är en bonde. Han tror hon är en fjolla, men verkligheten utvecklar henne till en kvinna, vilket pensionen icke kunde göra. 2:0 är det en apologi för kärleken såsom naturkraft, vilken överlever alla griller och kuvar den fria viljan. 3:0 är det ett uppskattande av kvinnans kärlek såsom varande av högre art (med tillsats av modrens kärlek) än mannens. 4:0 är det ett försvarstal för kvinnans rätt att få äga sig själv. 5:0 är det en teaterpjäs, och det är synd. Men det fick sitt straff. En romantisk dogg, som hade för låg panna, bet mig i benet och ville bevisa mig att jag var romantikus, just då jag angrep och förlöjligade romantiken och det var rätt åt mig, för man kan låta bli att skriva teaterpjäser när man vill tala allvarsamt. Kom ihåg att alla teaterpjäser annonseras under «Offentliga nöjen».
Interv. Men herrn angriper ju på ett oförklarligt sätt kvinnofrågans försvarare och själv är herrn ju radikal!
Förf. Just så! Jag angriper det oförsvarliga sätt varpå frågan behandlas. Och kvinnofrågan har fått en ful kurtis-anstrykning i våra dar.
Hela Dockhemmet är ett gammalmodigt romantiskt galanteri, fullt av idealistiska skröpligheter. I Frankrike har Dumas fils velat ge rösträtt nu, åt alla dessa prästuppfostrade pensionsflickor. Vet herrn vad följden skulle bli? Jo, att jesuiter och kapuciner genast skulle röstas in igen i landet och kejsarinnan Eugénie sättas på tronen! Jag har angripit kvinnans försök att emancipera sig från barnaföderi, icke från vaggan och köket. Jag har angripit kvinnans åtrå att få förstöra mödrarne genom att lära dem latin, likasom fädren blivit förstörda förut. Jag har, hör på det herre, och skriv upp det, jag har angripit äktenskapet under nuvarande förhållanden, jag har visat att en fullkomlig sällhet är orimlig, jag har visat att kvinnan under nuvarande förhållanden är ofta (icke alltid) genom uppfostran bliven en tossa, jag har alltså, skriv upp det herre, angripit kvinnans uppfostrare, kyrkans äktenskap och männens galanteriemancipation, jag har alltså icke angripit kvinnan utan jag har angripit, skriv opp detmed stora bokstäver, De Nuvarande Förhållandena.
Kvinnan behöver icke mitt försvar! Hon är modren, och därför är hon världens härskarinna. Och den frihet hon begär nu, det är samma frihet alla män begära! Den skola vi skaffa oss som vänner, icke som fiender, ty som sådana få vi ingenting. Har herrn nu förstått?
Dygdens lön
När modren dog var han tretton år. Det var för honom såsom om han förlorat en vän, ty under det år modren låg till sängs, hade han liksom gjort hennes personliga bekantskap, något som föräldrar och barn sällan göra. Han var nämligen tidigt utvecklad och hade ett gott förstånd; hade läst mycket mer än skolböckerna, ty fadren, som var professor i botanik vid Vetenskapsakademien, hade ett gott bibliotek. Men modren hade icke fått uppfostran, hade som gift varit mannens första hushållerska och de många barnens sköterska. När hon nu blev sängliggande vid trettionio års ålder, med krafter uttömda av många barnsängar, många års nattvak, (hon hade icke sovit en hel natt på sexton år), och då hon icke vidare fick befatta sig med hushållet, råkade hon göra bekantskap med sin andra son i ordningen; den äldsta var kadett och var bara hemma om söndagarne. Som hon upphört att vara husmoder och endast var patient, försvann detta gammaldags disciplinförhållande, vilket alltid ställer sig mellan föräldrar och barn. Den trettonårige sonen satt nästan alltid vid hennes bädd, när han var ledig från skola och läxor, och då läste han högt för henne. Mycket hade hon att fråga och mycket hade han att upplysa; därigenom borttogs mellan dem dessa gradtecken, som ålder och ställning upprest, och skulle någon nu vara den överlägsne, så var det sonen. Men modren hade mycket att lära honom ur sitt förflutna liv, och därigenom voro de omväxlande lärare och lärjunge. De kunde slutligen tala om allt. Och sonen, som då befann sig vid manbarhetens inträdande, fick mången, med modrens finkänslighet och könsskillnadens blyghet, meddelad upplysning om det mysterium, som kallas släktets förökelse. Han var ännu oskyldig, men hade i skolan sett och hört mycket, som var honom motbjudande och upprörde honom. Modren förklarade allt som förklaras kunde, varnade honom för ungdomens farligaste fiende och tog ett heligt löfte av honom, att han aldrig skulle låta förleda sig att besöka dåliga kvinnor, icke en gång av nyfikenhet, ty ingen kunde lita på sig själv i sådana fall. Och hon hänvisade honom till ett sobert levnadssätt och till umgänge med Gud i bönen när frestelsen skulle komma.
Fadren var djupt försänkt i den själviska njutningen av sin vetenskap, vilken var en sluten bok för hans hustru. Han hade, just när modren låg på sitt yttersta,[18 - låg på sitt yttersta – лежала при смерти] gjort en upptäckt, som skulle göra hans namn odödligt i den lärda världen. Han hade nämligen på en avstjälpningsplats utanför Norrtull hittat på en ny varietet av Svin-mollan, vilken hade böjda hår på det eljest rakhåriga blomfodret; och just nu låg han i underhandling med vetenskapsakademien i Berlin att få varieteten upptagen i Flora Germanica, och väntade han varje dag svar, om akademien ville odödliggöra honom genom att låta växten få bära namnet, som i sin helhet skulle lyda: Chenopodium molle B; Wennerstrcemianum. Vid dödsbädden var han tankspridd, nästan frånvarande, ovänlig närapå, ty han hade just fått akademiens jakande svar, och det grämde honom, att icke han kunde glädja sig, och sin hustru än mer, med den stora nyheten. Ty hon hade endast sina tankar på himmelen och på sina barn. Att nu komma och redogöra för henne om ett krokhårigt blomfoder, föreföll honom själv löjligt; men, försvarade han sig, det var icke frågan om ett krokhårigt eller rakhårigt blomfoder, det var frågan om en vetenskaplig upptäckt, och vad mer var, om hans framtid, om hans barns framtid, då ju fadrens ära var deras bröd.
När hustrun var död om aftonen, föll han i djup gråt; han hade icke gråtit på många, många år. Han kände alla dessa fasans samvetskval över begångna, låt vara små, oförrätter, ty han var en förträfflig, exemplarisk äkta man, han kände ånger och blygsel över sin ovänlighet, sin tankspriddhet dagen förut, och i ett ögonblick av tomhet, fick han upp ögonen för det lumpet själviska i sin vetenskap, vilken han inbillat sig ha varit för mänskligheten. Men dessa rörelser räckte icke länge. Det var som att glänta i en dörr[19 - att glänta i en dörr – приоткрыть дверь] med fjäder på; den slog strax igen, och följande morgon, sedan han skrivit formulär till begravningskorten, satte han sig och skrev en tacksamhetsadress till vetenskaps-akademien i Berlin. Därpå återgick han till arbetet ner i akademien. När han kom hem om middagen, ville han gå in till sin hustru och tala om sin glädje, ty hustrun hade alltid varit honom den trognaste vännen i sorgen, och den enda livet skänkt honom, som icke var avundsjuk på hans framgångar. Nu kände han en stor saknad efter denna vän, av vilken han alltid kunde påräkna «medhåll» som han sade, som aldrig sade honom emot, emedan hon inte visste vad hon skulle säga emot, då han bara gav henne de praktiska resultaten av sina forskningar. Ett ögonblick tänkte han göra bekantskap med sonen, men de kände icke,varandra, och fadren fann sig alltid i den ställning mot sonen, som en officer mot sin soldat. Hans rang förbjöd honom ett närmande, och sonen var honom för övrigt misstänkt, emedan denne hade ett skarpare huvud än fadren och även därför att han läst en hel hop nyare böcker, dem fadren icke kände, varav stundom kunde inträffa att fadren, professorn, satt som en okunnig inför sonen, gymnasisten. Vid sådana tillfällen måste fadren antingen yttra sitt förakt över de nya dumheterna eller också begagna maktspråk och säga, att skolpojkar skulle läsa över sina läxor. Då kunde hända att sonen svarade med att förete en «läxbok», och då blev professorn ursinnig, menande att de nya läroböckerna voro «åt helvete».
Fadren slöt sig in i sina herbarier och sonen gick sin väg för sig.
De bodde på Norrtullsgatan till vänster från Observatorieplanen. Ett litet envånings stenhus, omgivet av en vidsträckt trädgård, som förr i tiden tillhört gartnersällskapet, hade genom arv tillfallit professorn. Men som han studerade den descriptiva botaniken utan att bry sig om den vida intressantare växtfysiologien och morfologien, vilken i hans ungdom ännu låg i sin linda,[20 - låg i sin linda – зарождалась] var den levande naturen för honom nästan främmande. Han lät därför trädgården med dess många härligheter växa igen och förfalla, samt arrenderade ut den åt en trädgårdsmästare mot villkor att han och hans barn skulle få behålla vissa friheter. Sonen begagnade trädgården som park, njöt av dess natur som natur, sådan den var, utan att bry sig om att taga den vetenskapligt.
Hans karaktär var som en illa gjord kompensationspendel: för mycket av modrens mjuka metall, för litet av fadrens hårda. Därför slitningar och ojämn gång. Än ytterligt känslofull, än hård, skeptisk. Modrens död tog honom mycket djupt. Han sörjde henne så, att hon blev i hans minne apoteoserad såsom inbegreppet av allt gott, skönt och stort. Sommaren som följde därpå tillbragte han med grubblerier och romanläsning. Men sorgen, och sysslolösheten icke minst, hade skakat om hela hans nervliv och satt hans fantasi i verksamhet; tårarne hade varit som ett varmt aprilregn, vilket väcker fruktträden så att de narras gå i blom för att sedan frysa: majfroster innan befruktningen är fullbordad. Han var femton år, den tidpunkt då kulturmänniskan är manbar och mogen att ge liv åt kommande släkten, varifrån hon hindras av brist på föda åt ungarne. Han stod sålunda i begrepp att inträda i det minst tioåriga martyrium som den unge mannen har att genomgå under strider mot den allsvåldiga naturen, innan han får tänka på att förvärva rättighet att uppfylla naturens lag.
* * *
Det är i Pingsttiden en varm middag. Äppelträden stå vita av blom, som naturen med slösande frikostighet vräker ut. Vinden skakar kronorna och frömjölet yr omkring i luften; somt kommer till sin bestämmelse och väcker liv, somt faller på jorden och förgås. Vad bryr sig den oändligt rika naturen om en handfull mjöl mer eller mindre! Och när blomman är befruktad, fäller hon sina skära blad, som snart ligga vissna på sandgången, tills de ruttna vid nästa regn, upplösa sig, gå ner i jorden och stiga upp igen genom saven för att åter bli blomma och den gången kanske frukt. Men nu börjar striden: de som varit nog lyckliga att komma åt solsidan de gå till; fruktämnet sväller och om icke frost inträffar blir det snart fruktkart; men de som råkat komma åt norr, alla stackare, som sitta i skuggan av de andra och aldrig få se solen, de vissna och falla av och trädgårdsmästaren krattar ihop dem och kör dem i skottkärran upp till svingården. Och nu står äppelträdet med grenarne tyngda av halvmogen frukt, små trinda gullgula kartar med rosenröda kinder; nu gäller en ny strid; få de alla leva, då brista grenarne av tyngden och trädet dör. Därför kommer stormen! Då gäller det att ha starka skaft och kunna hålla sig kvar; ve de svaga, ty de voro dömda till undergång. Så kommer viveln! Den har också fått liv och har en skyldighet mot sitt kommande släkte! Och så äta larverna upp äpplet ända till skaftet och så faller det ner på sandgången. Men masken har smak, och den väljer de starkaste och sundaste, ty eljest skulle det bli för många starka i livet, och då blev kampen alltför livlig.
Men i kvällstunden när mörkret kommer, då börja djurens dunkla begär att vakna. Nattskärran lägger sig på den nygrävda varma trädgårdssängen och lockar sin make. Vilken? Det får hanarne avgöra!
Och huskattan smyger mätt och varm ut från spiselvrån efter att ha druckit sin nysilade aftonmjölk och trampar försiktigt mellan narcisser och gula liljor, rädd att bli våt och ruggig av daggen innan älskaren kommer. Och så luktar hon på den nyspruckna lavendeln, och så lockar hon. Från grannens plank kommer den svarta katten bred i ryggen som en mård, och han svarar på locket; men så kommer trädgårdsmästarens trefärgade katt från ladugården, och nu blir det strid. Den svarta, mjuka matjorden yr om dem, och nysådda rädisor och spenatplantor ryckas ur sin stilla sömn och sina framtidsdrömmar. Den starkaste segrar och honan väntar neutral på att mottaga segrarens frenetiska omfamningar. Den besegrade flyr för att söka en ny strid, där han är den starkaste.
Och naturen ler, nöjd, ty den vet icke av någon annan trolöshet än den mot hennes bud, och hon ger den starkare sin rätt, ty hon vill ha starka barn, om hon så skall döda den lilla individens «oändliga» jag. Och intet pryderi, inga betänkligheter, inga bekymmer för följderna, ty naturen ger alla mat – utom människan.
Han gick ut i trädgården, sedan supén var slut och fadren satt sig vid sängkammarfönstret att röka pipa och läsa aftontidningar. Han gick fram åt gångarne och kände alla dessa dofter, som växten endast sprider när han står i blom, det finaste och starkaste destillat av eteriska oljor, som skola i sig koncentrera individens hela kraft för att höja sig till släktrepresentant. Han hörde myggens bröllopssång över lindarne, klagande som en sorgesång för vårt öra, han hörde nattskärrans spinnande locktoner, kattornas brånande skrik, som om döden och icke livet skulle skänka arv; tordyvelns surrande, nattfjärilns flaxande, läderlapparnes pip.
Han stannade framför ett narciss-stånd, bröt en blomma och luktade på den tills tinningarne bultade. Han hade aldrig sett så noga på den blomman. Men förleden termin hade han i Ovidius läst om den sköna ynglingens förvandling till narcissusblomman. Han hade icke funnit någon vidare mening i denna myt. En yngling, som av obesvarad kärlek får denna brånad vänd mot sig själv och slutligen förtäres av lågan, förälskad i sin egen bild, som han ser i källan! Nu, när han betraktade dess vita kalkblad, dessa bägarblad, vaxgula som en sjuklings kinder, och med dessa fina röda strimmor som dem man ser på en lungsiktig, där blod sprängts ut i hudens yttersta finaste kärl under trycket av en upprepad hosta, kom han att tänka på en kamrat i skolan, en ung adelsman, som gått som sjökadett om sommaren och vilken hade detta utseende.
När han luktat länge på blomman försvann den starka nejliklukten och lämnade en äcklig, såpaktig stank efter sig, som kväljde honom.
Han vandrade framåt tills gången krökte in åt höger under en välvd allé av huggna almar. I halvdunklet såg han längst fram i perspektivet den stora gröna slänggungan som rörde sig fram och åter. På bakbrädan stod en flicka och satte den i gång genom att böja knäna och kasta kroppen framåt under det att hon höll i sidostängerna med upplyftade armar. Det var trädgårdsmästarens dotter som gått fram i Påskas och nyss fått lång klänning. Men i kväll hade modren låtit henne ta på en halvlång, som hon skulle slita ut hemma. När hon fick se den unge herrn, blev hon först generad över att hon visade strumporna, men hon stod kvar; och herr Theodor gick fram och såg på henne.
– Stå inte där, herr Theodor, sade flickan, som fick gungan i full fart.
– Varför får jag inte stå här, svarade denne, som kände draget av hennes fladdrande kjolar fläkta om sina heta kinder.
– Fy nej, sade flickan.
– Får jag komma in, skall jag gunga Augusta, sade herr Theodor och kastade sig med fart in i gungan.
Och så stod han mitt emot henne inne i gungan. Och när gungan gick upp, svepte hennes klänning om hans ben, och när den gick ner, stod han lutad över henne och såg henne rätt in i ögonen, som lyste av rädsla och behag; och den tunna bomullskoftan smög tätt efter de unga brösten, som skarpt tecknade sig under det randiga kattunet; och hennes mun stod halvöppen, så att de vita friska tänderna logo emot honom som om hon ville bita honom eller kyssa honom. Allt högre gick gungan ända tills hon slog emot lönnens högsta grenar. Då uppgav flickan ett anskri och föll i hans armar, så att han måste sätta sig på bänken. När han kände den mjuka varma kroppen rycka och på samma gång trycka sig mot hans, gick det som ett elektriskt slag genom hela hans nervsystem, det svartnade för hans ögon och han skulle ha släppt henne, om han icke känt hennes vänstra bröst mot sin högra överarm. Gungan saktade. Hon sprang upp och satte sig på bänken mitt emot. Och så sutto de och såg ner, men vågade icke se varandra i ansiktet. När gungan stannat, steg flickan ur och låtsades svara på någon som icke ropat henne; och herr Theodor blev ensam.
Blodet sprang i hans ådror. Han kände sin livskraft fördubblad. Men han visste icke klart vad som hänt. Han föreställde sig dunkelt han var en elektrofor, vars positiva elektricitet under en urladdning förenat sig med den negativa. Och detta under en svag, till det yttre kysk, beröring med en ung kvinna. Sådant hade han icke erfarit då han till exempel under brottningslekar på gymnastiken hållit kamrater hårt omfamnade. Han hade sålunda känt det kvinnligas motsatta polaritet och han erfor nu vad det ville säga att vara man. Och han var man. Icke en brådmognad, som genom våld på naturen kommit att slå ut förtidigt, ty han var en stark, härdad, frisk yngling.
När han nu vandrade i gångarne, kände han alltså nya tankar stiga upp. Livet tycktes honom allvarligare, känslan av plikt och skyldighet trädde fordrande fram. Men han var endast femton år. Han var icke konfirmerad än, kunde ännu icke på många år inregistreras i samhället och följaktligen icke tänka på att föda sig, mycket mindre en kvinna och barn. Hans allvarliga sinnesförfattning lockade honom nämligen icke till några tankar på lösaktighet, utan kvinnan var för honom något för livet; hans andra pol, hans komplement. Nu var han andligen och kroppsligen mogen för att gå ut i världen och skaffa sig bröd. Vad hindrade honom? Hans uppfostran, som icke lärt honom något nyttigt; hans sociala ställning, som förbjöd honom gå ner till handarbetet; kyrkan, som icke fått hans ed på att vara prästerskapet trogen; staten, som icke fått hans ed på att vara Bernadotte och Nassau trogen; skolan, som icke ännu fått dressera honom för att vara mogen för universitetet; överklassens hemliga ordensförbund mot underklassen; ett helt berg av fånigheter låg över honom och hans ungdom. Det var för honom, nu sedan han kände att han var man, såsom om hela den förestående uppfostran var ett institut, där han skulle kastreras först innan man vågade släppa honom in i harem, där en manbarhet skulle varit farlig, ty någon annan idé i allt detta kunde han ej upptäcka. Så försjönk han åter ner i sitt nuvarande tillstånd av omyndig. Han tyckte sig vara en planta av bleksallat, som man binder ihop och sätter under en blomkruka, för att den skall bli så vit och mör som möjligt och för den skull hindras att i solljuset få skjuta gröna blad, gå i blom, och minst av allt, gå i frö.
Under dessa tankar gick han av och an på trädgårdsgångarne tills klockan tutade tio i Adolf Fredrik. Då vände han åter till byggningen för att gå upp och lägga sig. Men farstudörren var stängd. Han måste knacka på kökskammarfönstret. Huspigan kom i underkjolen och öppnade och han kunde se hennes bara axlar Över linnet, som fallit ner.
Allt svärmeri försvann i ett ögonblick och han ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var kvinnan endast hona för honom. Men flickan hade kommit in och slagit igen dörren efter sig. Då skämdes han och gick upp på sin kammare.
Väl kommen upp öppnade han fönsterna, doppade huvudet i handfatet och tände sin lampa.
När han kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull[21 - för mera säkerhets skull – по большей части просто так], ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modren, och så fick han ont samvete. En fluga, som kom in på lampglaset och med brända vingar snurrade på nattduksbordet, ledde hans tankar på annat ut i det obestämda, och sedan han lagt bort Arndt, tände han en cigarr. Han hörde hur fadren drog av sig stövlarne i sängkammaren på nedra botten; hur han knackade ur pipan mot kakelugnskransen; slog i ett glas vatten ur karaffinen, och gjorde sig i ordning att gå i säng. Så tänkte han hur ensamt denne skulle känna det nu då hans hustru var borta. Förr kunde han höra genom trossbotten huru de förtroligt samspråkade med halv röst om saker som de alltid voro ense om; men nu hördes icke någon röst mer, endast de döda ljuden av en människas styrande och ställande om sin person, vilka likt figurerna i en rebus måste ställas i hop för att få något liv av dem.
Slutligen lade han bort cigarren, släckte lampan och läste tyst Fader vår, men kom inte längre än till femte bönen förr än hän somnade.
Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. Var och när mindes han ej, ty han var alldeles bedövad och han föll strax i sömn igen.
På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. Föll åter in i sina tankar på framtiden, vilken låg tungt över honom och tryckte kvävande på hela hans tillvaro. Han såg med fruktan huru sommaren gick, vilken med lovets slut åter skulle sätta honom i det förnedringstillstånd som skolan erbjöd, där varje tanke skulle dödas under andras, där självverksamheten hjälpte till intet, då endast ett bestämt antal förflutna år kunde föra honom fram till målet. Det var som att göra en resa på ett godståg; lokomotivet måste stå så och så länge på stationen, och när ångtrycket blev för starkt av brist på kraftförbrukning, måste man öppna säkerhetsventilen. Trafikstyrelsen hade uppgjort tabellen och man fick icke komma för tidigt till stationerna. Det var huvudsaken.
Fadren såg att sonen bleknade och blev mager, men det trodde han var av sorg efter modren.
* * *
Så kom hösten. Först med skolan. Han hade under sommarens ensliga umgänge med vuxna människors liv och strider i romanerna blivit van att betrakta sig som en vuxen. Nu kommo lärarne och duade honom. Kamrater, pojkar, som ännu icke respekterade den kroppsliga friheten, tilläto sig handgripligheter[22 - tilläto sig handgripligheter – давали волю рукам], vilka nödgade honom till dylika. Och denna bildningsanstalt, som skulle förädla honom till inträde i samhället, vad lärde den, och huru förädlade den? Läroböckerna voro endast samt och synnerligen skrivna under överklassens kontroll och gingo alla ut på att få underklassen att tillbedja överklassen. Lärarne talade ibland med rörelse till lärjungarne om huru otacksamma de voro; de visste icke, vilka fördelar deras föräldrar gåvo dem genom att skänka dem denna bildning, som så många fattiga fingo försaka. Nej, i sanning, de unga voro icke nog fördärvade ännu att kunna genomskåda hela denna gränslösa utsträckning av bedrägeriet och dess fördelar. Gav undervisningen någon enda gång en ren glädje genom det undervisade själv? Nej! Därför måste lärarne oupphörligen vädja till lärjungarnes lägre passioner, ambitionen (ett snyggare namn på den lumpna äregirigheten att vara högre skattad än de andra), intresset, fördelarne. Vilken eländig maskerad denna skola! Icke en enda av ynglingarne trodde på välsignelsen av att uppräkna hatade konungar, lära sig obrukbara språk, att bevisa axiomer, definiera självklara saker, räkna ståndarknappar på örterna och ledgångarne på insekters bakben, för att slutligen icke veta mer än att de hette så och så på latin. Huru många långa timmar försattes icke för att förgäves söka vetenskapligt dela en vinkel i tre lika stora delar, då det kunde «ovetenskapligt» (d. v. s. praktiskt) göras på en minut med en gradskiva.
Vilket förakt för allt som var nyttigt! Systrarne, som läste Ollendorffs franska grammatika, de kunde tala franska efter två års förlopp, gymnasisterna kunde inte säga ett ord efter sex år. Och med vilket överhögt medlidande de uttalade ordet Ollendorff, såsom inbegreppet av allt dumt, som var gjort sedan världen skapades.
Men när systrarne begärde en förklaring och frågade, om icke språket var gjort för att uttrycka människans tankar, så svarade den unge sofisten med en fras, lånad av en lärare, som sett den citeras såsom Talleyrands: Nej, språket är gjort för att dölja människans tankar. Detta kunde naturligtvis inte en ung flicka fatta, ty sina infamier förstå männen att dölja, men hon trodde att brodern var rysligt lärd och hon disputerade icke vidare.
Och så den förfalskade estetiken, som kastade sin slöja av lånad glans, falsk skönhet över alltsammans. «Stå stark du ljusets riddarvakt», fick man lära sig sjunga, «med mod på dina skilda banor!» Vilken riddarvakt, med adelsbrev, studentbrev, falska attester allesammans, efter vad de själva kunde inse; åt ljuset, det vill säga åt överklassen, som hade sitt förfärliga intresse av att hålla underklassen i mörker genom skolor och religion. «Och framåt, framåt på ljusets bana!»
Alltid kallades saken vid omvänt namn! Naturligtvis därför att då en «underklass» skulle komma med ljus, det då skulle vara preparerat att få det till att han kom med mörker! Du unga, «friska» kämpahär! Så friska de voro, alla dessa, enerverade av sysslolöshet, otillfredsställd drift, äregirighet, förakt för alla som icke hade råd att bli studenter! O, de överklassens poeter, som ljugit så vackert! Voro de bedragare eller bedragne?
Vad talade alla dessa ynglingar om i vardagslag? Om studierna? Aldrig! På sin höjd om ett betyg! De talade om liderlighet. Från morgon till kväll! Om möten med flickor; om biljardspel, om punsch, om könssjukdomar, som de hört omtalas av äldre bröder. De gingo om middagarne och «togo paraden», och den som då var mest försigkommen, han kunde säga namnen på löjtnanten och tala om var dennes flicka bodde. En gång hade två av «ljusets riddarvakter» i sjätte klassen helt naivt gått upp på Hasselbacken, mitt på blanka sommarmiddan med två prostituerade kvinnor och satt sig öppet ute på verandan att äta middag. De blevo för sin naivitet relegerade från läroverket. Att det icke var för lastbarhet, kunde man sluta därav, att de ett år därefter togo studentexamen, sålunda vinnande ett helt år, och att de efter slutade studier i Uppsala, sändes till en av Europas huvudstäder att vid ambassaden representera de förenade konungarikena Sverige och Norge.
I en sådan omgivning frampinade unge herr Theodor sin bästa ungdom. Han hade genomskådat sveket, men icke kunde han bryta med det! Hur skulle det gå till? frågade han ofta sig själv, men fick intet svar. Han blev naturligtvis medbrottslig och lärde sig tiga!
Konfirmationen blev för honom ett spektakel såsom skolan varit. En ung pastorsadjunkt, som var läsare, skulle i fyra månaders tid lära honom Lutheri katekes, honom som läst teologi, exegetik, dogmatik, Nya testamentet på grekiska och så vidare. Men den stränga pietismen med dess fordran på sanning i livet och leverne kunde icke undgå att göra sitt intryck på honom.
Det var en novembermorgon de voro kallade till kyrksalen för att skrivas upp. Herr Theodor befann sig helt oväntat såsom medlem av en helt annan krets än den han dagligen i skolan hade omkring sig. När han trädde in i samlingsrummet, möttes han av blickar från väl hundra par ögon, vilka alla sågo på honom såsom på en fiende. Där voro tobaksbindare från Ljunglöv, sotargossar, lärgossar från alla yrken. De tycktes nog också vara fiender sinsemellan, ty de kastade öknamn åt varandra, men denna fiendskap mellan yrkena var mera tillfällig; och huru de än kivades så hängde de ändock ihop. Han kände en underlig kvävande luft slå emot sig, och i det hat, varmed han kände sig hälsad, låg även ett förakt, baksidan av en viss respekt eller avund. Han såg sig förgäves omkring efter någon kamrat, någon likasinnad, likaklädd. Det fanns ingen. Församlingen var fattig, och de rike sände sina barn till Tyskan, som då var på modet. Det var folkets barn; det var underklassen, med vilken han nu inför Herrans altare skulle råkas såsom jämlike. Han frågade sig själv vilken avgrund som egentligen skilde honom från dessa! Voro de icke kroppsligen lika begåvade som han? Jo, bättre kanske, ty alla förtjänade de redan sitt bröd, och en del kunde till och med hjälpa gamla föräldrar. Voro de sämre utrustade på förståndets vägnar? Det kunde han icke påstå, ty han hörde dem, under form av speord, kasta de skarpaste iakttagelser omkring sig, de kunde säga radikala kvickheter, som han endast av högfärd avhölls från att belöna med ett skratt; och när han tänkte på alla dumbommar han hade till kamrater i skolan kunde han icke få ett bestämt streck mellan sig och dem, Men det fanns där! Var det de fula kläderna, de fula ansiktena, de grova händerna? Ja, delvis var det nog det! Och han kände i synnerhet deras fulhet stöta sig! Men voro de sämre därför att de voro fula?
Han hade en florett med sig, ty han skulle på fäktlektion på middagen. Denna ställde han i en vrå för att den icke skulle ådraga sig någon obehaglig uppmärksamhet. Men den var redan observerad. Ingen visste egentligen vad det var för en tingest, men de förstodo att den föreställde ett vapen. Några av de djärvaste gjorde sig ärende bort i vrån för att undersöka den. De petade på lindningen om fästet, skrapade med naglarne på parerplåten, böjde på klingan, fingrade på den lilla bollen av handskskinn. Det var som att se harar nosa på en bössa, som de skulle ha hittat i skogen. De förstodo icke vartill den skulle användas, men de kände att det var något fientligt, som hade ett dolt ändamål. Slutligen kom en gördelmakarelärling, vars bror var livgardist fram till de nyfikna och avgjorde genast frågan: kan ni inte se, att det är en sabel, era snorgärsar! Och därmed kastade han en blick av respekt på herr Theodor, en blick också av hemligt förstånd, som om han sagt: vi förstå det där, vi!
Men det såg en repslagargosse[23 - en repslagargosse – мальчик с канатной фабрики], vilken en gång varit på artilleriet för att bli trumpetare, och som han ansåg sig förbigången vid domens fällande[24 - domens fällande – вынесение приговора], kunde han icke hålla mun, utan förklarade, att de skulle få bita honom i ryggen om det inte var en värja! Följden härav blev ett slagsmål, som förvandlade hela kyrkosalen till en enda stor hundgård rykande av damm och fylld med tjut.
Då öppnas dörren och där står pastorsadjunkten. En ung, blek, mager karl, med utslag i ansiktet och urvattnade blå ögon. Han gav först till ett anskri. Vilddjuren upphörde att slåss. Därpå gav han även en utgjutelse om Jesu dyra blod och den Ondes makt över hjärtan. Slutligen fick han alla hundra pojkarne att sätta sig på bänkar och stolar. Men nu var han alldeles andfådd och rummet fullt av upprivet damm. Han kastade en blick uppåt fönsterventilen och sade med matt stämma: öppna luckan. Men det var som att väcka stormen igen. Tjugofem pojkar störtade upp och slogo ihop i en hög vid fönstret för att få fatt i snöret till ventilen.
– Gå och sätt er! gav prästen till i ett nytt anskri och sprang upp efter käppen.
Nytt lugn för ett ögonblick. Prästen tänkte ut ett mera praktiskt sätt att utan batalj få upp luckan.
– Du, sade han, och pekade på en liten skrämd stackare, gå och öppna luckan!
Den lille gick fram till fönstret och sökte lösa upp det sammandragna snöret. Under andlös tystnad avvaktade församlingen resultatet, då en stor pojke i sjömanskläder, vilken nyss kommit hem från Spanien med briggen Carl Johan, förlorade tålamodet:
– Här ska ni, djävlar i min själ, se på en gosse som kan, sade han och i en blink hade han kastat av sig i skjortärmarne, äntrat fönsterbrädan, dragit upp sin kniv och skurit av snöret.
– Kapa gajet[25 - Kapa gajet – Оставьте при себе свою радость] bara! hann han säga innan prästen fick tid att uppge ett nytt anskri såsom en hysterisk kvinnas och därmed bokstavligen skrämde ner sjömannen, vilken bedyrade, att «fallet hade skäggat sig» och att ingenting annat var att göra än att «kapa».
Pastorn var alldeles utom sig. Icke hade han, han kom från en stilla landsbygd, dock kunnat tro, att en ungdom kunde vara så djupt fördärvad, sjunken i osedlighet, i synd, och på förtappeisens väg[26 - och på förtappeisens väg – на пути погибели] så långt kommen som denna. Och så en lång historia om Jesu dyra blod.
Det var ingen som förstod vad han sade, ty de hade icke något begrepp om att sjunka, då de egentligen aldrig varit uppe. Församlingen visade därför en stor likgiltig köld. Prästen fortfor att tala om Jesu dyra sår, men ingen tog åt sig, ty ingen visste sig ha sårat någon Jesus. Han försökte nu med djävulen, men den hade ingått så i deras umgängesspråk som ett talesätt, så att den icke heller gjorde något intryck. Slutligen hittade han det rätta! Han erinrade om föräldrarne, som väntade att få föra sina barn ut i livet; men när han kom på tal om husbönderna, som icke ville ge någon anställning om de icke voro konfirmerade, då var han oemotståndlig, och det var icke en, som icke förstod konfirmationens djupa betydelse. Nu var han sann och nu förstodo honom alla unga sinnen.Till och med de vildaste blevo spaka.
Och så började uppskrivningen! Hu! så många bristfälliga prästbetyg. Hur skulle de kunna komma till Jesus, när deras föräldrar icke voro vigda; hur skulle de få komma till syndarnes nådabord, när fadren var straffad första resan[27 - första resan – первый раз]. Hu! Sådana syndare!
Herr Theodor var djupt skakad av alla dessa offentliga skymfer som utdelades. Han ville blunda, men han kunde det icke. När han slutligen kom fram med sitt prästbetyg och adjunkten läste: Sonen Theodor, född den och den dagen det och det året av föräldrarne: Professorn och Riddaren…, då gick ett svagt solsken över adjunktens anlete och han nickade vänligt, när han frågade: «Hur står det till med pappa?» Och så drog en slöja av vemod över hans vitgula anlete, när han såg, att modren var död, vilket han visste förut, och ett kärälskligt, beklagande gråtfullt: «Hon var ett Guds barn, hon», liksom talat till sig själv, undföll honom som en förebråelse mot «pappa», som bara var professor och riddare. Därpå fick herr Theodor gå!
När han kom ut, tyckte han sig ha varit vittne till något som han aldrig trott att det fanns. Voro dessa ynglingar så djupt sjunkna därför att de begagnade svordomar och grova ord som alla hans kamrater, hans far, hans farbror och hela societeten begagnade sins emellan! Vad var det för sedefördärv som här talades om? De voro ystrare än andra bortskämda barn, därför att de voro starkare. Att deras prästbetyg voro så bristfälliga, var det barnens fel? Hans far hade aldrig stulit, men icke behöver man stjäla då man har sex tusen kronors lön och får göra precis så mycket man vill. Det hade ju varit en löjlighet eller en abnormitet, om han stulit.
Och så gick herr Theodor till skolan igen, och där kände han vad det ville säga att ha fått uppfostran; ty här chikanerades ingen för en liten fåt; här fick man ha sina och föräldrarnes svagheter tämligen i fred; här var man bland likar och alla förstodo varandra.
Och därefter «tog man paraden» och smög in på ett kafé för att få en likör och så gick man på fäktsalen. Och när han här av löjtnanten titulerades herre, såg alla dessa ynglingar med smidiga lemmar, fria later och glada miner, alla vissa om att en god middag väntade dem hemma, då kände han, att det fanns två världar i livet, en över- och en under-, och då tog det i honom såsom ett ont samvete när han tänkte tillbaka på den mörka kyrksalen och de trista människobarnen, vilkas alla sår och hemliga brister så obarmhärtigt granskades under förstoringsglas, för att de skulle bli delaktiga av den sanna ödmjukheten, utan vilken överklassen icke skulle få ha sina glada svagheter i fred. Och därmed hade något oharmoniskt kommit in i hans liv.
* * *
Huru än herr Theodor kastades emellan sin naturliga trängtan till livets halvkända lockelser och sin nyförvärvade benägenhet till att vända hela livet ryggen och rikta sin håg mot himmelen, svek han aldrig sitt löfte till modren. De upprepade samkvämen i kyrkan med läskamraterna och prästen förfelade icke att göra sitt intryck på honom. Han var stundom dyster och grubblande och kände att livet icke var som det borde vara. Det kändes som om något oerhört brott var begånget en gång i tiden och som om detta nu höljdes i massor av bedrägeri; han kände sig som flugan inrullad i spindelns nät; varje försök att riva ett hål åtföljdes av en ny inrullning med en ny kvävning.
En afton, ty prästen begagnade alla effekter för att imponera på de ungas hårda sinnen, hade de haft läsning nere i kyrkans kor. Det var fram i januari månad. Två gaslågor lyste matt upp koret och visade altarets marmorfigurer i gräsligt förvridna proportioner. Hela den stora kyrkan med sina två varandra korsande tunnvalv i halvskymning. I fonden längst bort såg man orgelns blanka tennpipor kasta svaga reflexer av gaslågorna från koret; och änglarne ovanför blåste till domen i sina basuner, men syntes nu blott som mörka, hotande, övernaturligt stora människofigurer. Korsgångarne slutade i fullständigt mörker.
Prästen hade hållit en utläggning på sjätte budet. Han hade talat om hor inom och utom äktenskapet. Huru hor bedrevs mellan äkta makar, det kunde han icke redogöra för, oaktat han själv var gift, men utom äktenskapet det hade han reda på. Så kom han till kapitlet om självbefläckelse. När han nämnde ordet, gick det som en susning genom ynglingaskaran, och med vita kinder och håliga ögon stirrade de på honom som om de sett ett spöke. Så länge han talade om helvetets straff voro de tämligen lugna, men när han började läsa berättelser ur en bok om huru ynglingar dött vid tjugofem års ålder med förstörd ryggmärg såsom Guds barn, då sjönko de ihop på bänkarne och kände golvet gunga under sig! Slutligen talade han om en historia om en gosse, som vid tolv års ålder kom på dårhus; och vid fjorton år avled i tron på sin Frälsare. Då var det som att se hundra upptvättade lik gillrade på stänger. Botemedlet mot detta onda, det var endast ett, endast ett, Jesu dyra sår. Någon detaljerad uppgift på huru de skulle användas mot för tidig manbarhet avgav han ej. Emellertid skulle man avhålla sig från att dansa, gå på teatern, besöka lekstugor och, framför allt, avhålla sig från kvinnor; det vill säga motsatsen av vad man i själva verket borde göra. Om lasten var en dräpande motsägelse av samhällslagens proklamation att mannen först vid tjugoett år är manbar, det lämnades åt tystnaden. Om den kunde förhindras genom tidigare äktenskap, genom att skaffa nödtorftig mat åt alla i stället för kalas åt några, det lämnades därhän. Resultatet blev, att man skulle kasta sig i Jesu armar, det vill säga gå i sektkyrkor, avhålla sig från allt bestyr med världen och lämna den åt överklassen. Nog av, efter duvningens slut bad prästen de fem första på första bänken att stanna. Han ville tala vid dem enskilt. Så ville han med alla under hand. De fem första sågo ut som livdömda. Deras bröst föllo in i ryggen av bristande andhämtning, och om man sett noga efter, hade man kunnat se huru deras hår hade höjt sig ett par centimeter på rötterna och hur det låg fuktigt över den kadaverösa hudsvålen. Allt blod hade lupit från ögonbäddarne och som två runda glaskulor, insydda i handskskinn, syntes ögongloberna, orörliga, tvekande mellan att krypa ut i en bekännelse eller gå in och gömma sig med en djärv lögn.
Bönen lästes och sången om Jesu sår sjöngs, men i kväll sjöngs den som av lungsiktiga och avtystnade stundom eller avbröts av en torr hosta som av törstiga. Så började de att gå. En av de fem försökte smyga sig ut, men återkallades av magisterns: stanna du!
Det var ett fruktansvärt ögonblick. Herr Theodor, som satt på första bänken, var med bland de fem. Han kände sig obehagligt stämd. Icke därför att han hade någon synd i den meningen på sig, men han kände det kränkande i sitt allra innersta för en man att sålunda klä av sig. De fyra andra, de satte sig långt från varandra; gördelmakaren, som var ibland dem, försökte ett gyckel, men det fastnade i halsen. De sågo för sig polis, fängelse, hospital och i bakgrunden dårhuset. De visste icke vad som förestod, men att det var som att få «ris i råstun», det kände de nog. En tröst, en enda i bedrövelsen, var att han, herr Theodor, var med. De visste icke varför det var en tröst, men de kände i luften, att något ont icke kunde hända honom, sonen till en professor.
– Kom in, Wennerström, sade prästen, som tänt gasen i sakristian.
Wennerström gick in och dörren stängdes. De fyra sutto på var sin bänk och försökte alla möjliga ställningar för att få kroppen i vila, men det gick inte.
Slutligen kom Wennerström ut, förgråten, upprörd, och han gick genast sin väg genom kordörren.
När han kom ut på kyrkogården, som var alldeles igensnöad, genomgick han hastigt vad som förefallit därinne. Prästen hade frågat om han hade syndat. Nej, det hade han inte. Hade han drömmar? Ja! Drömmar äro lika syndiga, ty de visa att våra hjärtan äro onda, och Gud ser till hjärtat. Han rannsaker njurar och kommer att döma oss en gång för varje syndig tanke, och drömmarne äro tankar. Giv mig, min son, ditt hjärta, säger Jesus. Gå till Jesus, bed, bed, bed. Vad kyskt, vad rent, vad ljuvligt är, det är Jesus! Jesus från början och till slut, Jesus mitt allt, mitt liv, mitt hopp, min salighet! Späker köttet[28 - späker köttet – умерщвляет плоть] och varen stadige att bedja, säger Jesus! Gå i Jesu namn och synda icke härefter!
Han kände sig revolterad, men krossad. Han kunde icke hjälpa att han var krossad, och i skolan hade han ännu icke lärt sig något sunt förnuft – mot den Jesuitiska sofistiken. Att drömmarne voro tankar, skulle han visserligen, med den psykologi han läst, vilja modifiera till fantasier, men lika gott, Gud red icke på ord! Hans logik sade honom, att det låg något emot naturen i denna tidiga brånad. Icke kunde han gifta sig vid sexton år, då han icke kunde försörja en hustru, men han kunde icke tänka ut nästa tanke och fråga varför han icke kunde försörja hustru, då han var manbar, och hade han det, så skulle ändock han stannat mot: samhällslagen, stiftad av överklassen och bevakad med bajonetter. Alltså hade naturen blivit på något sätt kränkt, då manbarheten inträdde tidigare än förmågan att skaffa bröd. Detta var depravation! Hans fantasi var depraverad, och han ville rena den med försakelser, bön, strid.
När han kom hem, sutto fadren och syskonen till bords. Theodor blygdes som en oren inför dem. Fadren frågade som vanligt om han hört när de fingo gå fram. Det visste inte Theodor. Han åt ingenting om kvällen och föregav illamående. Men sanningen var att han icke vågade äta om kvällarne. Så gick han upp på sin kammare och satte sig att läsa en skrift av Schartau, som han fått av prästen. Den handlade om förnuftets fåfänglighet. Här, just i denna sista punkt där han trodde sig kunna komma ur det oklara, här släcktes ljuset. Förnuftet, med vilket han stundom erfor ett svagt hopp att kunna taga sig ur de mörka bergen, även det var synd; mer synd än allt annat, ty det reste sig mot Gud, ville begripa det som icke skulle begripas! Varför «det» icke skulle begripas, det stod icke, men det var väl därför, att i samma stund «det» var begripet, var bedrägeriet upptäckt.
Han gjorde icke uppror längre, utan gav sig! Innan han gick i säng, läste han två morgonröster ur Arndt, hela syndabekännelsen, Fader vår och Herre välsigne oss. Han var förfärligt hungrig, men det kände han med en viss skadeglädje, som om hans fiende lidit något ont.
Så somnade han. Frampå natten vaknade han. Han hade drömt, att han varit på Norrbacka, ätit en två riksdalers sexa och druckit champagne, samt slutligen gått in i ett enskilt rum med en flicka. Så stod hela den förfärliga kvällen för honom igen!
Han sprang upp ur sängen, kastade lakan och bolster på golvet och lade sig på bara tagelmadrassen med endast en tunn filt över sig. Han frös och var hungrig, men djävulen skulle dödas. Han bad än en gång Fader vår med några små tillägg på egen hand. Hjärnan började så småningom töcknas, de stränga dragen i hans ansikte släppte av, munnen log, och luftiga, glada gestalter, lätta sorl, kvävda skratt, takter ur en vals, gnistrande glas och öppna, levnadsmodiga ansikten, med fria blickar som mötte hans; så öppnar sig en dörrgardin; mellan röda sidenhängen sticker ett litet huvud fram, munnen ler och ögonen leva, bar är halsen till bröstens stigningar, axlarne runda som modellerade av en mjuk hand; kläderna falla av för hans blickar och han har kvinnan i sina armar. När han vaknade slog klockan tre. Han var återigen slagen. Nu rev han madrassen ur sängen; föll på knä på kakelugnsstenarne och bad med egna ord en brinnande bön till Gud om räddning, ty nu kände han, att han låg i strid med djävulen i egen person. Han lade sig igen, på bara sängbotten och kände med en egen njutning hur gjordarne skuro in i armar, lår och skenben.
Och om morgonen vaknade han i full feber.
* * *
I sex veckor låg han till sängs. När han kom upp var han friskare och tyvärr starkare än han förut varit. Vilan, den utvalda kosten, läkemedlen hade ökat hans krafter, och därför blev striden dubbelt så stark efteråt. Men han stridde. Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öra kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick «stämningar».
Året därpå avlade han studentexamen. Studentmössan var honom en stor glädje, ty omedvetet kände han sig i den ha fått fribrev som överklass. Något inbillade han och hans kamrater sig också att de visste, och lärarne förklarade dem mogna i vetandet. Men om alla dessa högfärdiga ynglingar åtminstone kunde den gallimatias de skröto med! Hade man hört dem på studentsexan, där de bedyrade, att de icke kunde fem procent av var lärobok de fått betyg på, och huru de försäkrade, att de ansågo sig ha gjort ett mirakel, som gått igenom studentexamen, så skulle en oinvigd haft svårt att tro dem. Och hade man vid samma sexa hört några av de yngre lärarne, nu, då skråskillnaden var upphäven och ingen förställning vidare behövdes, öppet med halvt rusiga gester svära på, att det icke fanns en lärare i hela kollegiet, som icke kunde bli kuggad i studentexamen, så skulle en nykter ha trott, att studentexamen var ett snöre, som kunde efter behag spännas mellan överklass och underklass, och då föreföll hela miraklet som ett oerhört bedrägeri. Ja, det var en lärare som påstod vid bålen, att man skulle vara idiot för att kunna inbilla sig, att en hjärna kunde samtidigt hålla ihop de tre tusen årtal historien innehöll, namnen på de femtusen städer, som funnos i världen, namnen på sex hundra örter och sju hundra djur, benen i människans kropp, stenarne i jorden, alla teologiska lärostrider i världen, ett tusen franska glosor, ett tusen engelska, ett tusen tyska, ett tusen latinska, ett tusen grekiska, en halv million reglor och undantag, fem hundra matematiska, fysiska, geometriska, kemiska formler. Han ville åtaga sig bevisa, att den hjärna, som kunde det, den skulle vara stor som kupolen på Observatorium i Uppsala. Humboldt kunde till slut inte multiplikationstabellen, och professorn i astronomi i Lund kunde inte dividera två sex-siffriga hela tal. De trodde att de kunde sex språk, och ändå kände de inte mer än fem tusen ord på sin höjd av de tjugotusen som deras eget innehöll. Och så talte han om hur han hade sett hur de fuskat. Å! Han kände alla knep! Han hade sett hur de skrevo årtal på naglarna, hur de hade böckerna under bordet och hur de viskade. Men, så slutade han, vad fan ska man göra? Om man inte blundade så fick man aldrig några studenter.
Om sommaren blev han hemma i trädgården på Norrtullsgatan. Han tänkte mycket på sin framtid, vad han skulle bli. De tittar han fått in i den stora Jesuitkongregation, som under namn av överklass har stiftat samhället, och vilkens hemligheter han aldrig kunde genomskåda, gjorde honom missnöjd med livet och han ville som präst rädda sig från förtvivlan. Men världen lockade honom. Den låg så ljus och klar och det starka, jäsande blodet ropade på livet. Han slets i sin strid, och sysslolösheten gav honom ännu svårare anfäktelser. Hans dysterhet och avtagande hälsa började oroa fadren. Denne insåg nog hur det var fatt[29 - hur det var fatt – что происходило], men han kunde icke förmå sig att tala vid sonen i en så delikat sak. En söndagseftermiddag hade professorn sin bror, fortifikationskaptenen hos sig. De sutto i trädgården och drucko kaffe.
– Har du sett på Theodor, så förändrad han är? frågade professorn.
– Ja, hans tid är inne[30 - hans tid är inne – его время уже настало], sade kaptenen, jag tror den har varit inne länge!
– Nå, sade professorn, vill du inte tala vid honom, jag kan inte, jag!
– Om jag vore ungkarl skulle jag spela farbrorsroll, sade kaptenen, men jag skall skicka Gusten på honom! Pojken skall ha flickor, annars blir han förstörd. Stark ras, den här Wennerströmska. Va?
– Ja, sade fadren, jag var färdig vid femton år, men jag hade en läskamrat, som icke fick konfirmeras, därför att han vid tretton gjort en läsflicka med barn!
– Se på Gusten, så han ser ut! Djäveln anamma är han inte så bred över länd och har såna skänklar som en gammal kapten! Han sköter sig han!
– Jo, jag vet nog vad det kostar, men bättre det än de gå och smitta ner sig, sade fadren. Vill du be Gusten ta Theodor med sig ut och ruska opp honom litet.
– Ja, det skall jag göra, sade kaptenen.
Och därmed var den saken klar.
* * *
En afton i Juli när det var som allra varmast och allting stod i sitt. högsta flor, under detta naturens havandeskap, då allt som i våras befruktades nu håller på att bli frukt, satt herr Theodor på sin kammare och drömde. Han hade på väggen slagit upp ett stort Kom till Jesus, ett slags «låt oss inte disputera» till brodern löjtnanten, som då och då gjorde en titt hem från Ladugårdslandet, där han hade sitt regemente. Han var en glad själ, som alltid «skött sig», som farbrodren sade och han gav fan att slösa några grubblerier på världens gång. I kväll hade han lovat Theodor att komma hem och hämta honom klockan sju, de skulle tala om firandet av fadrens födelsedag. Theodors hemliga plan var att försöka ta brodren med överraskning och få honom på bättre tankar. Men Gustens hemliga plan var att få Theodor till förnuft.
På slaget sju stannade en droska (herr löjtnanten kom alltid i droska), och strax därpå hörde Theodor sporrklirr och sabelskrammel i trappan.
– God dag, gamle mullvad, hälsade den äldre brodren.
Det var en ung, kraftig gestalt. Man såg de präktigaste vador under bottes-mollernas blanka skaft; och under syrtutens långa skört tecknade sig länder som på en percheronshäst. Den gyllene kartouschremmen gjorde att bröstet såg bredare ut och sabelkopplet hängde på ett par höfter, som man kunnat sitta på!
Han kastade en blick på Kom till Jesus, grinade men sade ingenting om den saken.
– Kom med nu, Theodor, så fara vi till trädgårdsmästaren i Bellevue och agera om gubbens festin. Tag på dig nu och kom bara, gamla Baruch.
Theodor ville göra invändningar, men brodren tog honom i armen och satte mössan baklänges på hans huvud, stack en cigarr i hans mungipa, och öppnade kommoddörren. Theodor kände sig löjlig och ryckt ur sin roll, men han följde.
– Nu kör du till Bellevue, sade löjtnanten åt åkarn, men kör så att dina fullblod ligga som remmar efter gatstenarne!
Theodor måste skratta åt brodrens tvärsäkerhet. Aldrig skulle han ha kommit sig för att kalla en åkare, en gammal gift karl, du.
Under vägen pratade och snattrade löjtnanten om allt möjligt, och alla flickor de mötte tittade han på. Så foro de förbi ett hemvändande liktåg.
– Såg du, såg du, sade Gusten, en sån förbannat vacker flicka, som satt i sista vagnen!
Nej, Theodor hade inte sett, och ville inte se.
Och så mötte de omnibussen med alla flickorna från Norrbacka i. Då reste löjtnanten sig upp i droskan och kastade slängkyssar åt dem, mitt på gatan. Den var för galen.
Så uträttade de ärendet i Bellevue. På hemvägen svängde åkarn utan vidare order upp på Stallmästargården.
– Vi ska ha oss en bit mat, sade Gusten och knuffade brodren ur droskan.
Theodor var som bedårad. Han hade aldrig avlagt något nykterhetslöfte och han såg icke något syndigt i att gå på ett värdshus, ehuru han icke kommit sig för. Han följde, ehuru med andan i halsen.
I förstugan möttes löjtnanten av tvenne flickor, som i nästa ögonblick lågo vid hans bröst.
– God dag, mina duvor, hälsade han dem, och kysste dem båda på mun. Här ha ni min lärda bror, han är svendom han, men det är inte jag, eller hur, Jossan?
Flickorna tittade blygt på Theodor, som inte visste vart han skulle vända sig, så exempellöst fräckt, nästan naivt föreföll honom brodrens tal; och så rakade de upp för trapporna. Komna en trappa opp möttes de av en liten svart flicka med förgråtna ögon, som såg städad ut och gjorde ett gott intryck på Theodor.
Och löjtnanten kysste icke henne, men han tog upp sin näsduk och torkade hennes ögon och befallde en kolossal sexa.
Det var ett ljust, glatt rum, med speglar och fortepiano, enkom inrett till bachanaler. Löjtnanten öppnade pianolocket med sabeln och innan Theodor visste ordet av satt han på stolen med händerna på klaviaturen.
– Nu spelar du en vals, sa brodren.
Och se, herr Theodor spelade en vals. Och löjtnanten knäppte av sabeln och dansade med Jossan, en förfärlig vals så att sporrklingorna höggo i stolsben och bordsfötter. Därpå kastade han sig på en soffa och skrek:
– Kom hit, slavinnor, och befläkta mig!
Theodor föll in i mollackorder och var snart inne i Gounods Faust. Han vågade icke vända sig om.
– Gå och ge honom en kyss, viskade brodren, men det vågade ingen av flickorna. Nej, de voro som rädda för honom och hans dystra musik.
Men den djärvaste gick fram till pianot och ville säga något.
– Är det inte Friskytten? frågade hon.
– Nej, svarade Theodor artigt, det är Faust.
– Han ser så städad ut, din bror, sade den lilla svarta, som hette Rikan. Det är annat än du, din gamla Schajas!
– Han är präst också, viskade löjtnanten.
Detta gjorde ett djupt intryck på flickorna, och de kysste numera icke löjtnanten annat än i smyg, och på Theodor sågo de förlägna och med en skygghet som höns på en bandhund. Och så kom sexan! Kors[31 - Kors – зд.: Боже] så mycket mat! Det var aderton assietter, utom alla varma rätter. Och så slog Gusten i suparna[32 - slog… i suparna – налил бокалы].
– Skål du gamla prästgesäll, sade han. Och Theodor kunde inte låta bli att smaka på brännvinet. Och det värmde så gott, och det föll en tunn varm slöja över hans ögon, och matlusten kom som ett vilddjur i hans inälvor. Och den färska laxen med sin halvankomna smak och dillen med sin dövande narkotiska; och rädisorna revo i strupen och begärde öl, och de små biffstekarna med portugisisk söt lök, som luktade som en dansande varm flicka, och hummer-à-ladauben med dofter från havsstranden, och de färska pressgurkorna med giftig ärgsmak, som knastrade så skönt mellan tänderna; och så kycklingen uppstoppad med persilja, som erinrade trädgårdsmästare. Och portern rann i hans ådror som varma lavaströmmar, men ovanpå jordgubbarne, pang, där small champagnen, och flickan kom med den frustande drycken, som rann lik en källa. Och så skulle flickan ta sig ett glas med. Och så talade hon och löjtnanten om allt möjligt. Och Theodor satt där som ett nysavat träd, och maten jäste i hans kropp, så att han kände sig som en vulkan. Nya tankar, nya känslor, nya åsikter, nya synpunkter fladdrade som fjärilar omkring hans panna. Och så satte han sig vid pianot; men vad han spelade visste han ej. Han kände tangenterna under sina fingrar som en hop hårda benbitar dem hans ande skulle pressa liv ur, ordna, samla, och så bryta sönder, upplösa. Han visste icke huru länge han spelade, men när han slutat och vände sig om kom brodren in i rummet. Han såg lycklig ut som ett högre väsen och hans ansikte strålade av liv och kraft. Och så kom Riken in med en bål, och strax därefter kommo alla flickorna upp. Och löjtnanten höll skålar för dem, den ena efter den andra. Och Theodor tyckte, att allting var som det skulle vara, och han blev slutligen så djärv att han kysste Riken på axeln. Men hon drog sig undan och såg förnärmad ut, och då skämdes Theodor.
Och när klockan var ett, måste de gå.
När Theodor kom hem på sin kammare i ensamheten var han alldeles upp och nervänd. Han rev bort Kom till Jesus, icke därför att han icke trodde på Jesus mer, utan därför att han tyckte att det var skrymteri. Han förvånades över att hans religion satt så lös på, som en helgdagsrock, och han undrade om icke det var opassande att gå söndagsklädd hela veckan. Han fann i sig en enkel vardagsmänniska som han gott kunde fördra, och han tyckte sig mera i frid med sig själv, då han träffade sig så här, enkel, anspråkslös, ouppskruvad. Och om natten sov han en tung god sömn utan drömmar. När han steg upp följande morgon, voro hans bleka kinder något fylligare och han erfor en glad lust att leva. Han gick ut att promenera, och hur han gick, kom han ner åt Norrtull. Om jag skulle gå in på Stallmästargården, tänkte han, och se hur flickorna må. Och så gick han in i stora salen; där sutto Riken och Jossan ensamma i morgondräkter och snoppade krusbär[33 - snoppade krusbär – чистили крыжовник]. Och innan han visste ordet av satt han vid deras bord med en sax i handen och snoppade krusbär. Och de pratade om den föregående kvällen och om brodren, och hur roligt de hade haft. Och det talades icke ett oanständigt ord. Och han tyckte att det var som att vara i en familj, och detta kunde icke anses syndigt. Och så drack han kaffe och bjöd flickorna med. Och så kom mamsellen, värdinnan, och läste högt ur Dagbladet för dem och då var det alldeles som om han varit hemma hos sig.
Och han kom igen. Men en eftermiddag kom han en trappa upp till Riken. Hon satt och sydde på en hålsöm. Theodor frågade om han gjorde henne besvär. – Å, för all del, visst inte, tvärtom. Och så talade de om brodren. Han var ute på fältmanöver och rekognosceringar och skulle inte komma hem på två månar. Och så drucko de punsch och kallade varann du.
En annan dag mötte Theodor henne i Hagaparken. Hon gick och plockade blommor. Och så satte de sig i gräset. Hon var klädd i en tunn sommarklänning, så tunn, att han såg det övre av hennes bröst som tvenne vita höjningar med en mörk sänka emellan. Han tog henne om livet och kysste henne. Hon kysste honom igen, så att det svartnade för hans ögon. Då drog han henne till sig som om han ville kväva henne, men då slet hon sig lös och sade mycket allvarsamt, att han måste vara snäll om de skulle träffas igen.
Och så träffades de i två månar. Theodor var kär i henne. Han höll långa, allvarliga samtal om livets höga uppgifter, om kärleken, om religionen, om allt, och dess emellan gjorde han sina angrepp på hennes dygd, men blev alltid tillbakaslagen med sina egna ord. Och så skämdes han så förfärligt, att han kunnat tänka så lågt om en oskyldig flicka. Hans passion antog slutligen en form av hög beundran för denna stackars flicka, som mitt i frestelserna kunnat bevara sig ren. Han hade slagit prästexamen ur hågen[34 - hade slagit… ur hågen – выкинул из головы], ville ta graden[35 - ta graden – сдать экзамен на доктора наук] och – vem vet – kanske gifta sig med Riken. Han läste numera poesi för henne och hon sydde. Kyssa henne fick han så mycket han ville, krama henne, vara ganska närgången, men icke vidare.
Slutligen kom brodren hem. Då ställdes genast till ett kalas på Stallmästargården och Theodor fick vara med. Men han skulle spela för dem; spela oupphörligt. Han satt mitt inne i en vals, som ingen dansade efter, då han vände sig om och såg att han var ensam i salen. Han steg upp och gick ut i förstugan. Kom in i en länga av smårum; kom längst in i ett sovrum. Där såg han en syn, som kom honom att genast rusa ut, ta sin hatt och försvinna, ut i natten.
Först mot morgonen befann han sig åter i sin kammare på Norrtullsgatan, ensam, förkrossad, berövad all tro, på livet, på kärleken och på kvinnan naturligtvis, ty det fanns bara en kvinna i världen, och det var Riken på Stallmästargården!
När den 15 September inföll reste han till Uppsala för att läsa på prästexamen.
Åren gingo. Hans goda förstånd släcktes så småningom under alla de stupiditeter han nu dagligen och stundligen trumfade i sin hjärna. Men när natten kom och motståndet upphörde, så bröt naturen ut och tog med våld vad den upproriska människan ville göra henne stridigt. Han blev sjuklig. Hans ansikte föll in och man kunde se alla kraniets mera framstående ben, huden blev gulvit som ett spritlagt fosters, och såg alltid fuktig ut, och mellan de tunna skäggstråen slogo finnar fram. Ögat var släckt; händerna magra så att alla ledgångar stucko genom skinnet. Han såg ut som en plansch till ett tendensarbete om de mänskliga lasterna och ändock var han ren.
En dag bad professorn i moralteologi, scm var en gift men sträng man, att få tala enskilt vid honom. Professorn frågade så diskret som möjligt, om han hade något på hjärtat, så skulle han lätta sig. Nej, han hade icke någon synd, men han var olycklig. Professorn uppmanade honom att vaka och bedja och vara stark.
Från brodren hade han fått ett långt brev, där denne bad honom icke taga så djupt den där bagatellen han visste. Det var dumt att ta flickor seriöst! Betala och gå! se där hans filosofi, och med den stod han sig gott. Leka när man var ung, allvaret kommer nog sen. Äktenskapet var en borgerlig institution för släktets uppamning, ingenting vidare. När vi stadgat oss, skulle vi gifta oss o. s. v.
Härpå svarade Theodor i ett långt av sann kristlig anda genomträngt brev, som blev obesvarat.
* * *
Sedan Theodor avlagt dimissionsexamen på våren, måste han resa till Skövde på sommaren för att genomgå en kallvattenskur. På hösten återkom han till Uppsala. Men de nya krafter han förvärvat voro naturligtvis bara nytt bränsle på elden.
Han blev allt sämre och sämre. Hans hår var nu så tunt, att huden lyste igenom. Hans steg voro släpande och när kamrater sågo honom på gatan, så ryste de som för en lastfull människa. Han började märka det själv och blev skygg. Gick bara ut om kvällarne. Vågade icke sova i säng om nätterna. Järnet som han intagit i övermått hade förstört hans matsmältning. Sommaren därpå sändes han till Karlsbad.
Hösten därefter började ett rykte löpa i Uppsala, ett otäckt rykte, som drog likt ett mörkt moln över horisonten. Det var som om man glömt att stänga en kloaklucka och en gräslig stank kommit att helt hastigt erinra om att staden, den härliga kulturskapelsen, vilade på en undergrund av förruttnelse, som när som helst kunde spränga rören och förgifta hela samfundet. Man viskade, att Theodor Wennerström i ett anfall av ursinne hade överfallit en kamrat i sitt hem och gjort honom skamliga propositioner. Den gången hade man viskat sant.
Fadren kom upp till Uppsala och höll råd med dekanus i teologiska fakulteten. Professorn i patologi tillkallades. Vad skulle man göra? Läkaren teg. Slutligen åtspordes han. – Efter som jag frågas, skall jag väl svara, sade han, men, mina herrar, I veten så väl själva som jag, att det bara finns ett medel.
– Och det är? frågade teologen.
– Behöver ni fråga varmed naturen skall botas, sade läkaren.
– Ja, det behövdes verkligen, sade teologen, som var gift, ty det var icke natur, att människan skulle vara otuktig.
Fadren sade att han visste, det endast umgänge med kvinna kunde hjälpa, men han ville icke ge sin son ett sådant råd, ty, tänk, om han ådrog sig en sjukdom.
– Då är han en åsna, om han inte kan akta sig, sade läkaren.
Dekanus bad att få ett så upprörande samtal förflyttat till en lämpligare lokal. Han hade ingenting att i ämnet tillägga. Och därvid blev det.
Som Theodor var överklass tystades saken ner[36 - tystades saken ner – дело замяли]. Efter ett par år tog han praktisk teologisk examen och sändes till Spaa. Kinan som han intagit hade satt sig i knäna och han gick mellan två käppar. I Spaa skrämde han till och med sjuklingar med sin förfärliga uppsyn. Men det var en trettiofemårig ogift tyska, som tycktes ha fattat medlidande med den olycklige. Hon satt hos honom i en enslig berså i brunnsparken och talade om livets högsta frågor. Hon tillhörde en stor Evangelisk allians med sedeförbättrande syfte. Hon hade prospekter till tidningar och tidskrifter, som ville verka för osedlighetens avskaffande mellan ogifta, särskilt prostitutionens upphävande. Se på mig, sade hon, jag är trettiofem år och är jag icke i min fulla hälsa? Vad tala dårarne om att osedligheten är ett nödvändigt ont. Jag har vakat och bedit, och jag har kämpat en god kamp för Herrans Jesu Kristi skull.
Den unge prästen såg på henne, på hennes fylliga barm och höga ron, och så såg han på sig själv, och tänkte: det är fasligt olika med människor och människor här i världen!
På hösten voro komminister Theodor Wennerström och dygdädla jungfru Sophia Leidschütz förlovade.
– Räddad, suckade fadren, när han mottog underrättelsen i sitt hem på Norrtullsgatan.
– Få se hur det går, tänkte brodren i sin kasern på Ladugårdslandet. Bara icke min kära Theodor är av «Jene Asra, welche sterben wenn sie lieben».
Theodor Wennerström gifte sig. Nio månader efter födde hans hustru en rachitisk son till världen. Tretton månader därefter var Theodor Wennerström död.
Läkaren, som avgav dödsattesten, ruskade på huvudet, när han såg den frodiga storväxta kvinnan stå gråtande vid den lilla likkis tan, i vilken skelettet av den tjuguåttaårige unge mannen vilade. «Plus var för stort och minus för litet», tänkte han, «och därför åt plus opp minus.»
Men fadren, som mottog dödsbudet en söndag, satte sig att läsa en predikan. Och när han slutat, tänkte han för sig själv: världen är allt bra opp- och nervänd, när de dygdige få en sådan lön.
Och den dygdädla änkan, född Leidschütz, gifte om sig två gånger och fick åtta barn, och skrev uppsatser om överbefolkning och osedlighet. Men svågern sade, att det var en förbannad kvinna, som tog livet av sina män.
Men den odygdige löjtnanten gifte sig och fick sex barn, och blev major och var lycklig till dagarnes ända.
Kärlek och spannmål
Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren.
– Jag älskar henne, sade notarien.
– Hur mycket tjänar du? frågade den gamle.
– Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror…
– Det rör mig inte; tolvhundra är för litet.
– Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta…
– Prata inte smörja – hur mycket har du extra?
– Det var på Boo vi träffades första gången…
– Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg[37 - i högsta hugg – готовый действовать].
– Och sina känslor, vet farbror dem…
– Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet.
– Å, det blir nog väl med det, bara man kommer…
– Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta!
– Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning…
– Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning?
– Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här!
– Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat.
– Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark.
– A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan?
– Sedan? Inte vet man det förut!
– Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder!
– Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann som vi, farbror, som vi…
– Hur fan älskar ni varann då?
– Hur vi älska varann? Han lade handen på sitt västuppslag.
– Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!
Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna[38 - öppnade lederna – расступались] på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.
Och så kom han till henne om kvällarne; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: «nu ha vi förtjänat tre kronor!» Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.
Och ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.
Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.
Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.
Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!
De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.
Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, «valnöt varenda bit» och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. «Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet», och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra, som alltid var ett sådant otrevligt rum med sina rottingsstolar!
Och så blev det bröllop, på en lördagskväll! Och så på söndagsmorgonen! Hej! vilket liv! Är det inte skönt att vara gift! Är inte äktenskapet en härlig uppfinning! Man får ju rakt göra vad man vill, och så komma föräldrar och syskon och gratulera en till på köpet!
Och sängkammaren ligger mörk ännu klockan 9 på morgonen. Han vill ej öppna luckorna för dagsljuset, utan tänder än en gång den röda veilleusen och den kastar sitt förtrollande sken över det blåa täcket och de vita lakanen som ligga litet skrynkligt, och biscuit-venus står där rosenröd och oblyg; och där ligger den lilla frun, så saligt förkrossad, men så utsövd, som om det varit första natten hon sovit gott i hela sitt liv. Och det kör inte på gatan i dag, ty det är söndag, och klockorna ringa förstgången, så jublande, så raska tag, som om de kallade hela världen till samman att tacka och lova den som skapade man och kvinna. Och han viskar i örat på lilla frun, att hon skall vända sig bort, ty han vill gå ut och säga till om frukost. Och hon sticker huvudet i kuddarne. Och han smyger åt sig nattrocken och går bakom skärmen att få på sig litet kläder.
Och så kommer han ut i salen, och solen har slagit en stor strålande väg på golvet; och han vet icke om det är vår, sommar, höst eller vinter; han vet bara, att det är söndag! Och han känner sin ungkarlstid som något otäckt mörkt vika undan, och i sitt hem känner han en fläkt från det gamla hemmet och på samma gång sina blivande barns hem!
Hej, vad han är stark! Han känner framtiden komma emot sig som ett berg! Han skall blåsa på det och det skall störta ner, ner som sand för hans fötter, och han skall flyga över skorstenar och takåsar med sin lilla hustru på armen.
Och så plockar han ihop sina kläder som han kastat runt kring rummet; och vita halsduken hittar han på en tavelram, där den satt sig som en vit fjäril.
Och så går han ut i köket. Ha, vad den nya kopparn lyser blank, och de nyförtenta kastrullerna! Det är hans och hennes! Och så får han upp flickan, som kommer ut i underkjolen. Och han förvånar sig över att han icke ser hennes nakenhet. Hon är könlös för honom! Ty för honom finns icke mer än en kvinna! Han känner sig kysk som en far inför sitt barn och han ger henne order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! Källarmästarn vet nog för resten. Hälsa fråm mig bara!
Och så går han och knackar på sängkammardörrn.
– Får jag komma in?
Ett litet skrik: Nej, min vän, dröj lite!
Och så dukar han själv. Och när frukosten kommer, lägger han upp på deras nya assietter. Och så krusar han servetterna. Och så torkar han vinglasen. Och så sätter han brudbuketten i ett glas framför fruns kuvert. Och när hon slutligen kommer ut i den stickade morgonrocken, och solen bländar henne, får hon en liten svimning, bara en liten, så att han får henne ner i fåtöljen framför frukostbordet. Och nu måste frun ta en liten, liten kumminsup i ett likörglas, och så en kaviarsmörgås. «Å, så roligt! Man får ju göra precis som man vill, när man är gift! Tänk, vad skulle mamma säga, om hon såg sin Louise supa.» Och han serverar henne och springer och passar opp alldeles som hon vore hans fästmö ännu. Vilken frukost efter en sådan natt! Och ingen har rätt att «säga något». Och det är rätt och riktigt, och man roar sig med det allra bästa samvete, och det är det roligaste av alltsammans. Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. «Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!» Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att «hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!» Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig. Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om… Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!
Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.
– Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!
– Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!
– Äter du sill och potatis?
– Tror ja’det!
– Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!
– Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!
– Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!
– Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!
Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna. Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!
Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma. Där var ändock bäst! Hur härligt att efter en supé ta sin hustru från pappa och mamma, mitt för näsan på dem ta henne och sätta henne in i täckvagnen, smälla igen dörren, nicka åt föräldrarne och säga: nu fara vi hem till oss! Och där göra vi vad vi behaga. Och så hemkomna ta fram en liten nattsexa och sitta och prata till framåt morgon!
Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. A vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek:
– Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört?
– Nej, vad då?
– Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?
Frun såg mera ledsen än gissig ut.
– Tänk du, en krona paret!
Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern!
– Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!
Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan[39 - hade frossan – объелся]. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!
Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!
Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»
– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!
Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!
Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.
– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40 - hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.
Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41 - gå i borgen – поручиться] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!
– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.
Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42 - ha panna – иметь нахальство] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.
När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.
– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.
– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!
– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.
– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!
Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.
– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!
– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!
– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?
– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!
– Men du har skulder, Ludvig!
– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!
– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!
– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!
Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!
– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?
– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!
– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.
Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!
Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!
Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.
Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.
– Jag är far!
– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?
– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!
– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!
Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!
Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?
Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.
Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.
– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.
– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?
– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!
– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!
Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!
Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!
Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!
Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.
Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!
Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe[43 - stå… på bar backe – лишиться всего], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!
O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!
O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!
För att bli gift
Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.
Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.
Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.
Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.
Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.
Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.
Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.
– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.
Hur skulle Adolf kunna det?
Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.
Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.
Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand[44 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз], gick han i brudstol[45 - gick… i brudstol – пошел под венец] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.
Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.
På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.
Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.
– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.
Följande morgon hade han lektion klockan sju. De måste vara förståndiga, ty hans lön var knapp och han ville genast ta igen vad han förlorat under förlovningstiden. Klockan nio kom han hem till frukost. Därpå gick han till repetition. Efter middagen måste han sova en blund, ty han hade lektion hemma klockan fyra. Det där att sova middag tyckte frun var brutalt. Hon satt ensam hemma och väntade, och när han äntligen kom hem skulle han sova. Men han måste, eljest skulle han icke orka lektionen klockan fyra. Han måste. Klockan fyra kom eleven. Och så adjö på en liten stund, min lilla vän!
– Men nog kunde du skicka tillbaka eleven för i dag!
– Omöjligt, man måste vara sträng mot sig själv. Och när eleven kom, satt frun utanför och hörde hur Adolf stampade takten i golvet och hur den rysliga fiolen gnisslade c d e f g a h i evighet.
Men så ringde det på tamburdörren och in störtade bröder tre, och alla fyra systrarne. Och så skratt och ras. Och långa Carl gick strax i skänken och satte fram punschglas och sade någonting oanständigt, och systrarne tittade under ögonen på syster om hon var mycket blå. Och frun måste gå i chiffonjén och ta av hushållspengarne och skicka Lina i vinhandeln.
Adolf som hört glammet, öppnar dörren och nickar ut åt svågrar och svägerskor. Han var så hjärtligt glad, att hans hustru fick någon förströelse, ack, det var han, men han hade icke tid att komma ut till dem.
– Hör du, du är allt grön om näsan, du, sade Erik, som var mycket försigkommen, och Adolf drog sig tillbaka in i sitt rum. C d e f g a h c! O, Gud vad han led av sin lektion i dag. Därute glammades och klingades med glasen, men han fick inte vara med. Slutligen kom hustrun och knackade på hans dörr. Adolf skulle bara komma ut och dricka ett hemkomstglas med gossarne och flickorna! Ja, det kunde han göra! Men så in igen! Klockan fem kom en ny elev.
– Det blir allt roligt det här för dig, Elin, att sitta och höra på svinslakt, sade Malla.
Men då blev Elin stött och sade, att man inte gifte sig för att ha roligt.
– Vad då för, då?
– Det rör dig inte.
Det började bli litet hett emellan systrarne när Adolf kom ut och tog avsked, för han skulle på Operan!
Men han bad dem alla, att de skulle stanna och äta kväll hos syster, så att hon slapp vara ensam. Men de skulle icke vänta på honom.
Och de stannade.
När han kom hem klockan tolv, sov hustrun. Salen, hans fina sal, var nerrökt och luktade snusk, bordduken, som var ren i går, var fläckig, ett sönderslaget glas låg på golvet, ölskvättar stodo och stinkte i glasen. Smöret var hopkrafsat i en liten hög; allt mjukt bröd var uppätet och på en assiett låg en skiva fet pressylta (de djävlarne hade ätit upp den magra!), en torkad tungskiva som skuren ur en guttaperkaboll, och två ansjovisar med huven på och märken efter gaffeln. Hustrun vaknade.
– Har du något att äta, min gubbe lilla, hördes ifrån bolstrarne.
– Ja, bevars, han var inte så noga. Han gick ut i köket efter öl själv.
Och så gick han i säng. Frun ville han skulle prata med henne, men han somnade ögonblickligen.
Dagen därpå kom svärmor på middagsvisit. När Adolf kom hem, luktade salen portvin. På eftermiddagen kom svärfar. Adolf hade lektion igen och gubben gick snart, arg, ty nog kunde man ta sig ledigt en gång, när man var nygift. Men bröderna och systrarna höllo i. Alltid var det någon ledig, och turade. Alltid stod det punsch på bordet och låg det cigarraska på mattorna.
En dag vågade Adolf en liten försiktig anmärkning om den myckna punschen, som han aldrig fick smaka.
Huj då! Det skulle ingen av hennes släkt sätta sin fot i hans hus mera. Hon visste nog att det var hans alltsammans och det skulle de andra också få veta.
– Nej, min lilla vän, det var bara frågan om, att det drickes punsch var dag, var dag, min ängel.
– Det var då inte sant, för i går dracks ingen.
– Visserligen, men när det icke dracks en dag av trettio, så kunde man ju bildligt säga att det dracks var dag.
Hon förstod inte bilder. Hade inte fått så fin uppfostran, att hon förstod bilder, men pikar förstod hon! Å aldrig hade hon trott, att det var så att vara gift. Mannen var ju aldrig hemma, och när han var hemma sov han eller grälade han. Och så lät han henne förstå att det var hans alltsammans.
Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus[46 - hade… erhållit refus – получил отказ] på ett låneförsök, och en ganska knapphändig sådan, utan alla ursäkter. Ryktet därom spred sig snart jämte punschhistorien, och Adolf befanns vara en snål rackare och en falsk rackare, för så var han aldrig förut när de voro förlovade.
Adolf var icke närvarande och fick försvara sig med, att han hade råd då, när han var ensam, men att han icke, enligt en enkel addition, hade råd nu när han var två, men det var så gott det, ty då hade man tagit det som en förebråelse, att han skulle liksom vara tvungen att föda urmakarns dotter.
Följden blev, att Adolf själv satte fram punschen, när gräshopporna kommo, och då hade han ju ingenting att tala på hushållspengarne, när han själv vräkte på det viset.
En natt kom Adolf hem trött och hungrig som vanligt. Osten låg som en urkarvad kålrot, en tom assiett visade spår efter små biffstekar, en annan efter leverkorv. Den feta pressyltan var kvar jämte några äggskal och smör.
Han var mycket hungrig och nervös och skulle blivit ond om han orkat, men han tog den bedrövliga utvägen att vara humoristisk. Hon låg i sängen därinne och var beredd på slag.
– Hör du, min vän, sade han, är det ingen av alla dina bröder, som tycker om fet pressylta?
Det var i ordet alla gadden låg.
– Tycker du, att jag har så många bröder då?
– Åja! Du har mer bröder än jag har smör.
– Fanns det intet smör? Ja, hon hade verkligen inte sett det och var ledsen, men ge sig, det ville hon inte. Därför sade hon:
– Jag är inte din piga!
– Det hade han aldrig trott, ty vore hon det, skulle hon fått se på annat.
– Vad för annat?
– Ah, det var detsamma!
– Vad för annat? Han ville slå henne, kanske?
– Ja, om hon vore hans piga!
– Å det var förfärligt, han ville slå henne…
– Ja, om hon vore hans piga, men icke nu!
– Han ville alltså slå henne ändå?
– Ja, om hon vore hans piga, men nu var hon icke det, alltså ville han icke slå henne!
– Det var rådligast det! Hon hade gift sig för att vara hans hustru och icke hans piga! Om det var något i olag, så kunde han vända sig till pigan och inte gräla på henne. Hon hade lämnat sitt goda hem för att kasta sig i armarne på en sådan där karl!
Vid ordet «goda hem» var herr Adolf nog oförståndig att hosta!
– Vad det icke ett gott hem? Hade han något att anmärka på det? Var det inte fint nog o. s. v.
Sådant där blev nu vanligt om kvällarne.
Så kom barnet. Frun kunde icke vara ensam med barnet. Malla måste flytta hem på en tid. Malla kom hem och slog sig ner i salen först. Herr Adolf tyckte sig ha ingått en polygami, ty Mallas underkjolar lågo ofta i sängkammaren på hans byxor. Och vid bordet var det Malla som serverade. Sängkammaren blev barnkammare, och för att få ha salen i fred måste herr Adolf utrymma sitt rum.
Han kunde naturligtvis inte hålla «svinslakt» mera i hemmet, utan fick gå omkring i husen och ringa på främmande dörrar, höra ursäkter, att lilla Fredrik var sjuk eller i skolan, hänga på krogen, medan han väntade ut en ny lektion, när det var för långt att gå hem.
Han kom sällan hem mer.
Om kvällarne satt han på Operakällaren med kamrater och talade om musik och sådant som intresserade honom. Ovett fick han ändå, när han kom hem, så att inte var det värt att brådska med hemkomsten.
Det var ett helvete att vara hemma, det var allt vad han visste, och någon hustru ansåg han sig inte ha; hade aldrig haft; trodde en gång han skulle få. Men barn fick han.
Vari felet låg, det kunde han aldrig komma på. Hustrun sade jämt, att det kom sig av att han aldrig var hemma, och han svarade, att hans sysselsättning nödgade honom till det. Och de hade nog rätt båda två. Men han kunde ju icke välja någon annan sysselsättning! Nej, det var ju omöjligt! Man kunde ju icke spela teater om dagarne, då alla människor arbetade vid dagsljus.
Han erkände villigt, att hustrun icke kunde vara glad åt att vara gift med en man, som bara kom hem om nätterna som till en annan kona (och knappt det); det var nu en gång så, och livet knäcker icke alla nötter som vuxit på kulturens hasselbuskar; man fick finna sig i det som så mycket annat. Hon hade gift sig för att bli gift, och det hade han med, kunde han neka det? Därför hade de det som de hade’t. Det kunde ingen människa hjälpa! Det kunde inte fan hjälpa – under nuvarande förhållanden!
Måste
På slaget halv nio om vinterkvällen står han i dörren till källarens glasveranda. Under det han med matematisk noggrannhet drar av sig kastorhandskarna, tittar han över de immiga glasögonen först till höger, sedan till vänster, om han skall se några bekanta. Därpå hänger han upp överrocken på sin krok, den till høger om kaminen. Kyparen Gustav, magisterns forne elev har, utan att avvakta order, gått och sopat smulorna av hans bord, rört om i senapsburken, krattat i saltkaret och vänt ut och in på servetten. Därpå går han utan vidare tillsägelse efter en flaska Medhamra, slår upp en halv öl av Föreningens, lämnar magistern liksom för syns skull[47 - för syns skull – для приличия, для вида] matsedeln, och säger mera som en tom formalitet än som en fråga: Kräftor.
– Hon kräftor? säger magistern.
– Stora honkräftor, säger Gustav och går ut till köksluckan och ropar: Stora honkräftor, åt magistern, och mycket dill!
Därpå går han efter en uppsättning smör och ost, skär två skivor ankarstock och ställer fram på magisterns bord. Denne har i verandan gjort en razzia efter aftontidningarne, men bara fått Posttidningen. Till ersättning tar han Dagbladet, som han icke hann med i middags; och så sätter han sig på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och lägger den till vänster om sig på brödkorgen. Så stryker han med kniven några geometriska smörfigurer på ankarstocken, skär en rektangel av schweizerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för den i höjd med munnen; där gör han en paus, som om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet baklänges och säger huh! Så har han gjort i tolv år och så kommer han att göra till döddar.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «Литрес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию (https://www.litres.ru/book/avgust-uhan-strindbe/giftas-supruzheskie-idillii-kniga-dlya-chteniya-na-sh-36087696/chitat-onlayn/?lfrom=390579938) на Литрес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.
notes
Примечания
1
vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (здесь и далее автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)
2
i stort taget – в широком смысле
3
till … förmån – в пользу (кого-л.)
4
blåa dunster – пыль в глаза, наносное
5
det lider mot slutet – дело (пьеса) идет к концу
6
knall och fall – внезапно, вдруг
7
till på köpet – в придачу
8
bygga hjonelag – заключать брак (устар.)
9
En polisförordning om hyndors instängande har framkallat onaturliga laster hos det trogna djuret.
10
på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз
11
tillstadde (tillstãdja (2)) – позволял (устар.)
12
upp- och nedvänd(a) – перевернутый вверх дном
13
den husliga härden – домашний очаг
14
bibehållande – зд.: псевдосохранение
15
fattas av tycke av: fatta tycke för – почувствовать симпатию к
16
kommer man inte ur fläcken – не сдвигается с места
17
gå… till väga – действовать
18
låg på sitt yttersta – лежала при смерти
19
att glänta i en dörr – приоткрыть дверь
20
låg i sin linda – зарождалась
21
för mera säkerhets skull – по большей части просто так
22
tilläto sig handgripligheter – давали волю рукам
23
en repslagargosse – мальчик с канатной фабрики
24
domens fällande – вынесение приговора
25
Kapa gajet – Оставьте при себе свою радость
26
och på förtappeisens väg – на пути погибели
27
första resan – первый раз
28
späker köttet – умерщвляет плоть
29
hur det var fatt – что происходило
30
hans tid är inne – его время уже настало
31
Kors – зд.: Боже
32
slog… i suparna – налил бокалы
33
snoppade krusbär – чистили крыжовник
34
hade slagit… ur hågen – выкинул из головы
35
ta graden – сдать экзамен на доктора наук
36
tystades saken ner – дело замяли
37
i högsta hugg – готовый действовать
38
öppnade lederna – расступались
39
hade frossan – объелся
40
hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь
41
gå i borgen – поручиться
42
ha panna – иметь нахальство
43
stå… på bar backe – лишиться всего
44
på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз
45
gick… i brudstol – пошел под венец
46
hade… erhållit refus – получил отказ
47
för syns skull – для приличия, для вида
Август Юхан Стриндберг
Klassiker
Новеллы всемирно известного писателя Августа Стриндберга предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и словарем.
August Strindberg
Giftas
© КАРО, 2004
Все права защищены
Första Delen
Tolv äktenskapshistorier med interview med förord
Företal
Interview
Interviewaren Nå, herrn har gått och skrivit en romanbok igen nu?
Författaren Ja, kära herre, så illa är det! Jag vet att det är stort straff på det, men jag kunde inte hålla mig!
Interv. Men jag tycker det är inkonsekvent att hugga på författeri och sedan själv gå och författa. Medger herrn det!
Förf. Medgives!
Interv. Herrn medger, att herrn är inkonsekvent?
Förf. Javisst! Jag är liksom allt skapat underkastad utvecklingens lag, och utvecklingen går fram genom återfall! Den här romanen är ett litet återfall (en rechute), men herrn skall inte vara ond på mig för det. Om ett par år skall jag sluta med romanböcker, pjäsböcker och versböcker, om det är möjligt!
Interv. Vad tänker herrn ta sig till sedan då?
Förf. Jag tänker bli intervieware. Ja, det är allvar det. Ser ni jag har tröttnat på att sitta och gissa mig till vad mänskorna mena[1 - vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (здесь и далее автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)], i synnerhet när de skriva böcker; jag vill göra som Ni: gå och fråga dem! Men, till saken! Vad tycker herrn om min nya bok?
Interv. Jag tycker för det första att den är illa gjord. Den är inte utförd.
Förf. Om herrn visste hur rätt herrn har! Den är inte utförd! Det var just meningen det. Jag hade nämligen för avsikt att skildra ett rätt stort antal fall, vanliga fall, av förhållandet mellan man och hustru, ville icke skildra fyra undantagsfall som fru Edgren, eller ett vidunders fall som Ibsen vilka sedan tagas såsom norm för alla fail. Därför har jag icke utfört mer än en sexa på Stallmästargården, där ni har två sorters lax, med dill, färska pressgurkor, små biffstekar med spansk lök, kyckling och jordgubbar. Dessutom har jag kräftor (honkräftor) på Rejners, pannkakor på Djurgården; en trädgård på Norrtullsgatan med ett blommande äppelträd, sex sorters blommor och ett par nattskärror. Vidare har jag Adolf Fredriks kyrka och en florett, och minst trettio sjömanstermer, som jag tagit ur en nautisk ordbok! Är detta icke realistiskt, va?
Interv. Jo, men herrn skulle ha utfört korvetten Vanadis, och i Schweizerdalen skulle det ha varit litet naturskildring, som herrn kan så bra med. Det är som sagt inte utfört. För det andra är henns bok osedlig. Erkänner herrn det?
Förf. Ja, det gör jag, enligt edra begrepp, ty om sedligheten är vad den blivit, ett brott emot naturen, då är min bok osedlig, ty den är enligt och efter naturen.
Interv. Det där är bara Rousseau! Och det behöver man inte svara på! Men för det tredje är herrns bok reaktionär. Herrn som är frisinnad, gubevars, har tillåtit sig att gyckla med kvinnofrågan. Hur vågar herrn det?
Förf. Jag medger att det fordras större mod att gyckla med det fåniga på modet, än att låta sig bäras av en konjunkturström!
Interv. Kan herrn kalla kvinnofrågan fånig!
Förf. Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig. – Men om herrn behagar läsa mitt förord skall herrn få se och höra fullständigt vad jag menar om saken! Vill herrn det?
Interv. Jag skulle hellre se att jag fick låna det!
Förf. Och trycka av det! Gärna! Ju flera som få läsa det, desto bättre. Se här är det!
Förord
Kvinnofrågan, på vilken samhällets grundvalar nu påstås vila, synes mig överskattad. Kvinnofrågan sådan den nu grasserar, rörer endast kulturkvinnan, kanske 10 % av befolkningen, och är sålunda en kotterifråga. Men kulturmänniskans arbete gör alltid så mycket buller av sig och får snart sken av att röra hela mänskligheten. Hos rikets befolkning i stort taget[2 - i stort taget – в широком смысле] eller hos bönderna, är kvinnofrågan löst. Lärom av exemplet.
Bonden och hans hustru hava enahanda uppfostran. Kan den ena skriva, så kan den andra räkna. De hava delat arbetet, (utan att gå så långt i detalj som kulturmänniskan), så att de tagit var sin del naturen anvisat, och den ena behärskar icke ett ämne som den andra icke förstår. De äro sålunda i ett tämligen rätt andligt äktenskap. Bondens hustru kan icke avundas honom hans fria ställning, ty det är icke ärofullare att röra i dynghögen än röra i grytan, icke ärofullare att tämja stutar än uppfostra barn. Det är snarare behagligare att sitta i den varma stugan eller ladugården än att gå i det leriga diket med solen på ryggen eller gå till armarne i issörja och dra not. Om mannen har hand om de få pengarna som inflyta, så har kvinnan nyckeln till mjöl-låren och visthuset. Vad hon förtjänar på spånad om vinterkvällarne får hon behålla som handkassa att köpa kaffe och socker på. Den jord hon kan ärva ingår icke i giftorätten. Hon kan sålunda gott bärga sig utan «gift kvinnas äganderätt». Har man i tidningar hört talas om bondhustrur som blivit slagna av sina män, så har man, ehuru icke i tidningar (ty mannen aktar sig för att skriva sådant i tidningar), också hört bönder som fått stryk av sina hustrur. Den starkare rår alltid, han må vara man eller kvinna. En bondhustru är sällan otrogen mot sin man, emedan hon dels icke har tid dels hava de ogifta pojkarne flickor att hålla sig till. Mannen är sällan otrogen, emedan flickorna inte gärna titta efter en «gubbe», då de ha full tillgång på gossar.
Mannens och kvinnans egenskaper äro hos naturmänniskan tämligen lika. Som kvinnan under havandeskapet är mindre försvarsför och efter födseln behöver mat åt ungarne och försvar för dem, har hon ställt sig under mannens beskydd. Mannen har sålunda icke underkuvat henne. Hans kärlek till henne såsom maka och barnens mor har alltid varit en garanti för att hon icke blivit behandlad som slavinna. Och den aktning, med vilken mannen behandlar kvinnan även hos bonden, har han ärvt från det att han uppfostrades av en kvinna – modren. Kvinnan behandlar däremot icke mannen med denna aktning, ty hon har tuskat om pojkarne när de voro små och hon känner sig därför ännu stå över honom. Hon är alltid och först och främst mor. Se på gamla mormor vid spisen hur hon behandlar far i huset, alltid som en pojke.
Kulturkvinnan är däremot fördärvad precis som mannen. Kulturkärleken är en mycket komplicerad sak. På botten ligger driften att få hålla upp släktet, När samhället började fordra garantier för barnen och uppfann äktenskapet, och med äktenskapet följde gods och samhällsställning, blev naturkänslan trängd tillbaka, stämplades av överklassen som sinnlighet, och skulle bemantlas med galanteri. När en man sökte en maka, måste han dölja sina intressen att bli befryndad med en god släkt, vinna gods och så vidare, under galanteriet. Därav uppstod den vidriga hycklande kvinnodyrkan. När masken efter äktenskapet föll, ansåg sig kvinnan bedragen, och därav uppstod så många olyckliga äktenskap.
Kulturkvinnan är icke förtryckt! När en herre sitter på en soffa i ett främmande rum och ett fruntimmer träder in, stiger herrn upp. När ett fruntimmer har druckit ur sin tékopp, stiger en herre fram och betjänar henne. Aldrig har man sett motsatsen. En ogift herre, som bor på Söder, skall icke våga neka att gå till Kungsholmen, om någon ålägger honom att följa ett fruntimmer hem. När män och kvinnor äro tillsammans, håller mannen en skål för kvinnan och tackar för den ära hon visat honom! Förlovningstiden är för mannen en övningstid i varjehanda betjäntfärdigheter, vilka det ökade arbetet efter giftermålet hindrar honom att praktisera. Hustrun saknar sin betjänt och finner en like. Då tror hon sig finna en tyrann.
Hur förhåller det sig med mannens tyranni i äktenskapet? Mannen väljer vanligen hustru, och är vanligen förälskad i henne. Svårigheten att få gifta sig uppdriver hans föreställningar om en absolut lycka i äktenskapet, så att han vanligen sedan känner sig snopen. Han ser att ängeln var en människa, och hans missräkning försätter honom i dåligt lynne. Men han älskar henne! Detta är icke alltid sagt, att hon gör, ty hon väljer ju icke. Hon behåller sålunda övertaget. Och så är fallet i de flesta äktenskap. För «husfriden» gör mannen vilka medgivanden som helst, ty husfriden ingick bland hans djärvaste förhoppningar om äktenskaplig sällhet. I de allra flesta fall är frun herre i huset och mannen herre utom huset. Detta har frun intet ont av. Hon städslar pigor, bestämmer om matordningen, om barnens uppfostran och har vanligen hand om kassan. Mannen lämnar vanligen sin inkomst ifrån sig åt hustrun, lämnar henne en nålpenning, vilken hon får använda utan redovisningsskyldighet. Själv anmäler han varje öre han vill ta ut till cigarrer – och punsch! Hustruns ställning kan således icke anses vara slavinnans och mannens icke tyrannens!
Låtom oss nu se huru Ibsen, av okända, obegripliga skäl, karikerat kulturkvinnan och kulturmannen i sitt Et Dukkehjem, som blivit en codex för alla kvinnofrågans ivrare.
Et Dukkehjem är en teaterpjäs. Kanske skriven för en stor skådespelerska, vars prestationer i det sfinxartade alltid kunna påräkna succés. Författaren har begått en stor orättvisa mot mannen, då han icke anför några ursäkter i ärftligheten till hans förmån[3 - till … förmån – в пользу (кого-л.)] men väl till hustruns, vilka senare ursäkter han många gånger betonar då han talar om hennes far. Men låtom oss skärskåda denna Nora, som nu blivit alla fördärvade kulturkvinnors «ideal».
I första akten ljuger hon för sin man. Hemlighåller växelförfalskningen, smusslar med bakelserna, krånglar med alla enkla saker, som det synes av smak för lögnen. Mannen däremot visar henne öppet förtroende i allt, till och med i bankens affärer, vilket visar att han behandlar henne som sin sanna hustru, under det att det är hon som aldrig talar om något för honom. Det är sålunda lögn att han behandlar henne som en docka, men det är sanning att hon behandlar honom som en sådan. Att Nora förfalskat växel av okunnighet, det tror ingen på! Kanske när man sitter på parkett och ser en sympatisk skådespelerska i rampsken. Att hon förfalskat växeln uteslutande för mannens skull, tror jag icke på, ty hon uttalar själv vilket ofantligt nöje hon haft av att få resa till Italien. Lagen och en jurist skulle icke tagit den ursäkten. Nora är sålunda icke något stort helgon, hon är i allra bästa fall en medbrottsling, som njutit med av stöldens frukter. Så trasslar hon in sig! Mannen får ytterligare, mot författarens avsikt, tillfälle att visa vilket förtroende och vilken aktning han hyser för sin hustru, då han inlåter sig i diskussion med Nora om tillsättandet av en bankplats. Tänk vilken tyrann som icke vill ta en växelförfalskare till bankkamrer! Vad skulle Nora sagt, om herr Helmer velat avskeda en piga? Det hade blivit en annan dans!
Så kommer scenen då hon skall låna pengar av den syfilitiske doktor Rank. Där är Nora söt! Hon visar honom, såsom ingress till låneförhandlingen, sina köttfärgade strumpor. – Nora: «Äro de icke vackra? Ja, nu är här så mörkt; men i morgon. – Nej, nej, nej: Ni får bara se fotbladet. Å jo, ni kan så gärna få se upptill också!» – Rank: «Hm!» Nora: «Varför ser ni så kritisk ut? Tror ni kanske inte de passa?» – Rank: «Det kan jag omöjligen ha någon grundad mening om!» Nora: (ser ett ögonblick på honom) «Fy skam!» (Slår honom lätt på örat med strumporna.) «Där ska ni få!» (Lägger ihop strumporna.) – Rank: «Vad är det så för andra härligheter jag skall få se.» – Nora: «Ni får inte se en smula mer; för ni är oskicklig» (hon gnolar litet och letar i sysakerna). – Efter allt vad jag kan förstå bjuder Nora ut sig – mot kontant betalning. Det är ju idealiskt och täckt. Allt, naturligtvis, av kärlek till mannen! För att rädda honom! Men att gå och säga sin ställning åt mannen, nej, det skulle kosta på högfärden! På Noras språk heter det, att hon ännu icke var säker på att han skulle visa henne det vidunderliga!
Så kommer Tarantella-scenen, som är tillkommen för att visa Helmer i en skev underbelysning. Nu glömmer åskådaren att Nora är en tossa, vilken av Helmer behandlas som en förnuftig kvinna, nu får man bara se att Helmer bara behandlar henne som en docka. Den scenen är oärlig, men det gör en stor effekt! Det är en scen med ett ord!
Att Helmer på natten kurtiserar sin hustru, visar att han är ung och hon är ung. Men författaren visar med den, att Helmer, som icke har fått någon aning om Noras fula affärer, är en sinnlig, alltigenom sinnlig varelse, som icke förstår uppskatta sin goda hustrus utmärkta andliga egenskaper, vilka hon icke behagat visa, och Nora får en falsk martyrgloria. Denna scen är det ohederligaste Ibsen någonsin gjort! Så kommer upplösningen, som är en stor intrassling, mycket blåa dunster[4 - blåa dunster – пыль в глаза, наносное] och mycken osanning. Herr Helmer vaknar upp och finner att han varit bunden vid en lögnerska, en hycklerska! Men nu är åskådaren så inpyrd av medlidande med Nora, att han tycker Helmer har orätt! Om Helmer sett scenen med strumporna och doktorn, skulle han icke bett Nora stanna, men nu har han icke sett den. Så får Helmer veta att han, hans hustru och hans barn äro räddade från borgerlig död och ruin! Då blir han glad. Lägg handen på hjärtat varje familjefar och fråga dig, om du icke skulle bli glad, om du mottog den underrättelsen att din älskade hustru, dina barns mor, sluppit bli släpad i fängelse! Men det är för tarvliga känslor! Nej, högre skall det vara! Högt upp i idealismens lögnhimmel! Herr Helmer skall piskas. Han är den brottslige! Och ändock talar han så hyggligt till sin lögnaktiga hustru. – «Å», säger han, «det må ha varit tre förfärliga dagar för dig, Nora!» Men så ångrar författaren sin rättvisa mot den stackarn och så lägger han osanna ord i hans mun. Det är tarvligt naturligtvis att Helmer säger Nora att han förlåter henne! Det hade varit för bondenkelt att hon skulle ta förlåtelse av honom, som dock alltid behandlat henne med fullt förtroende, under det hon ljög. Nej, Nora har större vyer. Och så glömmer hon så ädelmodigt det förflutna, att hon glömmer allt som hänt i första akten. Så här talar hon nu, och parketten har också glömt första och andra akten, ty nu äro näsdukarne framme.
Nora: «Faller det dig icke in, att det är första gången vi två, du och jag, man och hustru, tala allvarligt tillsammans?» Helmer mister kontenansen över en sådan lögnaktig fråga så att han (eller författaren!) svarar: «Ja, allvarsamt – vad vill det säga?» – Avsikten är vunnen: att få Helmer till ett fä. Herr Helmer skulle ha svarat: «Nej, min lilla pulla, det faller mig alls icke in. Vi talade mycket allvarligt när våra barn föddes, ty vi talade om deras framtid, vi talade mycket allvarligt när du ville sätta till växelförfalskaren Krogstad som kamrer i banken, vi ha talat allvarligt när mitt liv stod på spel, om fru Lindes befordran, husets affärsställning, den döde fadren, den syfilitiske doktorn, vi ha talat allvar i åtta långa år; men vi ha talat skämt också, och det gjorde vi rätt i, ty livet är icke uteslutande allvar. Vi kunde för övrigt ha talat mycket mera allvar, om du varit så god och talt om för mig dina bekymmer, men du var för högfärdig, ty du tyckte mer om att vara min docka än min vän.» Men herr Ibsen tillåter inte Helmer få säga dessa förståndiga ord, ty det skall ju bevisas att Helmer är ett fä, och Nora skall för övrigt ha sin glansreplik, vilken skall citeras i tjugofem år. Nora skall nämligen svara: «I åtta (8!) långa år – ja längre – ända från vår första bekantskap, ha vi aldrig växlat ett allvarligt ord om allvarliga ting!» Nu måste, trogen sin ledsamma uppgift att vara ett fä, herr Helmer svara: «Skulle jag då ideligen och alltid inviga dig i bekymmer, som du icke kunde hjälpa mig att bära?» – Detta är ju snällt sagt av Helmer, men det är icke sant, ty han skulle ha dragit på henne, för att hon icke invigt honom. Denna scen är orimligt falsk. Och sedan har Nora några fina (franska) repliker, som består av sådan ihålig visdom att den försvinner, när man blåser på den.
Nora: «I har aldrig älskat mig. I har bara tyckt det vara roligt att vara förälskad i mig!» Vad är skillnaden? Och så säger hon: «Du har aldrig förstått mig!» Det var icke gott för Helmer, då hon alltid hycklat för honom. Så får den stackars Helmer säga sådana dumheter, som att han skall uppfostra henne. Det är väl det sista en man säger åt en kvinna. Men herr Helmer måste vara dum, ty det lider mot slutet[5 - det lider mot slutet – дело (пьеса) идет к концу] och Nora skall «knipa». Därpå blir Helmer vekare. Han ber om förlåtelse: förlåtelse för att hon förfalskat växel, att hon ljugit, för alla hennes fel.
Så kommer ett förståndigt ord av Nora. Hon vill gå ut ur äktenskapet för att finna sig själv. Frågan blir dock om hon inte kunde göra det lika bra i samma hus som sina barn, under beröring med livets verkligheter och i strid med sin kärlek till Helmer, ty hennes kärlek och ingens kärlek dör knall och fall[6 - knall och fall – внезапно, вдруг]. Men det är en smakfråga. Att hon icke anser sig värdig uppfostra sina barn är lögn i hennes mun, ty hon har nyss satt sig ganska högt, då hon tuktat den oskyldige Helmer. Följdriktigare borde hon stannat hos barnen i detta fall, då hon tyckte mannen var ett sådant nöt som icke kunde fatta det «vidunderliga». Ty hur skulle hon vilja lämna barnens uppfostran åt en sådan stympare. Hennes joller om det «vidunderliga» att Helmer skulle ange sig för hennes brott är så romantiskt-fånigt, att det icke förtjänar ett ord. Att «hundra tusen kvinnor» offrat sig för sina män, är en artighet mot damerna, som Ibsen borde vara för gammal att säga ut. Så svamlar Nora huller om buller: hon har älskat honom, han har älskat henne, och ändå säger hon att hon i åtta år varit en främmande kvinna som fött en främmande mans barn! Helmer medger att han icke varit fullkomlig och lovar bli en annan! Det är ju vackert det, och alla garantier föreligga här att fortsättningen skall bli bättre än början. Men det duger naturligtvis inte i en pjäs! Pang! skall det vara när ridån faller! Så bevisar (?) Nora att hon varit en docka! Hade icke Helmer ställt möblerna som han ville? Nå! Men om frun bara behagat uttala sin vilja, skulle man nog fått se var skåpet skulle stått!
Varför gjorde hon icke det? Förmodligen emedan hon ansåg det likgiltigt: och det kunde hon ha rätt i. Var nu Nora en docka, så å la bonne heure, icke var det Helmers fel, ty han behandlade henne med förtroende såsom sin hustru, men det var icke det Ibsen ville bevisa, utan det var motsatsen han ville bevisa, men icke hade nog kraft att göra, ty han trodde icke på sin uppgift, och hans rättskänsla bröt fram emellanåt!
Vad författaren själv menat med Ett Dockhem det får man aldrig veta. Att den gjorde intryck av och allmänt uppfattades som ett manifest för den förtryckta kvinnan, väckte genast en storm, under vilken även de lugna tappade huvudet. Ty stycket bevisar ju rakt motsatsen av vad det skall bevisa. Eller är hela stycket ett bevis på vådan av att skriva teaterpjäser om allvarliga ämnen. Eller, för att välja en annan synpunkt, är den icke ett försvar för den förtryckta kvinnan utan endast en framställning av ärftlighetens ingrepp i karaktären? Då skulle författaren varit så hederlig att han även till Helmers ursäkt framdragit hans ärftligheter. Eller är det Noras dåliga uppfostran? Ja på den skyller hon rätt mycket. Varför kan icke Helmer få skylla på sin dåliga uppfostran. Eller är det hela blott en teaterpjäs rätt och slätt och en modern kurtis mot damerna, då må den gå till teaterpjäserna bland «Offentliga nöjen» och icke falla under en allvarlig diskussion, ännu mindre få den äran att ha retat mänsklighetens två hälfter mot varandra.
Emellertid kom genom ett Dockhem frågan om olyckliga äktenskap i gång. Alla fruar sågo tyranner i sina män och ansågo sig alla med mer eller mindre skäl som dockor. Så fick man i litteraturen se en hel rad med äkta män som förfalskade växlar och avbasades i slutscenen av sina fruar, utan att författarinnorna voro lika ädelmodiga som Ibsen att draga fram det ärftliga växelförfalskningsanlaget såsom ursäkt. Så fick man se män som förstörde sina hustrurs pengar, men hustrur som förstörde sina mäns fick man för rättvisans skull icke se. Oaktat allt dumt som skrevs, blev ändock så mycket vunnet, att äktenskapet avslöjades som gudomlig institution, att fordringarne på en absolut sällhet i äktenskapet nedsattes och att skilsmässa mellan oeniga makar äntligen erkändes såsom berättigad. Och det var gott!
Orsakerna till olyckliga äktenskap äro många. Först äktenskapets egen natur. Två människor, till på köpet[7 - till på köpet – в придачу] av motsatta kön, giva varandra det oförsiktiga löftet att hålla ihop hela livet.
Äktenskapet vilar sålunda på en orimlighet. Den ena utvecklas hit, den andra dit, och så går det sönder. Eller den ena står stilla, den andra utvecklas, och så går det i sär. Oenighet mellan makar kan uppstå av den grund att då två starka andar råka tillsammans och de inse att varje kompromiss är omöjlig på andra villkor än att den ena parten ger sig, så uppstår ett hat till bandet. Om de voro fria skulle de jämka; nu vilja de icke, ty det är att uppge sin personlighet. Slutligen kunna de komma därhän att de, för att icke blanda bort sin personlighet, av instinkt, av självupphållelsedrift, hata varandras tankar, och motsägelsen blir ett behov såsom varande en garanti för att var och en får behålla sig och sina tankar. Detta är ett ganska vanligt fall, som världen haft svårt att förklara. De älskade varandra, de hade samma meningar, men plötsligt utbryter denna oförklarliga antipati, och man ser blott ett par oeniga makar. Så komma de fall då så kallad otrohet skiljer makarne åt. Nu är det så illa ställt att somliga människor äro födda till monogami, således till trohet, vilken icke är en dygd, utan en egenskap, andra till polygami, således till otrohet. Råka nu motsatserna tillsammans, då blir det ett stort elände.
I naturen, åtminstone bland de högre djuren, är detta förhållande mellan könen av samma art regelbundet. Tjuren är polygamist, tuppen likaså. Anden är monogam i vilt tillstånd, men den tama (ankan) blir polygam. Kulturens inverkan således. Rovdjuren i allmänhet äro i vilt tillstånd monogamer och hanen följer honan troget under det hon har ungar. Duvornas kärlek är berömd av poeterna, och de bygga verkligen hjonelag[8 - bygga hjonelag – заключать брак (устар.)] för livet, men (ett förfärligt men för poeterna) blir ena maken sårad, skadad eller lytt, så går kärleken sin väg, och den andra söker en ny make. Detta är ju mycket opoetiskt och därför har ingen poet vågat avslöja duvornas berömda kärlek, av fruktan för damernas vrede. I allmänhet ser man i naturen att tillgång på födoämnen avgör äktenskapsförhållandet. Rovfåglarne lägga endast ett par ägg, emedan det är ont om villebråd och hanen hjälper till och med honan att ruva äggen, medan hon flyger ut på jakt, ty dessa djurs föda tas inte i varje buske. Det är ju ett rätt äktenskap. Sjöfåglarne träffas vid parningstiden. När hanen undangjort sitt kära besvär, flyger han till havs att må gott, men honan får dra till bo, ruva och skaffa mat ensam. På hösten när ungarne äro stora träffas de alla i havsbandet. Av alla honor har väl ingen det svårare än getinghonan. På hösten när hon blivit befruktad söker hon upp en bark på södra sidan av ett träd och lägger sig där i vintersömnen. Hanarne dö med första frost. När våren kommer, skall honan nu ensam bygga detta konstiga bo, med alla dess kakor, i vilka hon lägger äggen. Och sedan skall hon föda denna massa ungar. Det är ett tungt arbete naturen pålagt henne, men man har ännu icke märkt någon lust hos henne att vilja emancipera sig från naturlagen. Hon kunde dock så enkelt göra det, om hon lade sig på trädets norra sida, ty då förfrös hon, och mänskligheten skulle drabbas av den stora förlusten att icke få ha getingar. Vi se sålunda att sedligheten hos djuren är beroende av en hel mängd ekonomiska, fysiska och geologiska m. fl. förhållanden. Vi hava sett huru kulturen gör polygamister av till exempel hunden, vilken som tam får maten gratis.[9 - En polisförordning om hyndors instängande har framkallat onaturliga laster hos det trogna djuret.] Ett enda fall av polyandri anför Darwin bland de högre djuren: det är staren, i vars bo man sett flera hanar. En annan sak som i naturen förefinnes, men som vid kulturen försvinner, det är den periodiska brunsttiden. De vilda däggdjuren para sig en eller ett par gånger under den varma årstiden. Husdjuren och människan när som helst. Kan man därför säga att människan är osedligare? Nej, det beror endast därav att människan har lika god eller dålig tillgång på mat och värme åt ungarne under alla årstider, vilket djuren däremot sakna och därför måste passa på om våren för att ha ungarne färdiga för kampen innan hösten kommer. Nu beror på, om de ganska vanliga fall av polygami man ser bland männen härleda sig från några ärftliga anlag ifrån förgångna utvecklingsstadier.
Huru än må vara, så är det ett ledsamt fall i ett äktenskap, ty det är en bruten överenskommelse och stör förtroendet. Mera ledsamt ändå är, då fall av polyandri förekommer hos kvinnan, ty var mannen otrogen, så nödgade han icke därigenom sin hustru att draga upp en annans barn, men är kvinnan otrogen, låter hon sin man arbeta för en annans barn, och det är en osnygg form av stöld.
När nu äktenskapet, såsom varande en mänsklig institution av rent praktiska skäl uppfunnen, är så full med skröpligheter och stötestenar, huru kunna då så många äktenskap hålla ihop? Jo, det är det gemensamma intresset, naturens eviga mening med äktenskapet, det är barnen. Människan ligger i oupphörlig fejd med naturen, men blir oupphörligt slagen. Där gå två älskande och vilja flytta ihop för att dels få roa sig, dels få njuta av varandras sällskap. Att tala om de blivande barnen skulle anses vara en förnärmelse. Långt innan barnet kommer upptäcka de att sällheten icke var så himmelsk, och så blir förhållandet jolmigt. Så kommer barnet! Då blir allting nytt och nu först blir förhållandet skönt, ty den fula egoismen på tu man hand[10 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз] försvinner. Ett äktenskap utan barn är en ledsam händelse och är icke något äktenskap. Lagen tillstadde[11 - tillstadde (tillstãdja (2)) – позволял (устар.)] också från äldsta tider dess upplösning utan svårighet. En ofruktsam eller barnlös kvinna är mycket att beklaga, men hon blir icke dess mindre en avvikelse från naturen, därför kan hon icke se förhållandet rätt mellan man och kvinna och hennes ord borde icke betyda något. Det är därför man icke borde tillmäta Sveriges fyra nu skrivande författarinnors ord i den frågan någon större betydelse, ty de leva alla fyra i barnlösa äktenskap. Vilken skillnad också på Mamsell Bremers kvinnoideal och Leas eller Fru Schwartz’? En barnlös kvinna är icke en kvinna. Icke heller en man. Därför är det moderna kvinnoidealet en otäck Hermafrodit med icke så liten anslutning till Grecicismen. Det är sålunda barnen, som hålla hop äktenskapen.
Men nu kommer den stora bottenlösa frågan, om individen i samma stund han fortplantat sig, har skyldighet att uppge sin individualitet, att bli allt för barnen! I naturen, om vi skulle söka ett svar där, finnes väl icke vad vi kalla individualiteter. Och vad är individualitet hos människan? En samling föreställningar om vissa måls uppnående i livet; oftast gående ut på välbefinnande, stundom, då individen i sig känner en representant av det lidande släktet, en strävan att få leva för hela släktet och icke blott för sina ungar. I senare fallet få väl de egna ungarna hjälpa sig. Men Nora, idealet, kan icke anses äga några sådana tendenser. Hon längtar ut till frihet, personlig egoistisk njutningsfull Ibsenisk frihet att få ställa möblerna där hon vill, att slippa be om förlåtelse när hon gjort något dumt, frihet att få ruva över sina tankar, älta dem som lera för att av dem göra små avgudabilder, frihet från att vara amma och mor, med ett ord frihet från naturens lagar. Nora är ett romantiskt vidunder, en produkt av den sköna världsåskådning som kallas idealism och som velat inbilla människorna att de voro gudar och att jorden, var en liten himmel. Att författaren själv aktat Noras idéer som griller, visade han i en revision av sin pjäs där han låter Nora stanna. Hade Nora haft någon kallelse, vilket alls icke framgår av hennes sista repliker, skulle hon ha gått; hade hon därjämte varit en svag människa, skulle hon kanske kommit igen.
Nu är frågan: är kvinnans ställning verkligen enlig med naturen? Är hennes långa moderskap icke ett martyrium, och äro hennes frigörningsförsök så alldeles mot naturen?
Låtom oss se huru de «andra» djuren ha det. Hos de större däggdjuren med lika livslängd som människan, varar moderskapet ett eller två år. Så är hon fri, till nästa fall inträffar. Människans hona är genom kulturförhållandena bunden för livet, snart sagt. Gossarne släppas ut vid omkring 20 år, flickorna likaså, om de någonsin släppas ut. Varför släppas de inte ut förr? Därför att de icke kunna föda sig själva och skydda sig själva. Familjen är sålunda en hemlig polisinstitution inrättad av överklassen för att skydda ynglet (jag talar nämligen hela tiden om överklassen eller kulturäktenskapen). Kulturkvinnans missnöje med det långa moderskapet har sålunda något av natur i sig, och hennes skenbara opposition mot naturen är en opposition mot kulturen, likasom hennes opposition mot mannens tyranni är helt enkelt ett uppror mot samma fiende mannen reser sig mot, det upp- och nedvända[12 - upp- och nedvänd(a) – перевернутый вверх дном] samhället, fastän hon i mannen ser samhällstvånget personifierat. Hos naturmänniskan (bonden) lider icke kvinnan så mycket av ett långt moderskap. För det första emedan barnen få göra nytta vid sju, åtta års ålder; för det andra emedan hemmet icke blir unket, alldenstund mannen begagnar stugan endast när han äter och sover, och för övrigt lever i fria luften. I staden hos ståndspersoner packas man ihop i små celler, och någon beklagansvärdare varelse än en ung flicka finns väl knappt. Hennes och fångens lott likna varandra mycket. Mamma skall bevaka henne att det icke kommer någon hane av «sämre» ras och befruktar hennes barn!
Hemmet i Norden är mycket besjunget. Hemmen i södern äro mindre kvava. Det är en klimatfråga. Det nordiska hemmet med innanfönster, som fördärva luften, kakelugnar (den husliga härden![13 - den husliga härden – домашний очаг]), den långa vintern och hösten och våren, som pina människor ihop, gör i mina ögon det hemmet oskönt. Man ser det icke i sin egen familj, men man ser det i andras. Först far och mor hopkedjade med livstidsbojor. Om den ena har en tanke som den andra icke delar, så lär han sig på femton år att tiga, det vill säga hyckla. Så de långa sönerna. Hemma moral, och ute omoral. Ljuga för föräldrarne eller åtminstone förtiga. Sins emellan, sedan de slutat slåss, fortsätta de att gräla och kivas, ty det ligger i människans natur. Och så känna de föräldrarnes tysta önskan att snart se dem på en plats i livet, det vill säga att få köra ut dem! Så uppfostran. Fadrens och modrens eviga uppmärksamhet för att upptäcka deras fel. Sina fel håller man på, och man skall slutligen känna agg mot dem som bara granska och spionera en. Så kommer barnets tysta motkritik på föräldrarne, och så förlorar barnet aktningen för föräldrarne. Det är en kedja av hyckleri, och hemmet är oskönt, utom i romaner. Så komma barnen ut i livet, och känna sig så gränslöst lyckliga, att de i bästa fall bara gå hem om söndagarne och äta middag. Nu sitta föräldrarne ensamma, och våga icke ha någon mening inför varandra, av fruktan att störa husfriden, och husfriden är näst barnen familjens grundval. För dess bibehållande[14 - bibehållande – зд.: псевдосохранение] böjer sig den starkaste vilja, eller åtminstone lär han sig hyckla undergivenhet. Detta är nu en skematisk överdriven skildring, men, huru lyckligt ett äktenskap än är, vilar dock alltid något kuvat, något dolt hyckleri därunder, och på botten ligger ett ömsesidigt slaveritillstånd. Men det är väl en ofullkomlighet som vidlåder det för långa moderskapet, vilket återigen fordras av kulturen.
Att lyckliga äktenskap givas, det är ett sällsynt sammanträffande av en hel mängd gynnsamma omständigheter, såsom överensstämmelse i lynnet, smak, fel. Och där båda parterna hava på en gång fattats av tycke för[15 - fattas av tycke av: fatta tycke för – почувствовать симпатию к] varandra, där finnas de största garantier för lycka, ty kärleken är en naturmakt, som överlever individens resonemang, övergår i kraft hans vilja och trotsar vilka stormar som helst, vilka griller som helst. Det är i sådana fall kärleken får, oaktat sin skenbart egoistiska tendens, då det synes mest röra de båda parterna och icke barnen, något stort och berättigat i sig, och den skulle oftare få frihet att verka om könen fingo friare umgås, ty nu är det mannen som har initiativet och flickan sitter och väntar att han skall komma, den rätte, men när den rätte icke kommer, så tar hon den första bäste.
Att emellertid nu, under nuvarande förhållanden, rycka ut kvinnofrågan ur sitt sammanhang är omöjligt och skadligt. Kvinnans begär efter frigörelse är samma sak som mannens oroliga begär efter frigörelse. Låtom oss därför emancipera männen från sina fördomar, så skola nog kvinnorna bli frigjorda. Men vi skola arbeta på det målet tillsammans som vänner och icke som fiender. Vad kvinnan av framtiden, en närmare eller fjärmare, har ovillkorlig rätt att fordra, det vill jag nu, för att fria mig från misstanken om reaktionära meningar, framlägga under denna rubrik:
KVINNANS RÄTTIGHETER
som enligt naturen henne tillkomma, men genom den förvända samhällsordningen (icke genom männens tyranni) blev henne berövade
1:0. Rätt till lika uppfostran med mannen. Härmed är icke meningen, jag kan icke nog ofta upprepa det, att kvinnan nu skall inbilla sig det hon höjes till mannen, genom att lära sig alla de onyttigheter denne nu får stoppa i sig. Framtiden, som skall avskaffa skillnad mellan folk- och elementarskolor, studentexamen och alla andra examina, skall en gång känna sig skyldig att införa en enda gemensam borgerlig examen, vilken skall ersätta konfirmationen. Denna examen skall vara en och samma för man och kvinna, och endast omfatta en fullständig kännedom om konsten att läsa, skriva och räkna samt kunskap om födelselandets lagstiftning, om medborgerliga rättigheter och skyldigheter, samt ett levande språk. Den som sedan vill lära sig vad Cicero ansåg om Lucius Sulla och vad Moses hade för avsikter med Israels barn, den må göra det, om han nämligen får tid med sådan lyx, då framtiden kommer att fordra av varje medborgare, att han arbetar med sin kropp för sitt uppehälle, såsom naturen bestämt det.
2:0. Skolorna skola vara gemensamma för gossar och flickor, så att de båda könen tidigt lära känna varandra, och icke som nu, att gossarne gå och inbilla sig att flickorna äro änglar, och flickorna tro att gossarne äro riddare. Härigenom undvikas även alla dessa fantasiens och brådmogenhetens stumma synder, vilka hava sin grund i könens isolering.
3:0. Flickan skall äga samma frihet att «gå lös» och välja sällskap var hon vill.
4:0. Fullständig likställighet mellan könen skall avlysa det vedervärdiga hyckleri, som kallas galanteri, eller artighet mot damerna. En flicka skall sålunda icke fordra att en gosse stiger upp och lämnar sin plats, ty det är slavens underdånighetstecken, och en bror skall icke vänjas vid att systrarne bädda upp hans säng eller sy i hans skjortknappar; sådant skall han göra själv.
5:0. Kvinnan skall hava rösträtt. När i framtiden hennes konfirmation består i ett förhör i det samhälles lagstiftning hon lever i, och då samhället varje år, liksom bolagen nu, blir skyldigt lämna en årsberättelse till varje medborgare, skall kvinnan lika gott som mannen kunna döma om åt vilken person eller sak hon ger sin röst.
6:0. Kvinnan skall vara valbar till alla sysslor, vilket icke blir svårare under en självstyrelse, än nu, då hon inkonsekvent nog kan bli regent. Självstyrelsen blir icke yrkesstyrelse, utan sådan som nu kommunalstyrelsen är, ett förtroendeuppdrag att utföras på lediga stunder. Finnes någon klokare och bättre ägnad till styrelse än en gammal moder, vilken i moderskapet och hushållet lärt både regera och förvalta? (Våra förfäder hade en sådan vördnad för gamla kvinnors förstånd att de tillskrevo dem ett övernaturligt vetande.)
7:0. Genom detta skola sederna förmildras och lagarne även, ty ingen har lärt sig överseende så som en mor, ingen har lärt sig huru tålig, huru litet fordrande man får vara med de felfulla människobarnen.
8:0. Kvinnan skall vara befriad från krigstjänst. Den som anser detta vara en orättvisa, må taga i betraktande att naturen av henne utkräver vederlag i det tunga moderskapet. För övrigt blir det i framtiden icke något ärofullt att göra gendarmtjänst. Det blir en plikt bara.
9:0. Som framtidens samhälle kommer att genom en rättvis fördelning av naturens gemensamma rikedomar, tillförsäkra alla som födas uppehälle och undervisning, blir äktenskapet såsom en garanti för dessa fördelar onödigt. Man och hustru avsluta ett kontrakt, muntligt eller skriftligt, om ett förbund, på huru lång tid de vilja, som de utan lag eller evangelium äga rätt upplösa när de behaga; att härigenom icke kan förekomma sådant som att två hanar vilja äga samma hona, det är givet, men striden skall icke bli så grym, och honan blir den som avgör valet, vilket nu ej är fallet, ty ingen skall behöva gifta sig för pengar eller rang, när dylikt ej mer finnes till. Urvalet blir härigenom naturligt och rasen skall därigenom förbättras.
Detta om framtidens kvinna och äktenskap. Vad som under nuvarande förhållanden kan göras för äktenskapets rimliga förbättrande det är:
1:0. Att umgänget mellan gossar och flickor blir friare.
2:0. Att uppfostran för gossarne förenklas, så att den med rättvisa kan även för flickorna förenklas.
3:0. Att flickan slipper (liksom gossen) läsa så mycket om det förflutna, men tvingas taga kännedom om det nuvarande samhällsskicket, så att hon
4:0. Kan med allra snaraste få rösträtt.
5:0. Det falska galanteriet upphör av sig själv och man och kvinna umgås såsom männen nu. Icke så att männen hålla ensamma banketter, som sluta med en skål för kvinnan, vilken sitter hemma och äter gröt och mjölk.
6:0. Civiläktenskap införes, varigenom skilsmässan underlättas. Icke därför att det är troligt man skall skiljas oftare än förr; lättheten att få bli skilda skall göra att bandet kännes mindre hårt och att mannen tas ur den föreställningen att han äger kvinnan. Barnen skola nog fortfarande hålla ihop makarne, såvida icke svårare fall inträffa.
Det vidriga lagbudet om varning av prästerskap eller obligatorisk «rymning» skulle sålunda utgå.
7:0. Lagparagraferna om mannens målsmanskap upphäves.
8:0. Kvinnan blir myndig vid 18 år, utan alla inskränkningar.
9:0. Äktenskapsförordet och Boskillnaden bli obligatoriska.
10:0. Kvinnan äge rätt (efter uppfostrans likgörande med mannens) att besätta alla platser, och öva vad sysselsättning hon vill. (Men att nu insläppa ett par millioner kvinnor i arbetsmarknaden skulle göra konkurrensen blodig. Här måste man kanske nedlåta sig, under nuvarande förhållanden, till en inkonsekvens, såvida icke möjligen ett överlopp av arbetskrafter skulle pressa fram det nya samhällskicket.)
11:0. Mannen vare skyldig vid äktenskaps ingående underhålla en livförsäkring, så att han vid dödstillfälle ej lämnar hustru och barn i nöd, i synnerhet vare detta en skyldighet, då han dragit kvinnan från en inbringande syssla.
12:0. Kvinnan bibehåller sitt namn, och äger icke antaga mannens titel i femininum, ty titeln är under nuvarande förhållanden en egendom, ofta ganska dyrt förvärvad, och av pengars värde. Likställigheten fordrar detta. Och därigenom skall mången kvinna undgå frestelsen att köpa en titel för sina pengar. Gossar uppkallas efter fadren och flickor efter modren.
13:0. Skillnad i säng och säte från början bör bli hävd. Ty, något så mot «sedligheten» stötande som gemensam sängkammare och säng, straffar sig själv, och ger anledning till förhållandets grummel, äckel, leda och än värre saker. Kvinnan skulle därigenom få en friare ställning och behålla äganderätten till sin kropp.
14:0. Hustrun skall, i händelse hon är blott sin mans hustru och barnens mor, utan att äga en självständig syssla, ha ett apanage till kläder och nöjen. Hon skall icke ha lön, icke ha kläder i form av en present, för vilken hon skall tacka. Men hon skall då också ha rättighet att betala sina nöjen själv, även i mannens sällskap, och slippa att bli bjuden.
15:0. Förvärvar kvinna något genom syssla under äktenskapet, och icke sköter huset, vare hon skyldig av det förvärvade lämna till huset lika mycket som mannen. Arbetar hon även för huset, behålle hon sitt, ty hennes arbete inomhus skall därigenom komma att anses såsom tillskott och icke som nu, såsom en slavtjänst.
Interview
Förf. Har herrn nu fått klart för sig vad jag menar?
Interv. Jo alldeles tillräckligt!
Förf. Inga missförstånd alltså? Det är gott!
Interv. Herrn har vågat angripa Ibsen; det är farligt gjort!
Förf. Den som angripit Carl XII, herre, den fruktar varken fan eller trollen! Sju resor har jag fallit och stått upp igen; tål väl falla en gång till! För övrigt har jag bara angripit Ett Dockhem såsom codex! Jag tycker inte om codexar! Slår man fast en codex, så sitter han där i minst tjugofem år och så kommer man inte ur fläcken[16 - kommer man inte ur fläcken – не сдвигается с места]! Vad Ibsen beträffar, så har hans exempel visat farorna av skönlitteraturen. Han skrev Brand mot kristendomen, och läsarne gjorde en kristendomscodex av den! Det var ju skönt! Han skrev Gengangere mot osedligheten, och de sedliga gjorde den till en osedlighetscodex. Han skrev Folkefienden mot samhället och samhällets värsta fiender’kastade sten efter honom. Så där är det att vara Moses på berget och tala tungomål med ett blått skynke över huvudet. Han skrev om sin ungdoms sorger och bitterhet i Kongs-Emnerne, och en filosofie kandidat i Hälsingfors skriver en akademisk avhandling om den och bevisar att den var ett rent historiskt drama. Om kandidaten gått mera rationellt till väga[17 - gå… till väga – действовать] skulle han skrivit till Ibsen och frågat honom om det förhöll sig så; då skulle han, såvida Moses hade svarat honom, fått reda på saken. Ibsen tog av skynket en gång och talade mänskligt tungomål. Det var som vi minnas efter Gengangere. Då desavouerade han sig själv! Kanske han vill bli missförstådd. Gott, då har jag förstått Dockhemmet bäst av alla. Men lämnom detta. Är det något annat herrn har missförstått?
Interv. Jo, herrn är socialist!
Förf. Javisst! Som alla upplysta människor nu för tiden. Har jag inte lov till det?
Interv. Jag undrar det?
Förf. Undrar ni? Grundlagen vill ingens samvete tvinga eller tvinga låta! Sålunda har jag rätt till det! Men om herrn kallar mig anarkist, så ljuger herrn. Är det något vidare?
Interv. Jo, herrn har skrivit själv en pjäs om kvinnan, som jag inte förstår!
Förf. Det kan vara mitt fel, men det kan vara hernns. Ni menar Herr. Bengts hustru! Jo, kära herrn, det är 1:0 ett angrepp på kvinnans romantiska uppfostran. Klostret, det är pensionen! Riddaren, det är han; alla äro riddare för våra unga flickor. Så komma de i Iivets verkligheter, då får hon se att han är en bonde. Han tror hon är en fjolla, men verkligheten utvecklar henne till en kvinna, vilket pensionen icke kunde göra. 2:0 är det en apologi för kärleken såsom naturkraft, vilken överlever alla griller och kuvar den fria viljan. 3:0 är det ett uppskattande av kvinnans kärlek såsom varande av högre art (med tillsats av modrens kärlek) än mannens. 4:0 är det ett försvarstal för kvinnans rätt att få äga sig själv. 5:0 är det en teaterpjäs, och det är synd. Men det fick sitt straff. En romantisk dogg, som hade för låg panna, bet mig i benet och ville bevisa mig att jag var romantikus, just då jag angrep och förlöjligade romantiken och det var rätt åt mig, för man kan låta bli att skriva teaterpjäser när man vill tala allvarsamt. Kom ihåg att alla teaterpjäser annonseras under «Offentliga nöjen».
Interv. Men herrn angriper ju på ett oförklarligt sätt kvinnofrågans försvarare och själv är herrn ju radikal!
Förf. Just så! Jag angriper det oförsvarliga sätt varpå frågan behandlas. Och kvinnofrågan har fått en ful kurtis-anstrykning i våra dar.
Hela Dockhemmet är ett gammalmodigt romantiskt galanteri, fullt av idealistiska skröpligheter. I Frankrike har Dumas fils velat ge rösträtt nu, åt alla dessa prästuppfostrade pensionsflickor. Vet herrn vad följden skulle bli? Jo, att jesuiter och kapuciner genast skulle röstas in igen i landet och kejsarinnan Eugénie sättas på tronen! Jag har angripit kvinnans försök att emancipera sig från barnaföderi, icke från vaggan och köket. Jag har angripit kvinnans åtrå att få förstöra mödrarne genom att lära dem latin, likasom fädren blivit förstörda förut. Jag har, hör på det herre, och skriv upp det, jag har angripit äktenskapet under nuvarande förhållanden, jag har visat att en fullkomlig sällhet är orimlig, jag har visat att kvinnan under nuvarande förhållanden är ofta (icke alltid) genom uppfostran bliven en tossa, jag har alltså, skriv upp det herre, angripit kvinnans uppfostrare, kyrkans äktenskap och männens galanteriemancipation, jag har alltså icke angripit kvinnan utan jag har angripit, skriv opp detmed stora bokstäver, De Nuvarande Förhållandena.
Kvinnan behöver icke mitt försvar! Hon är modren, och därför är hon världens härskarinna. Och den frihet hon begär nu, det är samma frihet alla män begära! Den skola vi skaffa oss som vänner, icke som fiender, ty som sådana få vi ingenting. Har herrn nu förstått?
Dygdens lön
När modren dog var han tretton år. Det var för honom såsom om han förlorat en vän, ty under det år modren låg till sängs, hade han liksom gjort hennes personliga bekantskap, något som föräldrar och barn sällan göra. Han var nämligen tidigt utvecklad och hade ett gott förstånd; hade läst mycket mer än skolböckerna, ty fadren, som var professor i botanik vid Vetenskapsakademien, hade ett gott bibliotek. Men modren hade icke fått uppfostran, hade som gift varit mannens första hushållerska och de många barnens sköterska. När hon nu blev sängliggande vid trettionio års ålder, med krafter uttömda av många barnsängar, många års nattvak, (hon hade icke sovit en hel natt på sexton år), och då hon icke vidare fick befatta sig med hushållet, råkade hon göra bekantskap med sin andra son i ordningen; den äldsta var kadett och var bara hemma om söndagarne. Som hon upphört att vara husmoder och endast var patient, försvann detta gammaldags disciplinförhållande, vilket alltid ställer sig mellan föräldrar och barn. Den trettonårige sonen satt nästan alltid vid hennes bädd, när han var ledig från skola och läxor, och då läste han högt för henne. Mycket hade hon att fråga och mycket hade han att upplysa; därigenom borttogs mellan dem dessa gradtecken, som ålder och ställning upprest, och skulle någon nu vara den överlägsne, så var det sonen. Men modren hade mycket att lära honom ur sitt förflutna liv, och därigenom voro de omväxlande lärare och lärjunge. De kunde slutligen tala om allt. Och sonen, som då befann sig vid manbarhetens inträdande, fick mången, med modrens finkänslighet och könsskillnadens blyghet, meddelad upplysning om det mysterium, som kallas släktets förökelse. Han var ännu oskyldig, men hade i skolan sett och hört mycket, som var honom motbjudande och upprörde honom. Modren förklarade allt som förklaras kunde, varnade honom för ungdomens farligaste fiende och tog ett heligt löfte av honom, att han aldrig skulle låta förleda sig att besöka dåliga kvinnor, icke en gång av nyfikenhet, ty ingen kunde lita på sig själv i sådana fall. Och hon hänvisade honom till ett sobert levnadssätt och till umgänge med Gud i bönen när frestelsen skulle komma.
Fadren var djupt försänkt i den själviska njutningen av sin vetenskap, vilken var en sluten bok för hans hustru. Han hade, just när modren låg på sitt yttersta,[18 - låg på sitt yttersta – лежала при смерти] gjort en upptäckt, som skulle göra hans namn odödligt i den lärda världen. Han hade nämligen på en avstjälpningsplats utanför Norrtull hittat på en ny varietet av Svin-mollan, vilken hade böjda hår på det eljest rakhåriga blomfodret; och just nu låg han i underhandling med vetenskapsakademien i Berlin att få varieteten upptagen i Flora Germanica, och väntade han varje dag svar, om akademien ville odödliggöra honom genom att låta växten få bära namnet, som i sin helhet skulle lyda: Chenopodium molle B; Wennerstrcemianum. Vid dödsbädden var han tankspridd, nästan frånvarande, ovänlig närapå, ty han hade just fått akademiens jakande svar, och det grämde honom, att icke han kunde glädja sig, och sin hustru än mer, med den stora nyheten. Ty hon hade endast sina tankar på himmelen och på sina barn. Att nu komma och redogöra för henne om ett krokhårigt blomfoder, föreföll honom själv löjligt; men, försvarade han sig, det var icke frågan om ett krokhårigt eller rakhårigt blomfoder, det var frågan om en vetenskaplig upptäckt, och vad mer var, om hans framtid, om hans barns framtid, då ju fadrens ära var deras bröd.
När hustrun var död om aftonen, föll han i djup gråt; han hade icke gråtit på många, många år. Han kände alla dessa fasans samvetskval över begångna, låt vara små, oförrätter, ty han var en förträfflig, exemplarisk äkta man, han kände ånger och blygsel över sin ovänlighet, sin tankspriddhet dagen förut, och i ett ögonblick av tomhet, fick han upp ögonen för det lumpet själviska i sin vetenskap, vilken han inbillat sig ha varit för mänskligheten. Men dessa rörelser räckte icke länge. Det var som att glänta i en dörr[19 - att glänta i en dörr – приоткрыть дверь] med fjäder på; den slog strax igen, och följande morgon, sedan han skrivit formulär till begravningskorten, satte han sig och skrev en tacksamhetsadress till vetenskaps-akademien i Berlin. Därpå återgick han till arbetet ner i akademien. När han kom hem om middagen, ville han gå in till sin hustru och tala om sin glädje, ty hustrun hade alltid varit honom den trognaste vännen i sorgen, och den enda livet skänkt honom, som icke var avundsjuk på hans framgångar. Nu kände han en stor saknad efter denna vän, av vilken han alltid kunde påräkna «medhåll» som han sade, som aldrig sade honom emot, emedan hon inte visste vad hon skulle säga emot, då han bara gav henne de praktiska resultaten av sina forskningar. Ett ögonblick tänkte han göra bekantskap med sonen, men de kände icke,varandra, och fadren fann sig alltid i den ställning mot sonen, som en officer mot sin soldat. Hans rang förbjöd honom ett närmande, och sonen var honom för övrigt misstänkt, emedan denne hade ett skarpare huvud än fadren och även därför att han läst en hel hop nyare böcker, dem fadren icke kände, varav stundom kunde inträffa att fadren, professorn, satt som en okunnig inför sonen, gymnasisten. Vid sådana tillfällen måste fadren antingen yttra sitt förakt över de nya dumheterna eller också begagna maktspråk och säga, att skolpojkar skulle läsa över sina läxor. Då kunde hända att sonen svarade med att förete en «läxbok», och då blev professorn ursinnig, menande att de nya läroböckerna voro «åt helvete».
Fadren slöt sig in i sina herbarier och sonen gick sin väg för sig.
De bodde på Norrtullsgatan till vänster från Observatorieplanen. Ett litet envånings stenhus, omgivet av en vidsträckt trädgård, som förr i tiden tillhört gartnersällskapet, hade genom arv tillfallit professorn. Men som han studerade den descriptiva botaniken utan att bry sig om den vida intressantare växtfysiologien och morfologien, vilken i hans ungdom ännu låg i sin linda,[20 - låg i sin linda – зарождалась] var den levande naturen för honom nästan främmande. Han lät därför trädgården med dess många härligheter växa igen och förfalla, samt arrenderade ut den åt en trädgårdsmästare mot villkor att han och hans barn skulle få behålla vissa friheter. Sonen begagnade trädgården som park, njöt av dess natur som natur, sådan den var, utan att bry sig om att taga den vetenskapligt.
Hans karaktär var som en illa gjord kompensationspendel: för mycket av modrens mjuka metall, för litet av fadrens hårda. Därför slitningar och ojämn gång. Än ytterligt känslofull, än hård, skeptisk. Modrens död tog honom mycket djupt. Han sörjde henne så, att hon blev i hans minne apoteoserad såsom inbegreppet av allt gott, skönt och stort. Sommaren som följde därpå tillbragte han med grubblerier och romanläsning. Men sorgen, och sysslolösheten icke minst, hade skakat om hela hans nervliv och satt hans fantasi i verksamhet; tårarne hade varit som ett varmt aprilregn, vilket väcker fruktträden så att de narras gå i blom för att sedan frysa: majfroster innan befruktningen är fullbordad. Han var femton år, den tidpunkt då kulturmänniskan är manbar och mogen att ge liv åt kommande släkten, varifrån hon hindras av brist på föda åt ungarne. Han stod sålunda i begrepp att inträda i det minst tioåriga martyrium som den unge mannen har att genomgå under strider mot den allsvåldiga naturen, innan han får tänka på att förvärva rättighet att uppfylla naturens lag.
* * *
Det är i Pingsttiden en varm middag. Äppelträden stå vita av blom, som naturen med slösande frikostighet vräker ut. Vinden skakar kronorna och frömjölet yr omkring i luften; somt kommer till sin bestämmelse och väcker liv, somt faller på jorden och förgås. Vad bryr sig den oändligt rika naturen om en handfull mjöl mer eller mindre! Och när blomman är befruktad, fäller hon sina skära blad, som snart ligga vissna på sandgången, tills de ruttna vid nästa regn, upplösa sig, gå ner i jorden och stiga upp igen genom saven för att åter bli blomma och den gången kanske frukt. Men nu börjar striden: de som varit nog lyckliga att komma åt solsidan de gå till; fruktämnet sväller och om icke frost inträffar blir det snart fruktkart; men de som råkat komma åt norr, alla stackare, som sitta i skuggan av de andra och aldrig få se solen, de vissna och falla av och trädgårdsmästaren krattar ihop dem och kör dem i skottkärran upp till svingården. Och nu står äppelträdet med grenarne tyngda av halvmogen frukt, små trinda gullgula kartar med rosenröda kinder; nu gäller en ny strid; få de alla leva, då brista grenarne av tyngden och trädet dör. Därför kommer stormen! Då gäller det att ha starka skaft och kunna hålla sig kvar; ve de svaga, ty de voro dömda till undergång. Så kommer viveln! Den har också fått liv och har en skyldighet mot sitt kommande släkte! Och så äta larverna upp äpplet ända till skaftet och så faller det ner på sandgången. Men masken har smak, och den väljer de starkaste och sundaste, ty eljest skulle det bli för många starka i livet, och då blev kampen alltför livlig.
Men i kvällstunden när mörkret kommer, då börja djurens dunkla begär att vakna. Nattskärran lägger sig på den nygrävda varma trädgårdssängen och lockar sin make. Vilken? Det får hanarne avgöra!
Och huskattan smyger mätt och varm ut från spiselvrån efter att ha druckit sin nysilade aftonmjölk och trampar försiktigt mellan narcisser och gula liljor, rädd att bli våt och ruggig av daggen innan älskaren kommer. Och så luktar hon på den nyspruckna lavendeln, och så lockar hon. Från grannens plank kommer den svarta katten bred i ryggen som en mård, och han svarar på locket; men så kommer trädgårdsmästarens trefärgade katt från ladugården, och nu blir det strid. Den svarta, mjuka matjorden yr om dem, och nysådda rädisor och spenatplantor ryckas ur sin stilla sömn och sina framtidsdrömmar. Den starkaste segrar och honan väntar neutral på att mottaga segrarens frenetiska omfamningar. Den besegrade flyr för att söka en ny strid, där han är den starkaste.
Och naturen ler, nöjd, ty den vet icke av någon annan trolöshet än den mot hennes bud, och hon ger den starkare sin rätt, ty hon vill ha starka barn, om hon så skall döda den lilla individens «oändliga» jag. Och intet pryderi, inga betänkligheter, inga bekymmer för följderna, ty naturen ger alla mat – utom människan.
Han gick ut i trädgården, sedan supén var slut och fadren satt sig vid sängkammarfönstret att röka pipa och läsa aftontidningar. Han gick fram åt gångarne och kände alla dessa dofter, som växten endast sprider när han står i blom, det finaste och starkaste destillat av eteriska oljor, som skola i sig koncentrera individens hela kraft för att höja sig till släktrepresentant. Han hörde myggens bröllopssång över lindarne, klagande som en sorgesång för vårt öra, han hörde nattskärrans spinnande locktoner, kattornas brånande skrik, som om döden och icke livet skulle skänka arv; tordyvelns surrande, nattfjärilns flaxande, läderlapparnes pip.
Han stannade framför ett narciss-stånd, bröt en blomma och luktade på den tills tinningarne bultade. Han hade aldrig sett så noga på den blomman. Men förleden termin hade han i Ovidius läst om den sköna ynglingens förvandling till narcissusblomman. Han hade icke funnit någon vidare mening i denna myt. En yngling, som av obesvarad kärlek får denna brånad vänd mot sig själv och slutligen förtäres av lågan, förälskad i sin egen bild, som han ser i källan! Nu, när han betraktade dess vita kalkblad, dessa bägarblad, vaxgula som en sjuklings kinder, och med dessa fina röda strimmor som dem man ser på en lungsiktig, där blod sprängts ut i hudens yttersta finaste kärl under trycket av en upprepad hosta, kom han att tänka på en kamrat i skolan, en ung adelsman, som gått som sjökadett om sommaren och vilken hade detta utseende.
När han luktat länge på blomman försvann den starka nejliklukten och lämnade en äcklig, såpaktig stank efter sig, som kväljde honom.
Han vandrade framåt tills gången krökte in åt höger under en välvd allé av huggna almar. I halvdunklet såg han längst fram i perspektivet den stora gröna slänggungan som rörde sig fram och åter. På bakbrädan stod en flicka och satte den i gång genom att böja knäna och kasta kroppen framåt under det att hon höll i sidostängerna med upplyftade armar. Det var trädgårdsmästarens dotter som gått fram i Påskas och nyss fått lång klänning. Men i kväll hade modren låtit henne ta på en halvlång, som hon skulle slita ut hemma. När hon fick se den unge herrn, blev hon först generad över att hon visade strumporna, men hon stod kvar; och herr Theodor gick fram och såg på henne.
– Stå inte där, herr Theodor, sade flickan, som fick gungan i full fart.
– Varför får jag inte stå här, svarade denne, som kände draget av hennes fladdrande kjolar fläkta om sina heta kinder.
– Fy nej, sade flickan.
– Får jag komma in, skall jag gunga Augusta, sade herr Theodor och kastade sig med fart in i gungan.
Och så stod han mitt emot henne inne i gungan. Och när gungan gick upp, svepte hennes klänning om hans ben, och när den gick ner, stod han lutad över henne och såg henne rätt in i ögonen, som lyste av rädsla och behag; och den tunna bomullskoftan smög tätt efter de unga brösten, som skarpt tecknade sig under det randiga kattunet; och hennes mun stod halvöppen, så att de vita friska tänderna logo emot honom som om hon ville bita honom eller kyssa honom. Allt högre gick gungan ända tills hon slog emot lönnens högsta grenar. Då uppgav flickan ett anskri och föll i hans armar, så att han måste sätta sig på bänken. När han kände den mjuka varma kroppen rycka och på samma gång trycka sig mot hans, gick det som ett elektriskt slag genom hela hans nervsystem, det svartnade för hans ögon och han skulle ha släppt henne, om han icke känt hennes vänstra bröst mot sin högra överarm. Gungan saktade. Hon sprang upp och satte sig på bänken mitt emot. Och så sutto de och såg ner, men vågade icke se varandra i ansiktet. När gungan stannat, steg flickan ur och låtsades svara på någon som icke ropat henne; och herr Theodor blev ensam.
Blodet sprang i hans ådror. Han kände sin livskraft fördubblad. Men han visste icke klart vad som hänt. Han föreställde sig dunkelt han var en elektrofor, vars positiva elektricitet under en urladdning förenat sig med den negativa. Och detta under en svag, till det yttre kysk, beröring med en ung kvinna. Sådant hade han icke erfarit då han till exempel under brottningslekar på gymnastiken hållit kamrater hårt omfamnade. Han hade sålunda känt det kvinnligas motsatta polaritet och han erfor nu vad det ville säga att vara man. Och han var man. Icke en brådmognad, som genom våld på naturen kommit att slå ut förtidigt, ty han var en stark, härdad, frisk yngling.
När han nu vandrade i gångarne, kände han alltså nya tankar stiga upp. Livet tycktes honom allvarligare, känslan av plikt och skyldighet trädde fordrande fram. Men han var endast femton år. Han var icke konfirmerad än, kunde ännu icke på många år inregistreras i samhället och följaktligen icke tänka på att föda sig, mycket mindre en kvinna och barn. Hans allvarliga sinnesförfattning lockade honom nämligen icke till några tankar på lösaktighet, utan kvinnan var för honom något för livet; hans andra pol, hans komplement. Nu var han andligen och kroppsligen mogen för att gå ut i världen och skaffa sig bröd. Vad hindrade honom? Hans uppfostran, som icke lärt honom något nyttigt; hans sociala ställning, som förbjöd honom gå ner till handarbetet; kyrkan, som icke fått hans ed på att vara prästerskapet trogen; staten, som icke fått hans ed på att vara Bernadotte och Nassau trogen; skolan, som icke ännu fått dressera honom för att vara mogen för universitetet; överklassens hemliga ordensförbund mot underklassen; ett helt berg av fånigheter låg över honom och hans ungdom. Det var för honom, nu sedan han kände att han var man, såsom om hela den förestående uppfostran var ett institut, där han skulle kastreras först innan man vågade släppa honom in i harem, där en manbarhet skulle varit farlig, ty någon annan idé i allt detta kunde han ej upptäcka. Så försjönk han åter ner i sitt nuvarande tillstånd av omyndig. Han tyckte sig vara en planta av bleksallat, som man binder ihop och sätter under en blomkruka, för att den skall bli så vit och mör som möjligt och för den skull hindras att i solljuset få skjuta gröna blad, gå i blom, och minst av allt, gå i frö.
Under dessa tankar gick han av och an på trädgårdsgångarne tills klockan tutade tio i Adolf Fredrik. Då vände han åter till byggningen för att gå upp och lägga sig. Men farstudörren var stängd. Han måste knacka på kökskammarfönstret. Huspigan kom i underkjolen och öppnade och han kunde se hennes bara axlar Över linnet, som fallit ner.
Allt svärmeri försvann i ett ögonblick och han ville ta fatt i henne, trycka hennes bröst, para sig, med ett ord, ty nu var kvinnan endast hona för honom. Men flickan hade kommit in och slagit igen dörren efter sig. Då skämdes han och gick upp på sin kammare.
Väl kommen upp öppnade han fönsterna, doppade huvudet i handfatet och tände sin lampa.
När han kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull[21 - för mera säkerhets skull – по большей части просто так], ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modren, och så fick han ont samvete. En fluga, som kom in på lampglaset och med brända vingar snurrade på nattduksbordet, ledde hans tankar på annat ut i det obestämda, och sedan han lagt bort Arndt, tände han en cigarr. Han hörde hur fadren drog av sig stövlarne i sängkammaren på nedra botten; hur han knackade ur pipan mot kakelugnskransen; slog i ett glas vatten ur karaffinen, och gjorde sig i ordning att gå i säng. Så tänkte han hur ensamt denne skulle känna det nu då hans hustru var borta. Förr kunde han höra genom trossbotten huru de förtroligt samspråkade med halv röst om saker som de alltid voro ense om; men nu hördes icke någon röst mer, endast de döda ljuden av en människas styrande och ställande om sin person, vilka likt figurerna i en rebus måste ställas i hop för att få något liv av dem.
Slutligen lade han bort cigarren, släckte lampan och läste tyst Fader vår, men kom inte längre än till femte bönen förr än hän somnade.
Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. Var och när mindes han ej, ty han var alldeles bedövad och han föll strax i sömn igen.
På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. Föll åter in i sina tankar på framtiden, vilken låg tungt över honom och tryckte kvävande på hela hans tillvaro. Han såg med fruktan huru sommaren gick, vilken med lovets slut åter skulle sätta honom i det förnedringstillstånd som skolan erbjöd, där varje tanke skulle dödas under andras, där självverksamheten hjälpte till intet, då endast ett bestämt antal förflutna år kunde föra honom fram till målet. Det var som att göra en resa på ett godståg; lokomotivet måste stå så och så länge på stationen, och när ångtrycket blev för starkt av brist på kraftförbrukning, måste man öppna säkerhetsventilen. Trafikstyrelsen hade uppgjort tabellen och man fick icke komma för tidigt till stationerna. Det var huvudsaken.
Fadren såg att sonen bleknade och blev mager, men det trodde han var av sorg efter modren.
* * *
Så kom hösten. Först med skolan. Han hade under sommarens ensliga umgänge med vuxna människors liv och strider i romanerna blivit van att betrakta sig som en vuxen. Nu kommo lärarne och duade honom. Kamrater, pojkar, som ännu icke respekterade den kroppsliga friheten, tilläto sig handgripligheter[22 - tilläto sig handgripligheter – давали волю рукам], vilka nödgade honom till dylika. Och denna bildningsanstalt, som skulle förädla honom till inträde i samhället, vad lärde den, och huru förädlade den? Läroböckerna voro endast samt och synnerligen skrivna under överklassens kontroll och gingo alla ut på att få underklassen att tillbedja överklassen. Lärarne talade ibland med rörelse till lärjungarne om huru otacksamma de voro; de visste icke, vilka fördelar deras föräldrar gåvo dem genom att skänka dem denna bildning, som så många fattiga fingo försaka. Nej, i sanning, de unga voro icke nog fördärvade ännu att kunna genomskåda hela denna gränslösa utsträckning av bedrägeriet och dess fördelar. Gav undervisningen någon enda gång en ren glädje genom det undervisade själv? Nej! Därför måste lärarne oupphörligen vädja till lärjungarnes lägre passioner, ambitionen (ett snyggare namn på den lumpna äregirigheten att vara högre skattad än de andra), intresset, fördelarne. Vilken eländig maskerad denna skola! Icke en enda av ynglingarne trodde på välsignelsen av att uppräkna hatade konungar, lära sig obrukbara språk, att bevisa axiomer, definiera självklara saker, räkna ståndarknappar på örterna och ledgångarne på insekters bakben, för att slutligen icke veta mer än att de hette så och så på latin. Huru många långa timmar försattes icke för att förgäves söka vetenskapligt dela en vinkel i tre lika stora delar, då det kunde «ovetenskapligt» (d. v. s. praktiskt) göras på en minut med en gradskiva.
Vilket förakt för allt som var nyttigt! Systrarne, som läste Ollendorffs franska grammatika, de kunde tala franska efter två års förlopp, gymnasisterna kunde inte säga ett ord efter sex år. Och med vilket överhögt medlidande de uttalade ordet Ollendorff, såsom inbegreppet av allt dumt, som var gjort sedan världen skapades.
Men när systrarne begärde en förklaring och frågade, om icke språket var gjort för att uttrycka människans tankar, så svarade den unge sofisten med en fras, lånad av en lärare, som sett den citeras såsom Talleyrands: Nej, språket är gjort för att dölja människans tankar. Detta kunde naturligtvis inte en ung flicka fatta, ty sina infamier förstå männen att dölja, men hon trodde att brodern var rysligt lärd och hon disputerade icke vidare.
Och så den förfalskade estetiken, som kastade sin slöja av lånad glans, falsk skönhet över alltsammans. «Stå stark du ljusets riddarvakt», fick man lära sig sjunga, «med mod på dina skilda banor!» Vilken riddarvakt, med adelsbrev, studentbrev, falska attester allesammans, efter vad de själva kunde inse; åt ljuset, det vill säga åt överklassen, som hade sitt förfärliga intresse av att hålla underklassen i mörker genom skolor och religion. «Och framåt, framåt på ljusets bana!»
Alltid kallades saken vid omvänt namn! Naturligtvis därför att då en «underklass» skulle komma med ljus, det då skulle vara preparerat att få det till att han kom med mörker! Du unga, «friska» kämpahär! Så friska de voro, alla dessa, enerverade av sysslolöshet, otillfredsställd drift, äregirighet, förakt för alla som icke hade råd att bli studenter! O, de överklassens poeter, som ljugit så vackert! Voro de bedragare eller bedragne?
Vad talade alla dessa ynglingar om i vardagslag? Om studierna? Aldrig! På sin höjd om ett betyg! De talade om liderlighet. Från morgon till kväll! Om möten med flickor; om biljardspel, om punsch, om könssjukdomar, som de hört omtalas av äldre bröder. De gingo om middagarne och «togo paraden», och den som då var mest försigkommen, han kunde säga namnen på löjtnanten och tala om var dennes flicka bodde. En gång hade två av «ljusets riddarvakter» i sjätte klassen helt naivt gått upp på Hasselbacken, mitt på blanka sommarmiddan med två prostituerade kvinnor och satt sig öppet ute på verandan att äta middag. De blevo för sin naivitet relegerade från läroverket. Att det icke var för lastbarhet, kunde man sluta därav, att de ett år därefter togo studentexamen, sålunda vinnande ett helt år, och att de efter slutade studier i Uppsala, sändes till en av Europas huvudstäder att vid ambassaden representera de förenade konungarikena Sverige och Norge.
I en sådan omgivning frampinade unge herr Theodor sin bästa ungdom. Han hade genomskådat sveket, men icke kunde han bryta med det! Hur skulle det gå till? frågade han ofta sig själv, men fick intet svar. Han blev naturligtvis medbrottslig och lärde sig tiga!
Konfirmationen blev för honom ett spektakel såsom skolan varit. En ung pastorsadjunkt, som var läsare, skulle i fyra månaders tid lära honom Lutheri katekes, honom som läst teologi, exegetik, dogmatik, Nya testamentet på grekiska och så vidare. Men den stränga pietismen med dess fordran på sanning i livet och leverne kunde icke undgå att göra sitt intryck på honom.
Det var en novembermorgon de voro kallade till kyrksalen för att skrivas upp. Herr Theodor befann sig helt oväntat såsom medlem av en helt annan krets än den han dagligen i skolan hade omkring sig. När han trädde in i samlingsrummet, möttes han av blickar från väl hundra par ögon, vilka alla sågo på honom såsom på en fiende. Där voro tobaksbindare från Ljunglöv, sotargossar, lärgossar från alla yrken. De tycktes nog också vara fiender sinsemellan, ty de kastade öknamn åt varandra, men denna fiendskap mellan yrkena var mera tillfällig; och huru de än kivades så hängde de ändock ihop. Han kände en underlig kvävande luft slå emot sig, och i det hat, varmed han kände sig hälsad, låg även ett förakt, baksidan av en viss respekt eller avund. Han såg sig förgäves omkring efter någon kamrat, någon likasinnad, likaklädd. Det fanns ingen. Församlingen var fattig, och de rike sände sina barn till Tyskan, som då var på modet. Det var folkets barn; det var underklassen, med vilken han nu inför Herrans altare skulle råkas såsom jämlike. Han frågade sig själv vilken avgrund som egentligen skilde honom från dessa! Voro de icke kroppsligen lika begåvade som han? Jo, bättre kanske, ty alla förtjänade de redan sitt bröd, och en del kunde till och med hjälpa gamla föräldrar. Voro de sämre utrustade på förståndets vägnar? Det kunde han icke påstå, ty han hörde dem, under form av speord, kasta de skarpaste iakttagelser omkring sig, de kunde säga radikala kvickheter, som han endast av högfärd avhölls från att belöna med ett skratt; och när han tänkte på alla dumbommar han hade till kamrater i skolan kunde han icke få ett bestämt streck mellan sig och dem, Men det fanns där! Var det de fula kläderna, de fula ansiktena, de grova händerna? Ja, delvis var det nog det! Och han kände i synnerhet deras fulhet stöta sig! Men voro de sämre därför att de voro fula?
Han hade en florett med sig, ty han skulle på fäktlektion på middagen. Denna ställde han i en vrå för att den icke skulle ådraga sig någon obehaglig uppmärksamhet. Men den var redan observerad. Ingen visste egentligen vad det var för en tingest, men de förstodo att den föreställde ett vapen. Några av de djärvaste gjorde sig ärende bort i vrån för att undersöka den. De petade på lindningen om fästet, skrapade med naglarne på parerplåten, böjde på klingan, fingrade på den lilla bollen av handskskinn. Det var som att se harar nosa på en bössa, som de skulle ha hittat i skogen. De förstodo icke vartill den skulle användas, men de kände att det var något fientligt, som hade ett dolt ändamål. Slutligen kom en gördelmakarelärling, vars bror var livgardist fram till de nyfikna och avgjorde genast frågan: kan ni inte se, att det är en sabel, era snorgärsar! Och därmed kastade han en blick av respekt på herr Theodor, en blick också av hemligt förstånd, som om han sagt: vi förstå det där, vi!
Men det såg en repslagargosse[23 - en repslagargosse – мальчик с канатной фабрики], vilken en gång varit på artilleriet för att bli trumpetare, och som han ansåg sig förbigången vid domens fällande[24 - domens fällande – вынесение приговора], kunde han icke hålla mun, utan förklarade, att de skulle få bita honom i ryggen om det inte var en värja! Följden härav blev ett slagsmål, som förvandlade hela kyrkosalen till en enda stor hundgård rykande av damm och fylld med tjut.
Då öppnas dörren och där står pastorsadjunkten. En ung, blek, mager karl, med utslag i ansiktet och urvattnade blå ögon. Han gav först till ett anskri. Vilddjuren upphörde att slåss. Därpå gav han även en utgjutelse om Jesu dyra blod och den Ondes makt över hjärtan. Slutligen fick han alla hundra pojkarne att sätta sig på bänkar och stolar. Men nu var han alldeles andfådd och rummet fullt av upprivet damm. Han kastade en blick uppåt fönsterventilen och sade med matt stämma: öppna luckan. Men det var som att väcka stormen igen. Tjugofem pojkar störtade upp och slogo ihop i en hög vid fönstret för att få fatt i snöret till ventilen.
– Gå och sätt er! gav prästen till i ett nytt anskri och sprang upp efter käppen.
Nytt lugn för ett ögonblick. Prästen tänkte ut ett mera praktiskt sätt att utan batalj få upp luckan.
– Du, sade han, och pekade på en liten skrämd stackare, gå och öppna luckan!
Den lille gick fram till fönstret och sökte lösa upp det sammandragna snöret. Under andlös tystnad avvaktade församlingen resultatet, då en stor pojke i sjömanskläder, vilken nyss kommit hem från Spanien med briggen Carl Johan, förlorade tålamodet:
– Här ska ni, djävlar i min själ, se på en gosse som kan, sade han och i en blink hade han kastat av sig i skjortärmarne, äntrat fönsterbrädan, dragit upp sin kniv och skurit av snöret.
– Kapa gajet[25 - Kapa gajet – Оставьте при себе свою радость] bara! hann han säga innan prästen fick tid att uppge ett nytt anskri såsom en hysterisk kvinnas och därmed bokstavligen skrämde ner sjömannen, vilken bedyrade, att «fallet hade skäggat sig» och att ingenting annat var att göra än att «kapa».
Pastorn var alldeles utom sig. Icke hade han, han kom från en stilla landsbygd, dock kunnat tro, att en ungdom kunde vara så djupt fördärvad, sjunken i osedlighet, i synd, och på förtappeisens väg[26 - och på förtappeisens väg – на пути погибели] så långt kommen som denna. Och så en lång historia om Jesu dyra blod.
Det var ingen som förstod vad han sade, ty de hade icke något begrepp om att sjunka, då de egentligen aldrig varit uppe. Församlingen visade därför en stor likgiltig köld. Prästen fortfor att tala om Jesu dyra sår, men ingen tog åt sig, ty ingen visste sig ha sårat någon Jesus. Han försökte nu med djävulen, men den hade ingått så i deras umgängesspråk som ett talesätt, så att den icke heller gjorde något intryck. Slutligen hittade han det rätta! Han erinrade om föräldrarne, som väntade att få föra sina barn ut i livet; men när han kom på tal om husbönderna, som icke ville ge någon anställning om de icke voro konfirmerade, då var han oemotståndlig, och det var icke en, som icke förstod konfirmationens djupa betydelse. Nu var han sann och nu förstodo honom alla unga sinnen.Till och med de vildaste blevo spaka.
Och så började uppskrivningen! Hu! så många bristfälliga prästbetyg. Hur skulle de kunna komma till Jesus, när deras föräldrar icke voro vigda; hur skulle de få komma till syndarnes nådabord, när fadren var straffad första resan[27 - första resan – первый раз]. Hu! Sådana syndare!
Herr Theodor var djupt skakad av alla dessa offentliga skymfer som utdelades. Han ville blunda, men han kunde det icke. När han slutligen kom fram med sitt prästbetyg och adjunkten läste: Sonen Theodor, född den och den dagen det och det året av föräldrarne: Professorn och Riddaren…, då gick ett svagt solsken över adjunktens anlete och han nickade vänligt, när han frågade: «Hur står det till med pappa?» Och så drog en slöja av vemod över hans vitgula anlete, när han såg, att modren var död, vilket han visste förut, och ett kärälskligt, beklagande gråtfullt: «Hon var ett Guds barn, hon», liksom talat till sig själv, undföll honom som en förebråelse mot «pappa», som bara var professor och riddare. Därpå fick herr Theodor gå!
När han kom ut, tyckte han sig ha varit vittne till något som han aldrig trott att det fanns. Voro dessa ynglingar så djupt sjunkna därför att de begagnade svordomar och grova ord som alla hans kamrater, hans far, hans farbror och hela societeten begagnade sins emellan! Vad var det för sedefördärv som här talades om? De voro ystrare än andra bortskämda barn, därför att de voro starkare. Att deras prästbetyg voro så bristfälliga, var det barnens fel? Hans far hade aldrig stulit, men icke behöver man stjäla då man har sex tusen kronors lön och får göra precis så mycket man vill. Det hade ju varit en löjlighet eller en abnormitet, om han stulit.
Och så gick herr Theodor till skolan igen, och där kände han vad det ville säga att ha fått uppfostran; ty här chikanerades ingen för en liten fåt; här fick man ha sina och föräldrarnes svagheter tämligen i fred; här var man bland likar och alla förstodo varandra.
Och därefter «tog man paraden» och smög in på ett kafé för att få en likör och så gick man på fäktsalen. Och när han här av löjtnanten titulerades herre, såg alla dessa ynglingar med smidiga lemmar, fria later och glada miner, alla vissa om att en god middag väntade dem hemma, då kände han, att det fanns två världar i livet, en över- och en under-, och då tog det i honom såsom ett ont samvete när han tänkte tillbaka på den mörka kyrksalen och de trista människobarnen, vilkas alla sår och hemliga brister så obarmhärtigt granskades under förstoringsglas, för att de skulle bli delaktiga av den sanna ödmjukheten, utan vilken överklassen icke skulle få ha sina glada svagheter i fred. Och därmed hade något oharmoniskt kommit in i hans liv.
* * *
Huru än herr Theodor kastades emellan sin naturliga trängtan till livets halvkända lockelser och sin nyförvärvade benägenhet till att vända hela livet ryggen och rikta sin håg mot himmelen, svek han aldrig sitt löfte till modren. De upprepade samkvämen i kyrkan med läskamraterna och prästen förfelade icke att göra sitt intryck på honom. Han var stundom dyster och grubblande och kände att livet icke var som det borde vara. Det kändes som om något oerhört brott var begånget en gång i tiden och som om detta nu höljdes i massor av bedrägeri; han kände sig som flugan inrullad i spindelns nät; varje försök att riva ett hål åtföljdes av en ny inrullning med en ny kvävning.
En afton, ty prästen begagnade alla effekter för att imponera på de ungas hårda sinnen, hade de haft läsning nere i kyrkans kor. Det var fram i januari månad. Två gaslågor lyste matt upp koret och visade altarets marmorfigurer i gräsligt förvridna proportioner. Hela den stora kyrkan med sina två varandra korsande tunnvalv i halvskymning. I fonden längst bort såg man orgelns blanka tennpipor kasta svaga reflexer av gaslågorna från koret; och änglarne ovanför blåste till domen i sina basuner, men syntes nu blott som mörka, hotande, övernaturligt stora människofigurer. Korsgångarne slutade i fullständigt mörker.
Prästen hade hållit en utläggning på sjätte budet. Han hade talat om hor inom och utom äktenskapet. Huru hor bedrevs mellan äkta makar, det kunde han icke redogöra för, oaktat han själv var gift, men utom äktenskapet det hade han reda på. Så kom han till kapitlet om självbefläckelse. När han nämnde ordet, gick det som en susning genom ynglingaskaran, och med vita kinder och håliga ögon stirrade de på honom som om de sett ett spöke. Så länge han talade om helvetets straff voro de tämligen lugna, men när han började läsa berättelser ur en bok om huru ynglingar dött vid tjugofem års ålder med förstörd ryggmärg såsom Guds barn, då sjönko de ihop på bänkarne och kände golvet gunga under sig! Slutligen talade han om en historia om en gosse, som vid tolv års ålder kom på dårhus; och vid fjorton år avled i tron på sin Frälsare. Då var det som att se hundra upptvättade lik gillrade på stänger. Botemedlet mot detta onda, det var endast ett, endast ett, Jesu dyra sår. Någon detaljerad uppgift på huru de skulle användas mot för tidig manbarhet avgav han ej. Emellertid skulle man avhålla sig från att dansa, gå på teatern, besöka lekstugor och, framför allt, avhålla sig från kvinnor; det vill säga motsatsen av vad man i själva verket borde göra. Om lasten var en dräpande motsägelse av samhällslagens proklamation att mannen först vid tjugoett år är manbar, det lämnades åt tystnaden. Om den kunde förhindras genom tidigare äktenskap, genom att skaffa nödtorftig mat åt alla i stället för kalas åt några, det lämnades därhän. Resultatet blev, att man skulle kasta sig i Jesu armar, det vill säga gå i sektkyrkor, avhålla sig från allt bestyr med världen och lämna den åt överklassen. Nog av, efter duvningens slut bad prästen de fem första på första bänken att stanna. Han ville tala vid dem enskilt. Så ville han med alla under hand. De fem första sågo ut som livdömda. Deras bröst föllo in i ryggen av bristande andhämtning, och om man sett noga efter, hade man kunnat se huru deras hår hade höjt sig ett par centimeter på rötterna och hur det låg fuktigt över den kadaverösa hudsvålen. Allt blod hade lupit från ögonbäddarne och som två runda glaskulor, insydda i handskskinn, syntes ögongloberna, orörliga, tvekande mellan att krypa ut i en bekännelse eller gå in och gömma sig med en djärv lögn.
Bönen lästes och sången om Jesu sår sjöngs, men i kväll sjöngs den som av lungsiktiga och avtystnade stundom eller avbröts av en torr hosta som av törstiga. Så började de att gå. En av de fem försökte smyga sig ut, men återkallades av magisterns: stanna du!
Det var ett fruktansvärt ögonblick. Herr Theodor, som satt på första bänken, var med bland de fem. Han kände sig obehagligt stämd. Icke därför att han hade någon synd i den meningen på sig, men han kände det kränkande i sitt allra innersta för en man att sålunda klä av sig. De fyra andra, de satte sig långt från varandra; gördelmakaren, som var ibland dem, försökte ett gyckel, men det fastnade i halsen. De sågo för sig polis, fängelse, hospital och i bakgrunden dårhuset. De visste icke vad som förestod, men att det var som att få «ris i råstun», det kände de nog. En tröst, en enda i bedrövelsen, var att han, herr Theodor, var med. De visste icke varför det var en tröst, men de kände i luften, att något ont icke kunde hända honom, sonen till en professor.
– Kom in, Wennerström, sade prästen, som tänt gasen i sakristian.
Wennerström gick in och dörren stängdes. De fyra sutto på var sin bänk och försökte alla möjliga ställningar för att få kroppen i vila, men det gick inte.
Slutligen kom Wennerström ut, förgråten, upprörd, och han gick genast sin väg genom kordörren.
När han kom ut på kyrkogården, som var alldeles igensnöad, genomgick han hastigt vad som förefallit därinne. Prästen hade frågat om han hade syndat. Nej, det hade han inte. Hade han drömmar? Ja! Drömmar äro lika syndiga, ty de visa att våra hjärtan äro onda, och Gud ser till hjärtat. Han rannsaker njurar och kommer att döma oss en gång för varje syndig tanke, och drömmarne äro tankar. Giv mig, min son, ditt hjärta, säger Jesus. Gå till Jesus, bed, bed, bed. Vad kyskt, vad rent, vad ljuvligt är, det är Jesus! Jesus från början och till slut, Jesus mitt allt, mitt liv, mitt hopp, min salighet! Späker köttet[28 - späker köttet – умерщвляет плоть] och varen stadige att bedja, säger Jesus! Gå i Jesu namn och synda icke härefter!
Han kände sig revolterad, men krossad. Han kunde icke hjälpa att han var krossad, och i skolan hade han ännu icke lärt sig något sunt förnuft – mot den Jesuitiska sofistiken. Att drömmarne voro tankar, skulle han visserligen, med den psykologi han läst, vilja modifiera till fantasier, men lika gott, Gud red icke på ord! Hans logik sade honom, att det låg något emot naturen i denna tidiga brånad. Icke kunde han gifta sig vid sexton år, då han icke kunde försörja en hustru, men han kunde icke tänka ut nästa tanke och fråga varför han icke kunde försörja hustru, då han var manbar, och hade han det, så skulle ändock han stannat mot: samhällslagen, stiftad av överklassen och bevakad med bajonetter. Alltså hade naturen blivit på något sätt kränkt, då manbarheten inträdde tidigare än förmågan att skaffa bröd. Detta var depravation! Hans fantasi var depraverad, och han ville rena den med försakelser, bön, strid.
När han kom hem, sutto fadren och syskonen till bords. Theodor blygdes som en oren inför dem. Fadren frågade som vanligt om han hört när de fingo gå fram. Det visste inte Theodor. Han åt ingenting om kvällen och föregav illamående. Men sanningen var att han icke vågade äta om kvällarne. Så gick han upp på sin kammare och satte sig att läsa en skrift av Schartau, som han fått av prästen. Den handlade om förnuftets fåfänglighet. Här, just i denna sista punkt där han trodde sig kunna komma ur det oklara, här släcktes ljuset. Förnuftet, med vilket han stundom erfor ett svagt hopp att kunna taga sig ur de mörka bergen, även det var synd; mer synd än allt annat, ty det reste sig mot Gud, ville begripa det som icke skulle begripas! Varför «det» icke skulle begripas, det stod icke, men det var väl därför, att i samma stund «det» var begripet, var bedrägeriet upptäckt.
Han gjorde icke uppror längre, utan gav sig! Innan han gick i säng, läste han två morgonröster ur Arndt, hela syndabekännelsen, Fader vår och Herre välsigne oss. Han var förfärligt hungrig, men det kände han med en viss skadeglädje, som om hans fiende lidit något ont.
Så somnade han. Frampå natten vaknade han. Han hade drömt, att han varit på Norrbacka, ätit en två riksdalers sexa och druckit champagne, samt slutligen gått in i ett enskilt rum med en flicka. Så stod hela den förfärliga kvällen för honom igen!
Han sprang upp ur sängen, kastade lakan och bolster på golvet och lade sig på bara tagelmadrassen med endast en tunn filt över sig. Han frös och var hungrig, men djävulen skulle dödas. Han bad än en gång Fader vår med några små tillägg på egen hand. Hjärnan började så småningom töcknas, de stränga dragen i hans ansikte släppte av, munnen log, och luftiga, glada gestalter, lätta sorl, kvävda skratt, takter ur en vals, gnistrande glas och öppna, levnadsmodiga ansikten, med fria blickar som mötte hans; så öppnar sig en dörrgardin; mellan röda sidenhängen sticker ett litet huvud fram, munnen ler och ögonen leva, bar är halsen till bröstens stigningar, axlarne runda som modellerade av en mjuk hand; kläderna falla av för hans blickar och han har kvinnan i sina armar. När han vaknade slog klockan tre. Han var återigen slagen. Nu rev han madrassen ur sängen; föll på knä på kakelugnsstenarne och bad med egna ord en brinnande bön till Gud om räddning, ty nu kände han, att han låg i strid med djävulen i egen person. Han lade sig igen, på bara sängbotten och kände med en egen njutning hur gjordarne skuro in i armar, lår och skenben.
Och om morgonen vaknade han i full feber.
* * *
I sex veckor låg han till sängs. När han kom upp var han friskare och tyvärr starkare än han förut varit. Vilan, den utvalda kosten, läkemedlen hade ökat hans krafter, och därför blev striden dubbelt så stark efteråt. Men han stridde. Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öra kannan och Lettströms majsoblater à 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick «stämningar».
Året därpå avlade han studentexamen. Studentmössan var honom en stor glädje, ty omedvetet kände han sig i den ha fått fribrev som överklass. Något inbillade han och hans kamrater sig också att de visste, och lärarne förklarade dem mogna i vetandet. Men om alla dessa högfärdiga ynglingar åtminstone kunde den gallimatias de skröto med! Hade man hört dem på studentsexan, där de bedyrade, att de icke kunde fem procent av var lärobok de fått betyg på, och huru de försäkrade, att de ansågo sig ha gjort ett mirakel, som gått igenom studentexamen, så skulle en oinvigd haft svårt att tro dem. Och hade man vid samma sexa hört några av de yngre lärarne, nu, då skråskillnaden var upphäven och ingen förställning vidare behövdes, öppet med halvt rusiga gester svära på, att det icke fanns en lärare i hela kollegiet, som icke kunde bli kuggad i studentexamen, så skulle en nykter ha trott, att studentexamen var ett snöre, som kunde efter behag spännas mellan överklass och underklass, och då föreföll hela miraklet som ett oerhört bedrägeri. Ja, det var en lärare som påstod vid bålen, att man skulle vara idiot för att kunna inbilla sig, att en hjärna kunde samtidigt hålla ihop de tre tusen årtal historien innehöll, namnen på de femtusen städer, som funnos i världen, namnen på sex hundra örter och sju hundra djur, benen i människans kropp, stenarne i jorden, alla teologiska lärostrider i världen, ett tusen franska glosor, ett tusen engelska, ett tusen tyska, ett tusen latinska, ett tusen grekiska, en halv million reglor och undantag, fem hundra matematiska, fysiska, geometriska, kemiska formler. Han ville åtaga sig bevisa, att den hjärna, som kunde det, den skulle vara stor som kupolen på Observatorium i Uppsala. Humboldt kunde till slut inte multiplikationstabellen, och professorn i astronomi i Lund kunde inte dividera två sex-siffriga hela tal. De trodde att de kunde sex språk, och ändå kände de inte mer än fem tusen ord på sin höjd av de tjugotusen som deras eget innehöll. Och så talte han om hur han hade sett hur de fuskat. Å! Han kände alla knep! Han hade sett hur de skrevo årtal på naglarna, hur de hade böckerna under bordet och hur de viskade. Men, så slutade han, vad fan ska man göra? Om man inte blundade så fick man aldrig några studenter.
Om sommaren blev han hemma i trädgården på Norrtullsgatan. Han tänkte mycket på sin framtid, vad han skulle bli. De tittar han fått in i den stora Jesuitkongregation, som under namn av överklass har stiftat samhället, och vilkens hemligheter han aldrig kunde genomskåda, gjorde honom missnöjd med livet och han ville som präst rädda sig från förtvivlan. Men världen lockade honom. Den låg så ljus och klar och det starka, jäsande blodet ropade på livet. Han slets i sin strid, och sysslolösheten gav honom ännu svårare anfäktelser. Hans dysterhet och avtagande hälsa började oroa fadren. Denne insåg nog hur det var fatt[29 - hur det var fatt – что происходило], men han kunde icke förmå sig att tala vid sonen i en så delikat sak. En söndagseftermiddag hade professorn sin bror, fortifikationskaptenen hos sig. De sutto i trädgården och drucko kaffe.
– Har du sett på Theodor, så förändrad han är? frågade professorn.
– Ja, hans tid är inne[30 - hans tid är inne – его время уже настало], sade kaptenen, jag tror den har varit inne länge!
– Nå, sade professorn, vill du inte tala vid honom, jag kan inte, jag!
– Om jag vore ungkarl skulle jag spela farbrorsroll, sade kaptenen, men jag skall skicka Gusten på honom! Pojken skall ha flickor, annars blir han förstörd. Stark ras, den här Wennerströmska. Va?
– Ja, sade fadren, jag var färdig vid femton år, men jag hade en läskamrat, som icke fick konfirmeras, därför att han vid tretton gjort en läsflicka med barn!
– Se på Gusten, så han ser ut! Djäveln anamma är han inte så bred över länd och har såna skänklar som en gammal kapten! Han sköter sig han!
– Jo, jag vet nog vad det kostar, men bättre det än de gå och smitta ner sig, sade fadren. Vill du be Gusten ta Theodor med sig ut och ruska opp honom litet.
– Ja, det skall jag göra, sade kaptenen.
Och därmed var den saken klar.
* * *
En afton i Juli när det var som allra varmast och allting stod i sitt. högsta flor, under detta naturens havandeskap, då allt som i våras befruktades nu håller på att bli frukt, satt herr Theodor på sin kammare och drömde. Han hade på väggen slagit upp ett stort Kom till Jesus, ett slags «låt oss inte disputera» till brodern löjtnanten, som då och då gjorde en titt hem från Ladugårdslandet, där han hade sitt regemente. Han var en glad själ, som alltid «skött sig», som farbrodren sade och han gav fan att slösa några grubblerier på världens gång. I kväll hade han lovat Theodor att komma hem och hämta honom klockan sju, de skulle tala om firandet av fadrens födelsedag. Theodors hemliga plan var att försöka ta brodren med överraskning och få honom på bättre tankar. Men Gustens hemliga plan var att få Theodor till förnuft.
På slaget sju stannade en droska (herr löjtnanten kom alltid i droska), och strax därpå hörde Theodor sporrklirr och sabelskrammel i trappan.
– God dag, gamle mullvad, hälsade den äldre brodren.
Det var en ung, kraftig gestalt. Man såg de präktigaste vador under bottes-mollernas blanka skaft; och under syrtutens långa skört tecknade sig länder som på en percheronshäst. Den gyllene kartouschremmen gjorde att bröstet såg bredare ut och sabelkopplet hängde på ett par höfter, som man kunnat sitta på!
Han kastade en blick på Kom till Jesus, grinade men sade ingenting om den saken.
– Kom med nu, Theodor, så fara vi till trädgårdsmästaren i Bellevue och agera om gubbens festin. Tag på dig nu och kom bara, gamla Baruch.
Theodor ville göra invändningar, men brodren tog honom i armen och satte mössan baklänges på hans huvud, stack en cigarr i hans mungipa, och öppnade kommoddörren. Theodor kände sig löjlig och ryckt ur sin roll, men han följde.
– Nu kör du till Bellevue, sade löjtnanten åt åkarn, men kör så att dina fullblod ligga som remmar efter gatstenarne!
Theodor måste skratta åt brodrens tvärsäkerhet. Aldrig skulle han ha kommit sig för att kalla en åkare, en gammal gift karl, du.
Under vägen pratade och snattrade löjtnanten om allt möjligt, och alla flickor de mötte tittade han på. Så foro de förbi ett hemvändande liktåg.
– Såg du, såg du, sade Gusten, en sån förbannat vacker flicka, som satt i sista vagnen!
Nej, Theodor hade inte sett, och ville inte se.
Och så mötte de omnibussen med alla flickorna från Norrbacka i. Då reste löjtnanten sig upp i droskan och kastade slängkyssar åt dem, mitt på gatan. Den var för galen.
Så uträttade de ärendet i Bellevue. På hemvägen svängde åkarn utan vidare order upp på Stallmästargården.
– Vi ska ha oss en bit mat, sade Gusten och knuffade brodren ur droskan.
Theodor var som bedårad. Han hade aldrig avlagt något nykterhetslöfte och han såg icke något syndigt i att gå på ett värdshus, ehuru han icke kommit sig för. Han följde, ehuru med andan i halsen.
I förstugan möttes löjtnanten av tvenne flickor, som i nästa ögonblick lågo vid hans bröst.
– God dag, mina duvor, hälsade han dem, och kysste dem båda på mun. Här ha ni min lärda bror, han är svendom han, men det är inte jag, eller hur, Jossan?
Flickorna tittade blygt på Theodor, som inte visste vart han skulle vända sig, så exempellöst fräckt, nästan naivt föreföll honom brodrens tal; och så rakade de upp för trapporna. Komna en trappa opp möttes de av en liten svart flicka med förgråtna ögon, som såg städad ut och gjorde ett gott intryck på Theodor.
Och löjtnanten kysste icke henne, men han tog upp sin näsduk och torkade hennes ögon och befallde en kolossal sexa.
Det var ett ljust, glatt rum, med speglar och fortepiano, enkom inrett till bachanaler. Löjtnanten öppnade pianolocket med sabeln och innan Theodor visste ordet av satt han på stolen med händerna på klaviaturen.
– Nu spelar du en vals, sa brodren.
Och se, herr Theodor spelade en vals. Och löjtnanten knäppte av sabeln och dansade med Jossan, en förfärlig vals så att sporrklingorna höggo i stolsben och bordsfötter. Därpå kastade han sig på en soffa och skrek:
– Kom hit, slavinnor, och befläkta mig!
Theodor föll in i mollackorder och var snart inne i Gounods Faust. Han vågade icke vända sig om.
– Gå och ge honom en kyss, viskade brodren, men det vågade ingen av flickorna. Nej, de voro som rädda för honom och hans dystra musik.
Men den djärvaste gick fram till pianot och ville säga något.
– Är det inte Friskytten? frågade hon.
– Nej, svarade Theodor artigt, det är Faust.
– Han ser så städad ut, din bror, sade den lilla svarta, som hette Rikan. Det är annat än du, din gamla Schajas!
– Han är präst också, viskade löjtnanten.
Detta gjorde ett djupt intryck på flickorna, och de kysste numera icke löjtnanten annat än i smyg, och på Theodor sågo de förlägna och med en skygghet som höns på en bandhund. Och så kom sexan! Kors[31 - Kors – зд.: Боже] så mycket mat! Det var aderton assietter, utom alla varma rätter. Och så slog Gusten i suparna[32 - slog… i suparna – налил бокалы].
– Skål du gamla prästgesäll, sade han. Och Theodor kunde inte låta bli att smaka på brännvinet. Och det värmde så gott, och det föll en tunn varm slöja över hans ögon, och matlusten kom som ett vilddjur i hans inälvor. Och den färska laxen med sin halvankomna smak och dillen med sin dövande narkotiska; och rädisorna revo i strupen och begärde öl, och de små biffstekarna med portugisisk söt lök, som luktade som en dansande varm flicka, och hummer-à-ladauben med dofter från havsstranden, och de färska pressgurkorna med giftig ärgsmak, som knastrade så skönt mellan tänderna; och så kycklingen uppstoppad med persilja, som erinrade trädgårdsmästare. Och portern rann i hans ådror som varma lavaströmmar, men ovanpå jordgubbarne, pang, där small champagnen, och flickan kom med den frustande drycken, som rann lik en källa. Och så skulle flickan ta sig ett glas med. Och så talade hon och löjtnanten om allt möjligt. Och Theodor satt där som ett nysavat träd, och maten jäste i hans kropp, så att han kände sig som en vulkan. Nya tankar, nya känslor, nya åsikter, nya synpunkter fladdrade som fjärilar omkring hans panna. Och så satte han sig vid pianot; men vad han spelade visste han ej. Han kände tangenterna under sina fingrar som en hop hårda benbitar dem hans ande skulle pressa liv ur, ordna, samla, och så bryta sönder, upplösa. Han visste icke huru länge han spelade, men när han slutat och vände sig om kom brodren in i rummet. Han såg lycklig ut som ett högre väsen och hans ansikte strålade av liv och kraft. Och så kom Riken in med en bål, och strax därefter kommo alla flickorna upp. Och löjtnanten höll skålar för dem, den ena efter den andra. Och Theodor tyckte, att allting var som det skulle vara, och han blev slutligen så djärv att han kysste Riken på axeln. Men hon drog sig undan och såg förnärmad ut, och då skämdes Theodor.
Och när klockan var ett, måste de gå.
När Theodor kom hem på sin kammare i ensamheten var han alldeles upp och nervänd. Han rev bort Kom till Jesus, icke därför att han icke trodde på Jesus mer, utan därför att han tyckte att det var skrymteri. Han förvånades över att hans religion satt så lös på, som en helgdagsrock, och han undrade om icke det var opassande att gå söndagsklädd hela veckan. Han fann i sig en enkel vardagsmänniska som han gott kunde fördra, och han tyckte sig mera i frid med sig själv, då han träffade sig så här, enkel, anspråkslös, ouppskruvad. Och om natten sov han en tung god sömn utan drömmar. När han steg upp följande morgon, voro hans bleka kinder något fylligare och han erfor en glad lust att leva. Han gick ut att promenera, och hur han gick, kom han ner åt Norrtull. Om jag skulle gå in på Stallmästargården, tänkte han, och se hur flickorna må. Och så gick han in i stora salen; där sutto Riken och Jossan ensamma i morgondräkter och snoppade krusbär[33 - snoppade krusbär – чистили крыжовник]. Och innan han visste ordet av satt han vid deras bord med en sax i handen och snoppade krusbär. Och de pratade om den föregående kvällen och om brodren, och hur roligt de hade haft. Och det talades icke ett oanständigt ord. Och han tyckte att det var som att vara i en familj, och detta kunde icke anses syndigt. Och så drack han kaffe och bjöd flickorna med. Och så kom mamsellen, värdinnan, och läste högt ur Dagbladet för dem och då var det alldeles som om han varit hemma hos sig.
Och han kom igen. Men en eftermiddag kom han en trappa upp till Riken. Hon satt och sydde på en hålsöm. Theodor frågade om han gjorde henne besvär. – Å, för all del, visst inte, tvärtom. Och så talade de om brodren. Han var ute på fältmanöver och rekognosceringar och skulle inte komma hem på två månar. Och så drucko de punsch och kallade varann du.
En annan dag mötte Theodor henne i Hagaparken. Hon gick och plockade blommor. Och så satte de sig i gräset. Hon var klädd i en tunn sommarklänning, så tunn, att han såg det övre av hennes bröst som tvenne vita höjningar med en mörk sänka emellan. Han tog henne om livet och kysste henne. Hon kysste honom igen, så att det svartnade för hans ögon. Då drog han henne till sig som om han ville kväva henne, men då slet hon sig lös och sade mycket allvarsamt, att han måste vara snäll om de skulle träffas igen.
Och så träffades de i två månar. Theodor var kär i henne. Han höll långa, allvarliga samtal om livets höga uppgifter, om kärleken, om religionen, om allt, och dess emellan gjorde han sina angrepp på hennes dygd, men blev alltid tillbakaslagen med sina egna ord. Och så skämdes han så förfärligt, att han kunnat tänka så lågt om en oskyldig flicka. Hans passion antog slutligen en form av hög beundran för denna stackars flicka, som mitt i frestelserna kunnat bevara sig ren. Han hade slagit prästexamen ur hågen[34 - hade slagit… ur hågen – выкинул из головы], ville ta graden[35 - ta graden – сдать экзамен на доктора наук] och – vem vet – kanske gifta sig med Riken. Han läste numera poesi för henne och hon sydde. Kyssa henne fick han så mycket han ville, krama henne, vara ganska närgången, men icke vidare.
Slutligen kom brodren hem. Då ställdes genast till ett kalas på Stallmästargården och Theodor fick vara med. Men han skulle spela för dem; spela oupphörligt. Han satt mitt inne i en vals, som ingen dansade efter, då han vände sig om och såg att han var ensam i salen. Han steg upp och gick ut i förstugan. Kom in i en länga av smårum; kom längst in i ett sovrum. Där såg han en syn, som kom honom att genast rusa ut, ta sin hatt och försvinna, ut i natten.
Först mot morgonen befann han sig åter i sin kammare på Norrtullsgatan, ensam, förkrossad, berövad all tro, på livet, på kärleken och på kvinnan naturligtvis, ty det fanns bara en kvinna i världen, och det var Riken på Stallmästargården!
När den 15 September inföll reste han till Uppsala för att läsa på prästexamen.
Åren gingo. Hans goda förstånd släcktes så småningom under alla de stupiditeter han nu dagligen och stundligen trumfade i sin hjärna. Men när natten kom och motståndet upphörde, så bröt naturen ut och tog med våld vad den upproriska människan ville göra henne stridigt. Han blev sjuklig. Hans ansikte föll in och man kunde se alla kraniets mera framstående ben, huden blev gulvit som ett spritlagt fosters, och såg alltid fuktig ut, och mellan de tunna skäggstråen slogo finnar fram. Ögat var släckt; händerna magra så att alla ledgångar stucko genom skinnet. Han såg ut som en plansch till ett tendensarbete om de mänskliga lasterna och ändock var han ren.
En dag bad professorn i moralteologi, scm var en gift men sträng man, att få tala enskilt vid honom. Professorn frågade så diskret som möjligt, om han hade något på hjärtat, så skulle han lätta sig. Nej, han hade icke någon synd, men han var olycklig. Professorn uppmanade honom att vaka och bedja och vara stark.
Från brodren hade han fått ett långt brev, där denne bad honom icke taga så djupt den där bagatellen han visste. Det var dumt att ta flickor seriöst! Betala och gå! se där hans filosofi, och med den stod han sig gott. Leka när man var ung, allvaret kommer nog sen. Äktenskapet var en borgerlig institution för släktets uppamning, ingenting vidare. När vi stadgat oss, skulle vi gifta oss o. s. v.
Härpå svarade Theodor i ett långt av sann kristlig anda genomträngt brev, som blev obesvarat.
* * *
Sedan Theodor avlagt dimissionsexamen på våren, måste han resa till Skövde på sommaren för att genomgå en kallvattenskur. På hösten återkom han till Uppsala. Men de nya krafter han förvärvat voro naturligtvis bara nytt bränsle på elden.
Han blev allt sämre och sämre. Hans hår var nu så tunt, att huden lyste igenom. Hans steg voro släpande och när kamrater sågo honom på gatan, så ryste de som för en lastfull människa. Han började märka det själv och blev skygg. Gick bara ut om kvällarne. Vågade icke sova i säng om nätterna. Järnet som han intagit i övermått hade förstört hans matsmältning. Sommaren därpå sändes han till Karlsbad.
Hösten därefter började ett rykte löpa i Uppsala, ett otäckt rykte, som drog likt ett mörkt moln över horisonten. Det var som om man glömt att stänga en kloaklucka och en gräslig stank kommit att helt hastigt erinra om att staden, den härliga kulturskapelsen, vilade på en undergrund av förruttnelse, som när som helst kunde spränga rören och förgifta hela samfundet. Man viskade, att Theodor Wennerström i ett anfall av ursinne hade överfallit en kamrat i sitt hem och gjort honom skamliga propositioner. Den gången hade man viskat sant.
Fadren kom upp till Uppsala och höll råd med dekanus i teologiska fakulteten. Professorn i patologi tillkallades. Vad skulle man göra? Läkaren teg. Slutligen åtspordes han. – Efter som jag frågas, skall jag väl svara, sade han, men, mina herrar, I veten så väl själva som jag, att det bara finns ett medel.
– Och det är? frågade teologen.
– Behöver ni fråga varmed naturen skall botas, sade läkaren.
– Ja, det behövdes verkligen, sade teologen, som var gift, ty det var icke natur, att människan skulle vara otuktig.
Fadren sade att han visste, det endast umgänge med kvinna kunde hjälpa, men han ville icke ge sin son ett sådant råd, ty, tänk, om han ådrog sig en sjukdom.
– Då är han en åsna, om han inte kan akta sig, sade läkaren.
Dekanus bad att få ett så upprörande samtal förflyttat till en lämpligare lokal. Han hade ingenting att i ämnet tillägga. Och därvid blev det.
Som Theodor var överklass tystades saken ner[36 - tystades saken ner – дело замяли]. Efter ett par år tog han praktisk teologisk examen och sändes till Spaa. Kinan som han intagit hade satt sig i knäna och han gick mellan två käppar. I Spaa skrämde han till och med sjuklingar med sin förfärliga uppsyn. Men det var en trettiofemårig ogift tyska, som tycktes ha fattat medlidande med den olycklige. Hon satt hos honom i en enslig berså i brunnsparken och talade om livets högsta frågor. Hon tillhörde en stor Evangelisk allians med sedeförbättrande syfte. Hon hade prospekter till tidningar och tidskrifter, som ville verka för osedlighetens avskaffande mellan ogifta, särskilt prostitutionens upphävande. Se på mig, sade hon, jag är trettiofem år och är jag icke i min fulla hälsa? Vad tala dårarne om att osedligheten är ett nödvändigt ont. Jag har vakat och bedit, och jag har kämpat en god kamp för Herrans Jesu Kristi skull.
Den unge prästen såg på henne, på hennes fylliga barm och höga ron, och så såg han på sig själv, och tänkte: det är fasligt olika med människor och människor här i världen!
På hösten voro komminister Theodor Wennerström och dygdädla jungfru Sophia Leidschütz förlovade.
– Räddad, suckade fadren, när han mottog underrättelsen i sitt hem på Norrtullsgatan.
– Få se hur det går, tänkte brodren i sin kasern på Ladugårdslandet. Bara icke min kära Theodor är av «Jene Asra, welche sterben wenn sie lieben».
Theodor Wennerström gifte sig. Nio månader efter födde hans hustru en rachitisk son till världen. Tretton månader därefter var Theodor Wennerström död.
Läkaren, som avgav dödsattesten, ruskade på huvudet, när han såg den frodiga storväxta kvinnan stå gråtande vid den lilla likkis tan, i vilken skelettet av den tjuguåttaårige unge mannen vilade. «Plus var för stort och minus för litet», tänkte han, «och därför åt plus opp minus.»
Men fadren, som mottog dödsbudet en söndag, satte sig att läsa en predikan. Och när han slutat, tänkte han för sig själv: världen är allt bra opp- och nervänd, när de dygdige få en sådan lön.
Och den dygdädla änkan, född Leidschütz, gifte om sig två gånger och fick åtta barn, och skrev uppsatser om överbefolkning och osedlighet. Men svågern sade, att det var en förbannad kvinna, som tog livet av sina män.
Men den odygdige löjtnanten gifte sig och fick sex barn, och blev major och var lycklig till dagarnes ända.
Kärlek och spannmål
Notarien hade helt visst icke sett efter spannmålsnoteringen, när han for ut till majoren att fria, men det hade majoren.
– Jag älskar henne, sade notarien.
– Hur mycket tjänar du? frågade den gamle.
– Tolvhundra kronor visserligen, men vi älska varann, Farbror…
– Det rör mig inte; tolvhundra är för litet.
– Ja och så har jag extra, men Louise känner mitt hjärta…
– Prata inte smörja – hur mycket har du extra?
– Det var på Boo vi träffades första gången…
– Hur mycket har du extra? Och han satt med blyertspennan i högsta hugg[37 - i högsta hugg – готовый действовать].
– Och sina känslor, vet farbror dem…
– Hur mycket har du extra? Han ritade några kråkfötter på läskpapperet.
– Å, det blir nog väl med det, bara man kommer…
– Vill du svara mig eller vill du inte! Hur mycket har du extra? Siffror! Siffror! Fakta!
– Jag har översättningar för tio kronor arket, jag har lektioner i franska, jag har löfte på korrekturläsning…
– Löften ä inte fakta! Siffror, gosse, siffror! Så, nu skriver jag. Vad har du för översättning?
– Vad har jag för översättning? Inte kan jag stå och säga det så här!
– Kan du inte stå och säga det? Du har ju översättning säger du, kan du inte säga vad det är? Vad är det för prat.
– Jag har Guizot Civilisationens Historia, tjugofem ark.
– A tio kronor, lika med 250 kronor. Och sedan?
– Sedan? Inte vet man det förut!
– Nå se där, man vet inte det förut! Men det är just det man skall veta förut! Du tror att giftas är bara att flytta ihop och fjollas! Nej, min gosse, det blir barn på nio månader, och barn skola ha mat och kläder!
– Det behöver icke bli barn med detsamma, när man älskar varann som vi, farbror, som vi…
– Hur fan älskar ni varann då?
– Hur vi älska varann? Han lade handen på sitt västuppslag.
– Blir det inte barn när man älskar varann som ni? Stolle! Du är en djävla stolle! Men du lär vara en ordentlig karl, och därför ska du få förlova dig; men begagna väl din förlovningstid att skaffa bröd, ty här stunda hårda tider. Spannmåln stiger!
Notarien blev alldeles röd i ansiktet, när han hörde slutet, men glädjen att få henne var så stor, att han kysste gubbens hand. Och Gud i himlen, vad han var lycklig! Och vad de voro lyckliga! När de tågade fram på gatan arm i arm första gången, så lyste det av dem, och de tyckte att människorna stannade och öppnade lederna[38 - öppnade lederna – расступались] på trottoaren för att göra dem en hedersvakt på deras triumftåg, och de gingo fram med stolta, höga blickar, högt med huvudena och fjädrande steg.
Och så kom han till henne om kvällarne; och de satte sig mitt i salen och läste korrektur; hon läste emot. Och gubben tyckte, att det var en duktig karl. Och när de slutat, sade han: «nu ha vi förtjänat tre kronor!» Och så kysstes de. Och nästa kväll voro de på teatern och åkte hem, och det kostade tolv kronor.
Och ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.
Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.
Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.
Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!
De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.
Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, «valnöt varenda bit» och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. «Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet», och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra, som alltid var ett sådant otrevligt rum med sina rottingsstolar!
Och så blev det bröllop, på en lördagskväll! Och så på söndagsmorgonen! Hej! vilket liv! Är det inte skönt att vara gift! Är inte äktenskapet en härlig uppfinning! Man får ju rakt göra vad man vill, och så komma föräldrar och syskon och gratulera en till på köpet!
Och sängkammaren ligger mörk ännu klockan 9 på morgonen. Han vill ej öppna luckorna för dagsljuset, utan tänder än en gång den röda veilleusen och den kastar sitt förtrollande sken över det blåa täcket och de vita lakanen som ligga litet skrynkligt, och biscuit-venus står där rosenröd och oblyg; och där ligger den lilla frun, så saligt förkrossad, men så utsövd, som om det varit första natten hon sovit gott i hela sitt liv. Och det kör inte på gatan i dag, ty det är söndag, och klockorna ringa förstgången, så jublande, så raska tag, som om de kallade hela världen till samman att tacka och lova den som skapade man och kvinna. Och han viskar i örat på lilla frun, att hon skall vända sig bort, ty han vill gå ut och säga till om frukost. Och hon sticker huvudet i kuddarne. Och han smyger åt sig nattrocken och går bakom skärmen att få på sig litet kläder.
Och så kommer han ut i salen, och solen har slagit en stor strålande väg på golvet; och han vet icke om det är vår, sommar, höst eller vinter; han vet bara, att det är söndag! Och han känner sin ungkarlstid som något otäckt mörkt vika undan, och i sitt hem känner han en fläkt från det gamla hemmet och på samma gång sina blivande barns hem!
Hej, vad han är stark! Han känner framtiden komma emot sig som ett berg! Han skall blåsa på det och det skall störta ner, ner som sand för hans fötter, och han skall flyga över skorstenar och takåsar med sin lilla hustru på armen.
Och så plockar han ihop sina kläder som han kastat runt kring rummet; och vita halsduken hittar han på en tavelram, där den satt sig som en vit fjäril.
Och så går han ut i köket. Ha, vad den nya kopparn lyser blank, och de nyförtenta kastrullerna! Det är hans och hennes! Och så får han upp flickan, som kommer ut i underkjolen. Och han förvånar sig över att han icke ser hennes nakenhet. Hon är könlös för honom! Ty för honom finns icke mer än en kvinna! Han känner sig kysk som en far inför sitt barn och han ger henne order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! Källarmästarn vet nog för resten. Hälsa fråm mig bara!
Och så går han och knackar på sängkammardörrn.
– Får jag komma in?
Ett litet skrik: Nej, min vän, dröj lite!
Och så dukar han själv. Och när frukosten kommer, lägger han upp på deras nya assietter. Och så krusar han servetterna. Och så torkar han vinglasen. Och så sätter han brudbuketten i ett glas framför fruns kuvert. Och när hon slutligen kommer ut i den stickade morgonrocken, och solen bländar henne, får hon en liten svimning, bara en liten, så att han får henne ner i fåtöljen framför frukostbordet. Och nu måste frun ta en liten, liten kumminsup i ett likörglas, och så en kaviarsmörgås. «Å, så roligt! Man får ju göra precis som man vill, när man är gift! Tänk, vad skulle mamma säga, om hon såg sin Louise supa.» Och han serverar henne och springer och passar opp alldeles som hon vore hans fästmö ännu. Vilken frukost efter en sådan natt! Och ingen har rätt att «säga något». Och det är rätt och riktigt, och man roar sig med det allra bästa samvete, och det är det roligaste av alltsammans. Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. «Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!» Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att «hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!» Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig. Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om… Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!
Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.
– Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!
– Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!
– Äter du sill och potatis?
– Tror ja’det!
– Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!
– Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!
– Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!
– Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!
Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna. Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!
Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma. Där var ändock bäst! Hur härligt att efter en supé ta sin hustru från pappa och mamma, mitt för näsan på dem ta henne och sätta henne in i täckvagnen, smälla igen dörren, nicka åt föräldrarne och säga: nu fara vi hem till oss! Och där göra vi vad vi behaga. Och så hemkomna ta fram en liten nattsexa och sitta och prata till framåt morgon!
Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. A vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek:
– Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört?
– Nej, vad då?
– Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?
Frun såg mera ledsen än gissig ut.
– Tänk du, en krona paret!
Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern!
– Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!
Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan[39 - hade frossan – объелся]. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!
Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!
Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»
– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!
Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!
Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.
– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40 - hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.
Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41 - gå i borgen – поручиться] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!
– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.
Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42 - ha panna – иметь нахальство] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.
När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.
– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.
– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!
– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.
– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!
Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.
– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!
– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!
– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?
– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!
– Men du har skulder, Ludvig!
– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!
– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!
– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!
Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!
– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?
– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!
– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.
Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!
Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!
Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.
Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.
– Jag är far!
– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?
– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!
– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!
Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!
Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra. Gav inte kapten hundra?
Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.
Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.
– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.
– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?
– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!
– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid. Inga ideal mer!
Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade. Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!
Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det. Hu! De två herrarne i pincenezer togo sängarne och sängkläderna; de togo kopparkastruller och bleckkärl; bordservis och kronor och ljusstakar, allt, allt! Och när han stod ensam i de två rummen, o huru tomt, huru eländigt. Om han blott hade haft henne kvar! Men vad skulle hon göra här i de tomma rummen! Nej, då var det bättre som det var. Hon hade det ju bra!
Och så började det grymma livets allvar! Han fick anställning i en morgontidning att läsa korrektur. Vid midnatt skulle han vara på byrån, och klockan tre gå därifrån. Han fick stanna i verket efter som det icke gått till konkurs, men befordran, den var stängd!
Slutligen fick han tillstånd att hälsa på sin hustru och dotter en gång i veckan, men alltid under bevakning. Och han måste alltid om lördagsnatten ligga på en kammare bredvid svärfaderns. På söndagskvällen måste han in till stan igen, ty tidningen skall ut på måndagsmorgonen.
Och när han då tar avsked av hustrun och dottern, som följa honom till grinden, och han viftar åt dem från sista backen, då känner han sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. Och hon då!
Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! Men hans hopp? Intet! Om svärfadern dör, stå hans hustru och barn på bar backe[43 - stå… på bar backe – лишиться всего], och han vågar icke önska livet ur deras enda stöd!
O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser!
O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt!
För att bli gift
Man kunde verkligen med skäl säga att de vräkte henne i armarne på honom. Hon var äldsta syster av fem och hade dessutom tre bröder. Det var trångt hemma i flickornas rum och ett litet slagsmål hos urmakarns var inte ovanligt.
Han spelade altviol i hovkapellet och skrev sig konglig kammarmusikus. Det var ett gott parti! Nå! Han fick syn på flickan någonstans och så stack han näsan inom dörren. De satte honom och henne i en soffa, och så knuffade systrarne henne i ryggen och så sade bröderna «de tu», och far och mor voro artiga, och så hade han henne.
Han kom på besök precis klockan fem varje eftermiddag och måste gå halv sju, för han skulle vara på teatern klockan sju. Det var en grym förlovningstid han hade, men han visste av hörsagor att det var ett helvete att vara förlovad, men det blev nog bättre bara man blev gift. Gubben, som också ville ha litet nöje av en måg, hade en passion för brädspel. Där har jag min man, tänkte han, och nu måste den arme fästmannen spela bräde varje eftermiddag. Flickan satt bredvid eller gick ut ur rummet för de rysliga skrällarnes skull och mågen blev alltid klådd. Gubben tyckte därför mycket om honom, utom när han var tankspridd och tog galet, vilket hände rätt ofta.
Om söndagarne var han till middag hos fästmön. Då fick han tala om teaterhistorier: vad aktören den sade då och aktrisen den då! Och så talade gubben om hur det var i forna dagar när Torsslow och Högqvist levde. Och efter middagen, medan gubben, sov, voro de då ensamma en stund. Men var skulle de få vara för sig själva. Flickorna hade sitt rum besatt, pojkarne togo alla soffor för sig, och gubben tog sängkammaren. De fingo sitta i matsalen på var sin rottingstol och mamma satt och halvsov i gungstolen.
Han var förfärligt trött och sömnig efter middagen, och skulle också ha velat luta sig, men han måste sitta som en pinne på den hårda rottingstolen och försöka hålla sin arm om flickans liv. Och när de kysstes, stod alltid en grinande bror bakom en dörr och härmade dem, eller satt en syster i en vrå och såg sedlig ut.
Och så mycket göra han hade med fribiljetter. Varenda dag fick han ansöka sina två biljetter på kansliet för att det skulle räcka till för familjens teaterbehov och han måste ändå smuggla in pojkar mellan kulisserna ibland. Ja, de voro slutligen så oförställda i sin släktkänsla, att de smugglade in sig själva, och den längsta hade en kväll blivit utkastad, emedan han tagit en dansös på bröstena, som han sett en diplomat göra mellan akterna.
Lördagskvällarne var han oftast ledig, och då gjorde han en utflykt med fästmön åt Djurgården. Naturligtvis skulle mamma vara med, och sällan avlopp det utan två systrar.
– Ta på dig du, och följ med, sade fästmön. Adolf kan väl inte ha något emot att ni promenera.
Hur skulle Adolf kunna det?
Men när maten på Alhambra skulle betalas, då kändes det sexdubbelt så hårt som om de varit ensamma. Och så kunde det hända att mamma blev trött. Då blev det vagn, och då fick Adolf sitta på kuskbocken.
Trevligt för sina pengar att lukta brännvin av åkarn och sitta som en korkskruv för att få fråga Elin om hon frös. Ibland hände det också att bröderna «kommo och hämtade» systrarne ut på Alhambra, alltid hade de lukt på hämtningsstället, och långa Carl bad då alltid svåger «lägga ut» för honom, för han kom inte dit för att bli bjuden. Och så kunde det mycket väl hända att Erik tog svåger avsides och «rev» honom på en femma, en etta eller i sämsta fall på femtio öre.
Som han aldrig fick träffa fästmön på tu man hand[44 - på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз], gick han i brudstol[45 - gick… i brudstol – пошел под венец] med henne utan att veta vem hon var. Han visste bara, att han älskade henne, och det var nog. Men han väntade sig mycket av giftermålet, då han skulle få äga henne ensam.
Och när han kom om söndagen med sin lysningsattest och åt sin sista ungkarlsmiddag på Skomakarkällarn, då låg det så ljust, så glatt för honom, hemmet, ensamheten med henne; få sitta i samma soffa och tala vid henne utan grinande bröder eller elaka systrar. Och när han så for över med ångslupen från Skeppsbron till Nybron, stod januarisolen så röd och gjorde en strålgata i issörjan efter slupen och Djurgårdens granar stodo gröna och defilerade mot den violetta aftonhimmeln som hedersvakter, och aldrig hade det varit sådant ljus i luften och på jorden. Och när han kom hem på sin vindskammare och lade av sina vardagskläder för att ta på fracken och vita halsduken, så lade han bort allt tråkigt, allt styggt, hela ungkarlens vidriga, abnorma liv, med köpta kvinnogunster. Och det fanns inga skuggor på framtiden. Han packade ihop de sista småsakerna med de gamla kläderna i en kappsäck, som skulle föras till hans nya hem, där han skulle sova i natt. Han sade farväl åt den gamla liggsoffan som åt något orent, och han såg ännu spåren av den sista flickans knäppkängor på överdraget. Så tog han avsked av gumman, utan saknad från hans sida, men så mycket mer från hennes. Hon grät och önskade Guds lycka och välsignelse över honom och bad frid över hans nya hem.
På kvällen stod bröllopet hemma hos föräldrarne. När han slutligen efter en skur av oanständigheter från svågrarne, som numera slogo honom i ryggen och kallade honom Ravaillac, efter en tåreflod av modren, som behandlade honom likt en rövare, och efter en tyst uppmaning från henne att vara snäll mot hennes älskade dotter, tog hustrun om livet och förde henne in i vagnen, ville några bröder följa med hem, men han smällde igen vagnsdörren, så att rutorna skallrade och önskade dem åt helvete.
Så voro de äntligen ensamma. Men nu, när hon fick se honom nästan segerglad, blev hon rädd för honom. Så hade hon inte sett honom för.
– Var det underligt det? frågade han. Men hon grät och ville icke ta emot hans smekningar. Han blev ledsen och det var mycket sorgligt när de inträdde i det nya hemmet, där pigan, som åkt på kusk bocken, hade glömt att skaffa strykstickor.
Följande morgon hade han lektion klockan sju. De måste vara förståndiga, ty hans lön var knapp och han ville genast ta igen vad han förlorat under förlovningstiden. Klockan nio kom han hem till frukost. Därpå gick han till repetition. Efter middagen måste han sova en blund, ty han hade lektion hemma klockan fyra. Det där att sova middag tyckte frun var brutalt. Hon satt ensam hemma och väntade, och när han äntligen kom hem skulle han sova. Men han måste, eljest skulle han icke orka lektionen klockan fyra. Han måste. Klockan fyra kom eleven. Och så adjö på en liten stund, min lilla vän!
– Men nog kunde du skicka tillbaka eleven för i dag!
– Omöjligt, man måste vara sträng mot sig själv. Och när eleven kom, satt frun utanför och hörde hur Adolf stampade takten i golvet och hur den rysliga fiolen gnisslade c d e f g a h i evighet.
Men så ringde det på tamburdörren och in störtade bröder tre, och alla fyra systrarne. Och så skratt och ras. Och långa Carl gick strax i skänken och satte fram punschglas och sade någonting oanständigt, och systrarne tittade under ögonen på syster om hon var mycket blå. Och frun måste gå i chiffonjén och ta av hushållspengarne och skicka Lina i vinhandeln.
Adolf som hört glammet, öppnar dörren och nickar ut åt svågrar och svägerskor. Han var så hjärtligt glad, att hans hustru fick någon förströelse, ack, det var han, men han hade icke tid att komma ut till dem.
– Hör du, du är allt grön om näsan, du, sade Erik, som var mycket försigkommen, och Adolf drog sig tillbaka in i sitt rum. C d e f g a h c! O, Gud vad han led av sin lektion i dag. Därute glammades och klingades med glasen, men han fick inte vara med. Slutligen kom hustrun och knackade på hans dörr. Adolf skulle bara komma ut och dricka ett hemkomstglas med gossarne och flickorna! Ja, det kunde han göra! Men så in igen! Klockan fem kom en ny elev.
– Det blir allt roligt det här för dig, Elin, att sitta och höra på svinslakt, sade Malla.
Men då blev Elin stött och sade, att man inte gifte sig för att ha roligt.
– Vad då för, då?
– Det rör dig inte.
Det började bli litet hett emellan systrarne när Adolf kom ut och tog avsked, för han skulle på Operan!
Men han bad dem alla, att de skulle stanna och äta kväll hos syster, så att hon slapp vara ensam. Men de skulle icke vänta på honom.
Och de stannade.
När han kom hem klockan tolv, sov hustrun. Salen, hans fina sal, var nerrökt och luktade snusk, bordduken, som var ren i går, var fläckig, ett sönderslaget glas låg på golvet, ölskvättar stodo och stinkte i glasen. Smöret var hopkrafsat i en liten hög; allt mjukt bröd var uppätet och på en assiett låg en skiva fet pressylta (de djävlarne hade ätit upp den magra!), en torkad tungskiva som skuren ur en guttaperkaboll, och två ansjovisar med huven på och märken efter gaffeln. Hustrun vaknade.
– Har du något att äta, min gubbe lilla, hördes ifrån bolstrarne.
– Ja, bevars, han var inte så noga. Han gick ut i köket efter öl själv.
Och så gick han i säng. Frun ville han skulle prata med henne, men han somnade ögonblickligen.
Dagen därpå kom svärmor på middagsvisit. När Adolf kom hem, luktade salen portvin. På eftermiddagen kom svärfar. Adolf hade lektion igen och gubben gick snart, arg, ty nog kunde man ta sig ledigt en gång, när man var nygift. Men bröderna och systrarna höllo i. Alltid var det någon ledig, och turade. Alltid stod det punsch på bordet och låg det cigarraska på mattorna.
En dag vågade Adolf en liten försiktig anmärkning om den myckna punschen, som han aldrig fick smaka.
Huj då! Det skulle ingen av hennes släkt sätta sin fot i hans hus mera. Hon visste nog att det var hans alltsammans och det skulle de andra också få veta.
– Nej, min lilla vän, det var bara frågan om, att det drickes punsch var dag, var dag, min ängel.
– Det var då inte sant, för i går dracks ingen.
– Visserligen, men när det icke dracks en dag av trettio, så kunde man ju bildligt säga att det dracks var dag.
Hon förstod inte bilder. Hade inte fått så fin uppfostran, att hon förstod bilder, men pikar förstod hon! Å aldrig hade hon trott, att det var så att vara gift. Mannen var ju aldrig hemma, och när han var hemma sov han eller grälade han. Och så lät han henne förstå att det var hans alltsammans.
Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus[46 - hade… erhållit refus – получил отказ] på ett låneförsök, och en ganska knapphändig sådan, utan alla ursäkter. Ryktet därom spred sig snart jämte punschhistorien, och Adolf befanns vara en snål rackare och en falsk rackare, för så var han aldrig förut när de voro förlovade.
Adolf var icke närvarande och fick försvara sig med, att han hade råd då, när han var ensam, men att han icke, enligt en enkel addition, hade råd nu när han var två, men det var så gott det, ty då hade man tagit det som en förebråelse, att han skulle liksom vara tvungen att föda urmakarns dotter.
Följden blev, att Adolf själv satte fram punschen, när gräshopporna kommo, och då hade han ju ingenting att tala på hushållspengarne, när han själv vräkte på det viset.
En natt kom Adolf hem trött och hungrig som vanligt. Osten låg som en urkarvad kålrot, en tom assiett visade spår efter små biffstekar, en annan efter leverkorv. Den feta pressyltan var kvar jämte några äggskal och smör.
Han var mycket hungrig och nervös och skulle blivit ond om han orkat, men han tog den bedrövliga utvägen att vara humoristisk. Hon låg i sängen därinne och var beredd på slag.
– Hör du, min vän, sade han, är det ingen av alla dina bröder, som tycker om fet pressylta?
Det var i ordet alla gadden låg.
– Tycker du, att jag har så många bröder då?
– Åja! Du har mer bröder än jag har smör.
– Fanns det intet smör? Ja, hon hade verkligen inte sett det och var ledsen, men ge sig, det ville hon inte. Därför sade hon:
– Jag är inte din piga!
– Det hade han aldrig trott, ty vore hon det, skulle hon fått se på annat.
– Vad för annat?
– Ah, det var detsamma!
– Vad för annat? Han ville slå henne, kanske?
– Ja, om hon vore hans piga!
– Å det var förfärligt, han ville slå henne…
– Ja, om hon vore hans piga, men icke nu!
– Han ville alltså slå henne ändå?
– Ja, om hon vore hans piga, men nu var hon icke det, alltså ville han icke slå henne!
– Det var rådligast det! Hon hade gift sig för att vara hans hustru och icke hans piga! Om det var något i olag, så kunde han vända sig till pigan och inte gräla på henne. Hon hade lämnat sitt goda hem för att kasta sig i armarne på en sådan där karl!
Vid ordet «goda hem» var herr Adolf nog oförståndig att hosta!
– Vad det icke ett gott hem? Hade han något att anmärka på det? Var det inte fint nog o. s. v.
Sådant där blev nu vanligt om kvällarne.
Så kom barnet. Frun kunde icke vara ensam med barnet. Malla måste flytta hem på en tid. Malla kom hem och slog sig ner i salen först. Herr Adolf tyckte sig ha ingått en polygami, ty Mallas underkjolar lågo ofta i sängkammaren på hans byxor. Och vid bordet var det Malla som serverade. Sängkammaren blev barnkammare, och för att få ha salen i fred måste herr Adolf utrymma sitt rum.
Han kunde naturligtvis inte hålla «svinslakt» mera i hemmet, utan fick gå omkring i husen och ringa på främmande dörrar, höra ursäkter, att lilla Fredrik var sjuk eller i skolan, hänga på krogen, medan han väntade ut en ny lektion, när det var för långt att gå hem.
Han kom sällan hem mer.
Om kvällarne satt han på Operakällaren med kamrater och talade om musik och sådant som intresserade honom. Ovett fick han ändå, när han kom hem, så att inte var det värt att brådska med hemkomsten.
Det var ett helvete att vara hemma, det var allt vad han visste, och någon hustru ansåg han sig inte ha; hade aldrig haft; trodde en gång han skulle få. Men barn fick han.
Vari felet låg, det kunde han aldrig komma på. Hustrun sade jämt, att det kom sig av att han aldrig var hemma, och han svarade, att hans sysselsättning nödgade honom till det. Och de hade nog rätt båda två. Men han kunde ju icke välja någon annan sysselsättning! Nej, det var ju omöjligt! Man kunde ju icke spela teater om dagarne, då alla människor arbetade vid dagsljus.
Han erkände villigt, att hustrun icke kunde vara glad åt att vara gift med en man, som bara kom hem om nätterna som till en annan kona (och knappt det); det var nu en gång så, och livet knäcker icke alla nötter som vuxit på kulturens hasselbuskar; man fick finna sig i det som så mycket annat. Hon hade gift sig för att bli gift, och det hade han med, kunde han neka det? Därför hade de det som de hade’t. Det kunde ingen människa hjälpa! Det kunde inte fan hjälpa – under nuvarande förhållanden!
Måste
På slaget halv nio om vinterkvällen står han i dörren till källarens glasveranda. Under det han med matematisk noggrannhet drar av sig kastorhandskarna, tittar han över de immiga glasögonen först till höger, sedan till vänster, om han skall se några bekanta. Därpå hänger han upp överrocken på sin krok, den till høger om kaminen. Kyparen Gustav, magisterns forne elev har, utan att avvakta order, gått och sopat smulorna av hans bord, rört om i senapsburken, krattat i saltkaret och vänt ut och in på servetten. Därpå går han utan vidare tillsägelse efter en flaska Medhamra, slår upp en halv öl av Föreningens, lämnar magistern liksom för syns skull[47 - för syns skull – для приличия, для вида] matsedeln, och säger mera som en tom formalitet än som en fråga: Kräftor.
– Hon kräftor? säger magistern.
– Stora honkräftor, säger Gustav och går ut till köksluckan och ropar: Stora honkräftor, åt magistern, och mycket dill!
Därpå går han efter en uppsättning smör och ost, skär två skivor ankarstock och ställer fram på magisterns bord. Denne har i verandan gjort en razzia efter aftontidningarne, men bara fått Posttidningen. Till ersättning tar han Dagbladet, som han icke hann med i middags; och så sätter han sig på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och lägger den till vänster om sig på brödkorgen. Så stryker han med kniven några geometriska smörfigurer på ankarstocken, skär en rektangel av schweizerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för den i höjd med munnen; där gör han en paus, som om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet baklänges och säger huh! Så har han gjort i tolv år och så kommer han att göra till döddar.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «Литрес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию (https://www.litres.ru/book/avgust-uhan-strindbe/giftas-supruzheskie-idillii-kniga-dlya-chteniya-na-sh-36087696/chitat-onlayn/?lfrom=390579938) на Литрес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.
notes
Примечания
1
vad mänskorna mena – что люди имеют в виду (здесь и далее автор употребляет архаичные формы мн. ч. в настоящем и прошедшем времени; часто встречается и устаревшая опред. форма мн. ч. существительных, напр.: armarne, kväallarne)
2
i stort taget – в широком смысле
3
till … förmån – в пользу (кого-л.)
4
blåa dunster – пыль в глаза, наносное
5
det lider mot slutet – дело (пьеса) идет к концу
6
knall och fall – внезапно, вдруг
7
till på köpet – в придачу
8
bygga hjonelag – заключать брак (устар.)
9
En polisförordning om hyndors instängande har framkallat onaturliga laster hos det trogna djuret.
10
på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз
11
tillstadde (tillstãdja (2)) – позволял (устар.)
12
upp- och nedvänd(a) – перевернутый вверх дном
13
den husliga härden – домашний очаг
14
bibehållande – зд.: псевдосохранение
15
fattas av tycke av: fatta tycke för – почувствовать симпатию к
16
kommer man inte ur fläcken – не сдвигается с места
17
gå… till väga – действовать
18
låg på sitt yttersta – лежала при смерти
19
att glänta i en dörr – приоткрыть дверь
20
låg i sin linda – зарождалась
21
för mera säkerhets skull – по большей части просто так
22
tilläto sig handgripligheter – давали волю рукам
23
en repslagargosse – мальчик с канатной фабрики
24
domens fällande – вынесение приговора
25
Kapa gajet – Оставьте при себе свою радость
26
och på förtappeisens väg – на пути погибели
27
första resan – первый раз
28
späker köttet – умерщвляет плоть
29
hur det var fatt – что происходило
30
hans tid är inne – его время уже настало
31
Kors – зд.: Боже
32
slog… i suparna – налил бокалы
33
snoppade krusbär – чистили крыжовник
34
hade slagit… ur hågen – выкинул из головы
35
ta graden – сдать экзамен на доктора наук
36
tystades saken ner – дело замяли
37
i högsta hugg – готовый действовать
38
öppnade lederna – расступались
39
hade frossan – объелся
40
hade levat i sus och dus – вели разгульную жизнь
41
gå i borgen – поручиться
42
ha panna – иметь нахальство
43
stå… på bar backe – лишиться всего
44
på tu man hand – вдвоем, с глазу на глаз
45
gick… i brudstol – пошел под венец
46
hade… erhållit refus – получил отказ
47
för syns skull – для приличия, для вида
Август Стриндберг
Тип: электронная книга
Жанр: Литература 19 века
Язык: на шведском языке
Издательство: КАРО
Дата публикации: 18.10.2024
Отзывы: Пока нет Добавить отзыв
О книге: Новеллы всемирно известного писателя Августа Стриндберга предлагаются в качестве учебного текста для изучения шведского языка. Авторский текст снабжен необходимыми комментариями и словарем.